Lovligt byte...

Lyssnar på programmet Medierna i P1 på lördagen. Det handlar om hur en tidning, Sörmlands Nyheter, låtit sitt granskande gå över i hetsjakt och kampanjjournalistik.

För fyra år sedan, när Koalition Örebro tog över makten, gick massor av rykten. Hur länge skulle koalitionen hålla ihop? En månad? Tre? Ett halvår? Kommunala tjänstemän gissade. Örebroare gissade. Och journalister slog vad (i vart fall vad en del sagt mellan skål och vägg).

Men det blev inget med detta. Koalitionen klarade sig bra, och framförallt betydligt bättre än tidigare socialdemokratiska kommunledningar. Trots att det var det lilla Folkpartiet som styrde. Trots fem partier med olika bakgrund. Trots att moderaterna inte fick bli KSO. Trots den djupaste globala ekonomiska krisen sedan andra världskriget.

Var det då det gick snett? Var det då man bestämde sig för att skriva ner koalitionen?

Jag tror inte det. Men det kanske spelar in.

När jag gick på högstadiet var jag mobbad. Varenda dag på skolbussen gällde det att hitta rätt plats. Inte framför Göran N. Satt han bakom visste jag att det blev knäpp på öronen, örfilar och knän i ryggen hela tiden. Och varje vecka gällde det att gissa sig till rätt nedgång till engelskan. Gissade jag fel stod Göran N där i trappen. Då blev det några hårdare smällar. I tre år höll det på. Varenda dag, varenda vecka.

Ofta har jag frågat mig varför. Var det för att jag var chefens son? Var det för att jag var så liten? Var det för öronen? Var jag för duktig för att passa in i bruksmiljön? Eller? Jag lär aldrig få svaret.

Jag klarade mig. Mycket beroende på familjen. Jag berättade aldrig. Men den gav mig ändå styrkan att fortsätta. Alla har inte samma tur.

För mig är upplevelsen de senaste åren en kopia av dessa år. Bara det att mobbarna är andra. Och att örfilarna, slagen, rädsloskapandet är verbalt istället för fysiskt. Det är de politiska motståndarna som använder mig som redskap för att komma åt både mig och partiet. Ständigt detta hackande på Werme, Staffan Werme, Werme, Staffan Werme. Sällan på partiet, lika sällan på partiets politik. Nästan aldrig på mig som koalitionsföreträdare.

Det har från ett antal socialdemokraters sida varit en tydlig strategi att märka ut mig i första hand, men även de andra koalitionsråden, som personer. Det går att läsa i deras krönikor, eller debattartiklar i NA. Det går att lyssna på i deras inlägg i radio och TV. Det går att lyssna på debatterna från fullmäktige. Alltid detta Werme, Staffan Werme, Werme, Staffan Werme.

Det har fått en del följder. Dels att journalisterna hakat på. Kanske omedvetet. Kanske medvetet. Jag vet inte vad som är värst. Men det har blivit legitimt att använda mig som person, inte i min funktion, i media.

Dels att framförallt kommentarerna på na.se blivit allt grövre. Det är inte bara fredagens nästan direkta hot som är lågvattenmärket. Det är ett i en lång rad. Jag vet ju att en del av kommentarerna är skrivna av socialdemokratiska anställda eller förtroendevalda. Men jag gissar att rätt många är skrivna av helt vanliga örebroare vars bild av mig är den som satts genom de strukturerade kampanjer som bedrivits i fyra år.

Jag kan inte komma ifrån att media har ett enormt ansvar för vart demokratin och politiken är på väg. Pratade för ett år sedan med ledarskribent Ströman om detta, om det allt hårdare klimat som politiken är på väg in i. Om alla de personliga påhopp jag upplevde från na, både genom sossekrönikor och journalistiken. Svaret jag fick upplevde jag ungefär så här: Det blir nog mer av sånt, och det är bra.

Och jag kan inte komma ifrån att örebros media, främst NA, är så politiserad. Jag har ju inte tyckt att ledarsidan, sedan Wredén och Ström slutade, har varit så liberal. Och den journalistiska redaktionen är det knappast. Det finns så många exempel på hur koalitionen särbehandlats. Man kan jämföra hur man behandlar sossarna i landstinget (Landstingsrådet Mörk är hjälte när hans uppdrag är att korta köer - utan någon eländesbeskrivning av hur patienter mår illa och utan någon förstahands kommentar från oppositionen) och koalitionen (Kommunalrådet Persson är den onde som inte klarar av att ge äldre rätt omsorg - och eländesartikeln får en förstahandskommentar från sossarna, Rasmus får stå till svars dag två när bilden redan är satt...). Eller man kan jämföra hur sossarna behandlades 2002-2004 när deras egen hemskapade kris gjorde upp emot tusen örebroare arbetslösa, när kommunens ekonomi gick i spinn, när kvaliteten sjönk. Hur såg kritiken mot Sjöström ut för ekonomin? Hur såg kritiken mot Baastad ut för de sjunkande skolresultaten och den usla ekonomin? Hur såg kritiken mot Dahl ut när hon tog bort nästan all förebyggande verksamhet?

Jag vet - man ska inte skriva sånt om media. Det första man lär sig som politiker är att göra sig vän med journalister. Jag har inte valt den vägen. Jag står gärna till svars. Jag är alltid kontaktbar. Jag försöker behandla alla frågor med respekt. Men jag vill inte bli vän med journalister. För mig är det viktigt med att vi båda står fria att kritisera varandra.

Det har inneburit en del märkliga saker. Jag har blivit uppringd och utskälld efter noter av Tvärsnytts redaktör Håkan Carlsson för att jag påstod att Tvärsnytt borde stavas Tvär(s)nytt. Jag har blivit föremål för en folkdomstol a la 68 på NAs redaktion, dit jag kallats för vad jag trodde var ett samtal med den nya redaktionschefen men där jag ställdes mot hela redaktionen som undrade med vilken rätt jag hävdade att de var mer vänster än höger.

Sånt ska man inte göra som politiker.

Kanske är det sådana saker som gjort det riktigt att hantera mig som person på ett visst sätt.
Kanske är det att koalitionen faktiskt klarade sina första fyra år bättre än vad alla vadslagare trodde.
Sannolikt är det den skickliga, men otäcka, negativa kampanjen från ett antal framträdande sossar.

Rätt ofta de senaste fyra åren har jag funderat på att lägga av. Det har varit på håret ett antal gånger. Likadant i fredags efter rubriken "Skyller allt på tjänstemännen" även fast jag var tydlig i att kommunstyrelsens ordförande alltid har det yttersta ansvaret.

Det som trots allt har hållit mig kvar är kanske samma känsla som de företagare som gång efter gång får sina fönster krossade av ligister. Ska man låta dem vinna? Kan man inte stå för en annan sorts politik? Går det inte fortfarande att låta demokratin vara en kamp mellan idéer och partier, inte mellan personer?

Jag har inte svaret på den frågan. Jag har inte heller svaret på hur länge jag orkar. Innan jag slutar, eller innan jag faller ner i samma dike som dem...

Det enda jag vet är att demokratin långsiktigt förlorar på den utveckling vi nu ser. En del partier kanske kan göra kortsiktiga vinster. Men på lång sikt är vi alla förlorare.