Det politiska landskapet, avsnitt 7

Det sista inlägget i denna serie. Egentligen tänkt som två inlägg. Men det får bli ett extra långt istället.

Liberal framtid!

När uppstod svensk liberalism? Var det med den österbottniske prästen Anders Chydenius och hans arbete för att ge de små bönderna rätt att sälja sina egna varor på städernas marknadsplatser? Var det när det liberala partiet började verka i svensk riksdag för att göra Sverige fullt ut demokratiskt, för att ge alla rätt till utbildning? Var det när Frisinnade Landsföreningen bildades för att slutföra den demokratiska kampen, för att sjösätta de sociala trygghetssystemen?

Frågan är egentligen inte viktig. Det underliggande svaret desto intressantare. Liberalismen har inte något värde av och i sig själv. Liberalismen bygger på att det finns en uppgift att utföra. Chydenius såg hur illa de små bönderna behandlades och arbetade för frihandel. Staaf insåg betydelsen av allmän och lika rösträtt och social trygghet. Och så vidare. Genom åren har liberaler spelat avgörande roller för utvecklingen av Sverige. Alltid har det skett i kamp mot rörelser och partier som velat annorlunda.

Men vad är utmaningen idag? Vi har ett välfärdssystem som omfattas av alla. De förändringar som partierna idag hanterar är mer att skruva i detaljer än att förändra. För mig som kommunal huvudman innebär det att mitt beslutsområde är minimalt, inskränkt från ovan av en stat, och ibland EU, som tror att de vet bäst även om det lokala, och underifrån av örebroare som vill ha större valfrihet för sig och sina anhöriga.

Lokalt är det rätt många företrädare från de allra flesta partier som samstämmigt menar att vi är överens om 80, 90 procent av alla beslut. Ändå så sitter vi i ständiga nämndsammanträden för att bestämma över, ja över vaddå?

Och med de nya Moderaternas tydliga avideologisering har svensk rikspolitik gått samma väg. Politiken reduceras till administrativt detaljskruvande. Valen handlar om vem som styr det rådande systemet bäst. Statsministern är inte politiker, snarare nationell generaldirektör, om än med något sämre lön och anställningsvillkor…

Om framtidens politik bara blir administrativt detaljskruvande har liberalismen i ett självständigt parti gjort sitt. Det finns inget större liberalt uppdrag än att det kan hanteras inom partiet eller partierna som står för allmänintresset.

Men är det så illa, eller så bra ställt med samhället?

Jag hävdar med eftertryck att det är fel. Även detta nådens år 2011 finns ett antal frågor som ropar efter ett parti med liberala svar. Låt mig bara peka på en enda som inte ligger helt i dagens centrala strömfåra:

Utveckling mot vad?

Jag sitter på partistyrelsen och lyssnar på en föredragning om vad vi borde och kan göra för att öka Sveriges konkurrenskraft och ekonomiska stabilitet. Det handlar om omfattande reformer inom såväl skatteområdet, arbetsrätten och utbildningsområdet. Det blir som vanligt rätt mycket administrativt detaljpetande. Men underliggande finns fråga om utvecklingen av Sverige: Vart är vi på väg? Vilket samhälle står bäst rustat att möta framtidens utmaningar?

Den traditionella svenska politiken, det förmenta allmänintresset, skulle säkert peka på att den politiska utmaningen är att utjämna skillnader. Alla ska arbeta, alla ska ha rätt till heltid, alla ska vara anställningstrygga, alla ska få lagom skattesänkningar. Det har fungerat i nästan 100 år så varför bryta nu?

Det är möjligt att denna politik kommer att vara framgångsrik även i framtiden. Men osäkerheten är större än någonsin. Världen står inför enorma utmaningar. Demografiska. Ekonomiska. Klimatiska. Miljömässiga. Värderingsmässiga. Sannolikheten att ett homogent samhälle klarar av detta är små. Samhället måste våga gå från centralstyrning till egenmakt.

Liberalismens uppdrag har aldrig varit att lägga allt tillrätta för alla. Liberalismens uppdrag har varit att ge människor förutsättningar för att klara av att skapa en framtid för såväl sig själva som för sina närmaste och ibland också världen. Liberalism är heterogen. Här finns skillnader. Just skillnaderna är det som både är målet och drivkraften för liberalismen. Skillnader där individerna inte kan påverka sin situation måste förhindras eller tas bort. Skillnader där individerna gör olika livsval ska bejakas.

