Därför finns det ingen utväg

I fyrtio år har jag varit klimatmedveten. Jag minns det så väl, den första gången jag stötte på frågan om klimatförändringar. Det var en av de somrar under slutet av 1970-talet som jag och mina bröder fjällvandrade. Med på vandringen fanns några tidningar, inköpta i den sista kiosken inför den sista sträckan med postbussen upp mot fjällen. Under de dagar som följde lästes de från pärm till pärm, blad för blad, notis för notis. Det var DN och SvD och de veckotidningar som verkade intressanta och hållbara för en dryg vecka i väglöst land.

I en av artiklarna beskrevs Svante Ahrenius teorier om koldioxidens påverkan på klimatet, och de följder för jorden de kunde få. Det fanns inte så mycket då som tydde på att det var förändringar som var nära förestående, men något i artikeln grep tag i mig. Jag var sedan barnsben intresserad av naturen, född med matjord och småkryp i fickorna, fågelskådare och trädgårdsnörd. Nu lades frågan om den globala överlevnaden till.

Sedan följde 1980-talet. Vi var några som körde 80-100 istället för 90-110, drev passagerarna och medtrafikanterna till vansinne, bara för att spara lite på bensin och miljö. När jag blev politiskt aktiv i miljövalet 1988, för Folkpartiet, blev en av mina första strider mot den flygplats som resten av partiet stod bakom. Det handlade både om klimatet och om den biologiska mångfalden. Örebro flygplats ligger med inflygningszonen genom ett av Sveriges viktigaste flyttfågelområden, rakt över fågelsjön Tysslingen, en sjö som jag var med om att restaurera genom bildandet av Stiftelsen Tysslingen. Jag skrev stadgarna.

Intresset för den biologiska mångfalden har hela tiden varit mitt centrum. Efter juridikstudierna försökte jag mig på en akademisk karriär. Jag var Sveriges tredje doktorand i miljörätt, med en förhoppning om att kunna skriva en avhandling om ”Möjligheterna att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv”. Men politiken kom emellan.

På 1990-talet försökte jag driva miljöfrågor i Folkpartiet. Visst fanns ett intresse. Visst fanns det lokala eldsjälar. Visst fanns det fantastiska skrivningar om såväl naturvård som miljö. Men viljan att driva frågorna saknades för det mesta hos partiets ledningar. Under 2000-talet kunde jag som kommunalråd, såväl i majoritet som opposition, genomföra en del miljöåtgärder i Örebro. Det blev både kommunala naturreservat som miljökonsekvensbeskrivningskrav inom all kommunal verksamhet.

Men något hade börjat skava. Samtidigt som kunskaperna om klimatförändringarna breddades och fördjupades, skedde förvånansvärt lite konkret. Utvecklingen ändrades inte. Möjigtvis avstannade försämringstakten något. Kring den biologiska mångfalden blev det en berg- och dalbana. Ibland skulle mångfalden värnas. Ibland var den det övergripande hotet mot såväl äganderätt som utveckling av både land och stad. Och rödlistorna fortsatte att växa.

Varför hände inte mer? Varför kunde inte ens jag, med den bakgrund och de kunskaper jag tyckte mig äga, förändra mer än på marginalen?

Svaren är bekymmersamma.

Det är uppenbart att världen står inför den mest omfattande förändringen som skett under överskådlig tid. Vi är inte längre på väg in i antropocen, vi är omvälvda av den, alla delar av ett system som kommer att förändra världen, biosfären, i grunden. De biologiska fundamenta, de system som hittills har varit grundläggande för arternas uppkomst och överlevnad, sträcks ut till, och ibland över, bristningsgränsen.

Det finns tre områden som visar på den akuta problematiken, och som inom sig också rymmer svaret kring varför så lite görs, och varför det inte finns någon utväg. De globala miljökriserna ryms inom områdena avfall, biologisk mångfald och klimat. För att förenkla en komplicerad materia kan man visa på några signalproblem:

Avfall: Det handlar inte bara om plastprodukter i haven. Den kemiska soppan som förorenar mark, vatten och luft har gått från att vara lokal till att bli global.

Biologisk mångfald: 96% av alla levande däggdjur på jorden, räknat i biomassa, är idag människor och vår boskap. 70% av alla fåglar. Artutrotningen fortsätter i ominskad styrka.

