Ekonomi och pensioner

Det finns rätt många anmärkningsvärda saker i Håkan Juholts "installationstal" som ny s-ledare. En av de märkligaste är hans syn på pensionssystemet. Eller snarare om han har den syn på pensionssystemet som han torgförde på kongressen, som han senare backade från, eller om han har någon helt annan...

Pensionsfrågan är het, och kommer att bli ännu hetare. Allt fler svenskar går i pension och förväntar sig att få en ålderdom där pensionerna räcker till mer än mat och hyra. Det är en enorm påtryckargrupp som nu formeras på den svenska val-marknaden. Snart 2 miljoner väljare, väljare som dessutom verkligen går till valurnorna.

I det perspektivet är Juholts utspel inget förvånande. Han behöver fler väljare. Varför inte fläska lite åt pensionärerna, även om inga löften gavs. Men inriktningen var ju klar: Det var ju inte för att sänka pensionerna som Juholt sade det han sade...

Rätt många borde oroa sig för vad den nya socialdemokratiska ledaren nu initierar. Det svenska pensionssystemet, och den breda överenskommelsen kring den, är en av de faktorer som stabiliserat svensk ekonomi. Om ett av de partier som menar sig vara statsbärande nu väljer att börja peta i detta, riskerar man inte bara en debatt, utan att Sveriges ställning hotas.

I södra Europa ser vi idag flera länder som har stora problem med sina ekonomier. De offentliga utgifterna överstiger inkomsterna, ibland rätt betydligt. Pensionssystemen är en bidragande del i detta. Alldeles för många länder har beviljat sig själva och sina medborgare för bra villkor och nu klarar man inte av att betala räkningen. I och med EURO-samarbetet står också devalveringsdörren stängd. Återstår kraftiga besparingar. På välfärd. Och i pensionssystem.

Är det denna väg Juholt och socialdemokraterna vill beträda? Vilka åtgärder vill de genomföra? Hur mycket mer ska det få kosta? Och vem ska betala?

Om man drar Juholts uttalande i sin förlängning så finns risker för att Sverige åter befinner sig i en situation som den vi var i före det nya pensionssystemet infördes. Då var Sverige en rätt skakig nation. Då var det både besparingar i välfärd, genomförd av socialdemokrterna och Göran Persson. Då var det devalveringar. Inte bara på grund av pensionssystemet, men där systemet var en del av ett större pussel.

För den stora och svåra frågan som vi måste fundera över handlar om år och arbetsliv. Hur lite kan vi arbeta för att ha råd med en lång studietid och en ännu längre pensionstid?

Om jag nu minns rätt så har utvecklingen sett ut ungefär så här:

När allmän pension infördes runt 1920 var pensionsåldern 67, och meddellivslängden 65. Man jobbade från tidiga tonår och tills man dog... Drygt 50 års arbetsliv försörjde 15 års barndom och studier.

När ATP infördes började man fortfarande jobba när man var 15-20 år, höll på tills man var 67 och sen levde man i 3 år med pension. Fortfarande var det 50 års arbete som försörjde 15 års barndom, studier och pensionstid.

Idag, eller de kommande åren, studerar vi tills vi är 30, jobbar tills vi är 65 och lever tills vi är 100. 35 års arbete ska försörja 30 år av barndom och studier, och 35 år av pensionärsliv.

Det säger sig själv - det är inte sannolikt att det kommer att fungera. När jag går i pension lär jag få fundera dels över hur länge jag måste jobba, och hur mina pensionspengar ska räcka. Och jag är inte ensam om den sitsen.

En sådan pensionsutredning vore intressant att initiera. Men det var knappast det Juholt ville. Ibland är politiken besvärande kortsiktig...

Media: Wolodarski i DN, Bergström i DN,