Som alltid blir skolan central. Utbildningen lägger ofta hela grunden för om individerna kan göra medvetna val. Bildningen skapar en värderingsram kring vilka val som bör göras. Men sedan är det individen som måste göra valet.

Liberalismen är ingen strykamedhårsideologi. Ibland är den rätt kärv. Ofta tar den avstamp i samma grunder som president Barack Obama tydliggjorde i sitt installationstal:

”När vi på nytt bekräftar vår nations storhet inser vi samtidigt att storheten inte kan tas för given. Den måste förtjänas. Vår resa har aldrig präglats av genvägar eller förnöjsamhet. Den har inte varit en väg för de klenmodiga, för dem som föredrar ledighet framför arbete, eller som bara eftersträvar rikedomens och berömmelsens sötma. Den har snarare varit risktagarnas, de handlingskraftigas, de skapandes väg. Vissa av dem har ärats men alltsomoftast har det varit män och kvinnor som jobbat på i tystnad, som har burit oss fram längs den långa, ojämna vägen mot välstånd och frihet.”

Vilken svensk politiker skulle våga använda ett liknande språk? Det borde vara självklart för oss liberaler.

Men kanske blir uppdraget för morgondagens liberala parti att peka på begränsningarna för politiken. Jag har i en tidigare blogg skrivit om behovet av en svensk ”Tea Party-rörelse”. Med det menar jag inte att det behövs en reaktionär högerrörelse i Sverige. Men vi skulle behöva en rörelse som pekade på det orimliga i att politiken verkar sakna gränser, att det alltid finns behov av politiska lösningar på nästan alla problem. Vi skulle behöva en rörelse som sade till riksdag och regering, till kommunfullmäktige och kommunstyrelse: Hit men inte längre. Detta är mitt och mina grannars liv. Vi klarar det själva. Vi är mogna, vuxna, handlingskraftiga människor som klarar av att göra de val vi behöver. Ni politiker borde rikta er kraft mot de utmaningar, och för de människor, som verkligen behöver samhällets stöd.

Det liberala uppdraget är inte fullgjort. Det gäller bara att se skogen bakom alla träd.
Jag ser fram emot den tid då en svensk, liberal statsminister i sitt tal efter vinstvalet säger ungefär så här:

Vi kan idag endast ana spåren av de första människorna som trampade svensk jord. På randen mot den tillbakadragande isen ledde de första äventyrliga människorna kampen för erövringen av nytt land. Genom århundradena har människa efter människa fortsatt denna kamp. Vi har mött och tämjt mörker och kyla. Vi har tyglat vattnets krafter, brukat jord och oändliga skogar. Vi har brutit bergets rikedomar.

Sverige är inte byggt av gnällspikar, av trygghetstörstande soffliggare. Sverige är byggt av kvinnor och män som valt att leva i en av världens utkanter, på gränsen till det människan klarar. Vi har klarat det genom hårt arbete, ofta i tysthet i ett land där det är långt mellan människor. Vi har varit ett land där livet självt krävt att vi ständigt hanterat risker. Vårt land har byggts samman av människor som insett att ensam inte är stark, att rikedom inte bara är pengar, att såväl individer som gemenskaper lägger grunden för välstånd.

Nu står vi inför nya utmaningar. Som alltid söker vi svaren på de frågor som verkligheten ställer oss inför. Vi gör det som vi alltid gjort. Genom hårt arbete. Genom uppfinningsrikedom. Genom uthållighet. Ofta i ensamhet, men alltid medvetna om att vi är delar av en helhet, en nation av människor som alltid sökt framtiden i det okända.

Vi ser farorna. Vi inser vår litenhet. Men vi inser också att vi svenskar, från vilket hörn av världen vi än härstammar, kommer att hitta vägar framåt. Det finns en kraft i detta folk som inte kan förkvävas. Inte av statens allomfattande makt. Inte av de globaliserade företagens opersonlighet. Inte av liknöjdhetens välmående passivitet.

Det liberala uppdraget är inte slutfört. Vi ser inte ens början på slutet. Vår utmaning är möjligtvis slutet av det arbete som nyss påbörjats. I hundratals år har människor sökt de liberala svaren. Nu vandrar vi i deras fotspår, samtidigt som vi söker nya vägar. Liberalismens tid har sannerligen kommit!