Klimat: Vi har nyligen passerat gränsen 400ppm koldioxid i atmosfären. Utsläppen ökar.

Det finns enbart en sak som binder dessa områden samman. Människan och mänsklighetens utveckling från lokal till global aktör. Det är människans totala dominans, mänsklighetens tillväxt från några hundra miljoner till snart tio miljarder individer, som är såväl orsak som verkan. Det är nödvändigt att inse befolkningsökningens konsekvenser. Det är bara 200 år sedan mänskligheten passerade sin första miljard. Det tog 130 år innan befolkningsmängden fördubblats. Så sent som på 1960-talet var världens befolkning 2,5 miljarder. Idag, 60 år senare, är vi på väg mot 8 miljarder. Även om befolkningstakten nu minskar, måste frågan ställas: Hur många människor tål jorden?

Till detta kommer den självklara konsekvensen av mänsklighetens utveckling. Förmögenhet och välstånd blir nu allt mer självklara för allt fler. Det goda i att människor nu i sällan skådad takt lyfts ur fattigdom, har en baksida. Vi som sedan länge levt i den välfärd de eftersträvar har inte förmått begränsa oss, visa förnöjsamhet med det vi har. Välfärdssamhället har blivit konsumtionssamhället. Konsumtionen, av varor, tjänster, upplevelser, definierar oss allt mer som människor.

Kanske hade en del av oss en tro att konsumtionen skulle skifta karaktär. När tomheten i köpandet blev uppenbar skulle kulturen lyfta. Eller så skulle teknikutvecklingen ta oss vidare – bort från förbrukandet av ändliga resurser till det förnybara samhället. Ju rikare vi blev, desto medvetnare skulle vi dessutom agera. Resultatet är knappast upplyftande. Konsumtionen av ting är fortfarande världens drivkraft. Globala upplevelser är nästa konsumtionsboom. Det finns inget som tyder på att rikedom ökar miljömedvetenheten. Även om vi gör medvetna val, tar den totala konsumtionsökningen bort alla eventuella vinster av dessa val.

Och tekniken – var står den?

Det finns positiva tecken på att teknik kommer att lösa vissa av de miljöproblem vi står inför. Kanske hinner vi elektrifiera världen i tid, innan klimatet har börjat skena på allvar. Kanske hittar vi verktyg som gör återbruk och återvinning till morgondagens tillväxtbranscher. Kanske kommer AI att kunna hantera alla de oändligt många konsekvenser av materialanvändning som vi idag saknar kunskap om, alla de kombinationer av ämnen som våra utsläpp ger förutsättningar för. Kanske kommer utbildningsnivån i de fattigare länderna att öka så snabbt att födelsetalen sjunker rejält.

Men kommer jorden att klara sig till dess?

Det är bara 4% av däggdjurens biomassa på jorden som är vilda djur. Det är bara 30% av fåglarna. Om resten av världen ska lyfta sig till vår nivå på välstånd och välfärd – hur mycket av skapelsen finns då kvar? Kommer den biologiska mångfaldens förgrenade nät av arter, den väv som hittills hållit oss alla vid liv, att slitas itu? Och vad händer då?

Det finns bara tre huvudvägar att välja. Ingen av dem är särskilt aptitlig.

Antingen kan vi göra som vi gör just nu. Vi hoppas att tekniken ska lösa klimatet, materialanvändningen och avfallsproblematiken och skiter i den biologiska mångfalden. Men vem ska besluta om styrmedlen? Den demokratiska världen skakar redan, trots att åtgärderna är långt ifrån tillräckliga. De auktoritära låtsas som inget har hänt. Och utvecklingen inom alla tre basala områden fortsätter i fel riktning.

Eller så väljer vi att ”terraforma” jorden. Mina barn har spelat spel som går ut på att man ska ta över en öde planet i universums djup och skapa ett fungerande liv på planeten, en spegelbild av jorden terraformas. Vi hoppas att vi ska vara bättre än evolutionen på att skapa en beboelig planet, utan den biologiska mångfaldens skyddsnät, men med de antropocena konsekvenserna av miljö- och klimatpåverkande konsumtion. Hur stor är sannolikheten att vi på några tiotal år ska övertrumfa miljarder års evolution? Kommer jorden ens att bli beboelig, när människan leker skapare och gud?

