Skogen

För 25 år sedan började jag på min doktorsavhandling. "Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv." Den är ännu inte färdig. Skälet? Jag snöade in på varför man ska bevara mångfalden. Varför ska man det?

Den fråga slår mig åter när jag läser DNs utmärkta ledare idag. I år är det skogens år, i fjol var det den biologiska mångfaldens år. Båda lär gå till historien som misslyckanden. Få lär bry sig.

För varför ska man spara biologisk mångfald? Varför ska man spara skog? Är skälen många, eller ett enda?

Visst finns det kortsiktiga ekonomiska skäl. Mangroveskogarna skyddar kuster, ökar fisket, minskar översvämningsrisker. Skogen är fortfarande basen i svensk industri. Och så vidare. Men om räkodlingar ger mer än mangrove, varför ska den då bevaras? Och om skog kan ersättas med trädplantager, varför ska den då värnas?

Visst finns det långsiktiga ekonomiska skäl. Vem vet vilka rikedomar skogen gömmer? Hur många nya mediciner, hur många nya odlingsbara växter, hur många användbara djur finns i våra skogar? Men å andra sidan - det kanske inte finns en enda. Och de som finns kan vi producera på annat sätt.

Så där kan man fortsätta. Jag tror jag i vart fall gick igenom ekonomiska, humanitära, säkerhetspolitiska, ekologiska och kulturella skäl innan jag gav upp. Jag fastnade ändå bara i att den biologiska mångfalden främst är en etisk fråga. Visst finns det risker med att en försvagad biologisk mångfald till sist gör vår planet oanvändbar, oavsett hur vi kan manipulera gener och arter. Visst finns risker att vi blir fattigare om vi utrotar djur och förstör ekosystem. Visst blir allt fulare, tristare, tråkigare om inte detta livets myller finns. Men det kommer aldrig att räcka som skäl för att värna något så oklart som den biologiska mångfalden. Och värnandet kommer bara att bli svårare.

För nästan lika lång tid sedan hade jag en god vän, som skämtsamt, men med en botten av allvar, sa att han aldrig förstått vad den gröna spenaten utanför staden var bra för. Med en allt längre gående urbanisering riskerar förståelsen för spenaten utanför staden att bli allt mindre. Risken finns att biologisk mångfald reduceras till det som National Geographic visar på TV. Tigrar, valar, fascinerande och vackra insekter. Det är väl OK.

Men den biologiska mångfalden är också fästingar, getingar, mygg, ormar - allt elände som finns där utanför i spenaten. Som inte verkar uppfylla någon annan funktion än att störa oss människor, skapelsens kungar. Men som är en nödvändig del av den livsväv som ständigt omger oss alla.

För mig blir bevarandet av biologisk mångfald en rent etisk fråga. För att tala med de gamla frisinnades ord: "Vi ska lämna över en skapelse till våra barn, som är rikare än den vi ärvde av våra föräldrar." Det finns en etisk dimension, för mig en etisk dimension med kristna förtecken, som är det enda som långsiktigt kommer att kunna bära arbetet med bevarandet av den biologiska mångfalden. Gud skapade världen som ett paradis. Vår biologiska enfald riskerar att göra den till ett helvete, eller i vart fall en skärseld.

Sådana tankar far igenom mitt huvud när jag går i spåren efter skördaren hemma. På mina marker stod förr hundraåriga aspar. Nu är där kalt. Men innan skördaren kom hade jag och hustrun gått och sparat ut främst sälgen för alla dess viktiga vårblommor. Men även aspar, ekar, björkar, lindar och lönnar, och någon enstaka tall och gran, för att få till den hagmark vi eftersträvar. En liten plätt av ett förlorat paradis som en gång fanns. En oas för lite fler fåglar, fjärilar och skalbaggar. En plats för bålgetingar och huggormar. Ett arbete för att lämna över en värld som är lite bättre, lite rikare på det som inte kan värderas, till våra barn och barnbarn.