Eller så gör vi som vissa miljöradikaler menar – skapar en global miljöteknokrati. En upplyst despoti som sätter förutsättningarna för en långsiktigt hållbar utveckling av planeten först. En värld där varje individ måste underordna sig den kollektiva överlevnaden. Det är naturen före människan, klimatet före välståndet, en ren miljö före konsumtionen. Men var går gränsen för när mänskligheten kan vara en del av en långsiktigt hållbar utveckling? Handlar det om en miljard människor, i likhet med år 1800? Hur snabbt måste vi komma dit? Vad händer med oss andra? Och – var finns den upplysta despoten? Historien visar att de upplysta despoterna knappast är upplysta, mer despotiska och sällan leder världen i rätt riktning.

Existerar någon annan väg? Finns det någon Alexander där ute som väntar på att hugga den Gordiska knuten, den synbarligen omöjliga relationen mellan mänsklighetens behov och planetens resurser, i bitar och en gång för alla lösa problemet?

Åter: Den finländske filosofen Georg Henrik von Wright lär ha kallat sig pessibilist. Grundtemat var en pessimism över människan och mänskligheten, men för att inte tappa fotfästet var det nödvändigt med en tro på människans och mänsklighetens möjligheter (possibilities). von Wright var tidig i sin kritik över det västerländska samhällets övertro på teknikens och utvecklingens möjligheter. Han skulle sannolikt vara än mer kritisk till de liberaler som idag menar att världen behöver fler som berättar om de positiva nyheterna mänskligheten står inför, som tecken på en linjär utveckling där allt alltid blir bättre.

Den mindre vackra sanningen är att det finns mycket litet som talar för att mänskligheten kommer att lösa problemet med en ständig jakt på utveckling och tillväxt på en planet som begränsas av såväl fysikaliska som biologiska ramar. Kanske kan teknikutvecklingen hantera klimatfrågan, även om sannolikheten för att vi ska nå de nödvändiga begränsningarna av koldioxidutsläppen i tid är försumbara. Kanske kan man genom helt nya, ekonomiskt försvarbara, lösningar hitta vägar till koldioxidlagring i berggrunden. Kanske kan AI modellera fram alla de möjliga skadliga effekterna av de kemikalier som vi sprider, och därmed hitta vägar för att begränsa och förbjuda de som inte ska finnas. Kanske kan vi möta resten av avfallsvärldens utsläpp genom att skapa en mer cirkulär ekonomi.

Men hur ska mänskligheten få plats på jorden, TILLSAMMANS med alla de djur och växtarter som fram tills för ett sekel sedan definierade vad jorden var? Klarar människan att åter bli en del av skapelsen, inte den som skapar, eller mer sannolikt – river sönder den livsväv som hittills skapat den biosfär vi alla lever i, av och för?

Jag tror allt mindre på det. Mänskligheten dömer sig själva och jorden till en förändring som hittills inte skådats. Den reella övergången till antropocen kommer att omforma jorden, samhället och människan i grunden. Det som väntar därefter är ovandrade stigar.

Som individ finns det även här tre vägar att gå. Antingen kan man stoppa huvudet i sanden, låtsas som om det kommer att blåsa över eller förneka att det kommer att hända och därefter leva på som vanligt.

Eller så kan man falla ner i depression, inse att allt är kört och mer eller mindre aktivt invänta slutet.

Eller så kan man plantera sitt äppelträd i förhoppningen om att barnbarnen en gång kanske ska få se det blomma. I vart fall har man förskönat världen, berikat mångfalden, och begått en motståndshandling för framtidens skull. Som varje pessibilist skulle göra. Och här utanför sjunger koltrasten.

En bisak

Jag går i fårhagen och sliter. Den som aldrig gjort det kan knappast förstå hur mycket fysiskt jobb som ligger bakom alla dessa fårhagar, hästhagar, kohagar - betesmarker som stängslas och stängslas om. För de stora finns lösningar. Allt går att automatiseras. Och även jag har automatiserats. Från spett och slägga, till spett och traktor. Det är enormt mycket enklare att trycka stolp med traktor än för hand. Och det blir bättre.

Men ändå - varenda stolpe ska bäras, flyttas och stoppas ner i de hål spettet gjort. Varenda rulle stängsel ska lyftas, rullas, sättas på plats, spännas, spikas. Det blir några kilo att lyfta och flytta. Runt våra hagar kommer det så småningom att bli mer än 3 kilometer stängsel. Bara själva stängslet väger då mer än 1,5 ton. Muskler blir det. Träning blir det. Under vår och sommar är det inte så stort behov av att gå på gym...

En stor del av mitt bondeintresse bygger på mitt intresse för natur och naturvård. Jag har alltid sett naturvården som det centrala i miljöengagemanget. Värnet av den biologiska mångfalden är själva grunden också för människans existens och välbefinnande. Värdet av ekosystemtjänsterna som naturen ger oss gratis är mångdubbelt större än hela världens BNP.

Ibland blir detta övertydligt. Som idag, när SVT rapporterar om att EU tillfälligt(!) vill förbjuda tre kemiska preparat som dödar bin. Kemikaliebolagen försöker naturligtvis stoppa det hela. De påstår att det inte finns övertygande bevisning. Samtidigt dör bin över hela världen. Och EU räknar med att binas pollinering motsvarar ett värde på åtminstone 200 miljarder kronor. Det är rätt mycket pengar.

Det sannolika är att det inte räcker. För ingen vet egentligen vad en utebliven pollinering skulle innebära. Hur skulle ekosystemen klara sig? Vilka skulle följdeffekterna bli? Skulle vi hamna över kanten till en ohanterbar situation där en kris följde på en annan? Kanske skulle vi bli medvetna om att bin egentligen är ovärdeliga.

Det är svårt att räkna med effekter och följdeffekter, djup och långsiktighet. Politiken borde mycket mer göra det. Men istället håller politik på att bli yta och kortsiktighet. Och vem bryr sig om en effekt som kommer efter valet?

Sådana tankar är lättare att tänka utanför än i Rådhuset i Örebro. När man hamnar utanför den miljö som föds av det kortsiktiga. Där politiken blir mer ett spel för det mediala galleriet än för framtiden. Där det viktiga är hur man kommunicerar, inte vad man kommunicerar (ingen borde vara förvånad att många av de politiska sekreterarna hos majoriteten i Örebro har en bakgrund som kommunikatörer/journalister...).

Så jag går där och spettar mina stolphål, bär mina fårnät och njuter. Njuter av den första stenhumlan, ser citronfjärilen lyfta från grusvägen vid skogskanten. Lyssnar till rödhaken som sjunger i skymningen. Gläder mig åt att kattugglan är tillbaka i lunden runt huset. Ser alla dessa okända varelser som omger mig och min gård och inser att jag aldrig kommer att kunna lära mig dem. Men inser samtidigt att deras liv och mitt liv är så intimt sammankopplade att jag inte kan klara mig utan alla dessa vivlar, mångfotingar, stövsländor, krypare, smygare, visslare - all denna mångfald som omger oss alla.

Jag hade bin för några år sedan. Bara två samhällen. De dog en av de kalla vintrarna för några år sedan. Ska försöka skaffa nya i år igen. För att det är roligt. För att det är nyttigt. Men mest som en tyst protest mot den enfald som breder ut sig. Och som en hyllning till den mångfald som lägger grunden till att både du och jag kan leva och finnas.

Media: SVT, Miljöaktuellt

Jakt på varg...

Enligt nästan all media kommer Naturvårdsverket att föreslå licensjakt på varg under februari. Det är illa.

Om det blir jakt på varg 2013 är det en naturlig följd av de "indirekta direktiv" som den centerpartistiska miljöministern uttalade för några månader sedan (läs bl a här). Då hon berättade att den svenska vargstammen skulle landa på runt 180 individer och att det skulle räcka för att klara EUs krav. Att de allra flesta forskare var emot henne, att hennes utplanteringspolitik sannolikt inte fungerar och att det finns ett massivt motstånd mot jakt (förutom från några mäktiga lobbygrupper bland främst jägarna) bekymrade henne föga. Vargen och vargens väl och ve är inte en biologisk fråga. Den är en politisk. Biologisk mångfald är inte vetenskap. Det är politik.

I vart fall i Centerpartiets Sverige...

Fortfarande är det många som tror att Sverige är en föregångsnation när det gäller att värna biologisk mångfald. Inget kunde vara mer fel. Sverige har tyvärr inte längre någon tätposition när det gäller naturvård, om vi någonsin haft det. Låt mig ta ett fåtal exempel över åren.

Maceij Zarembas artiklar om skogen i DN i våras (läs om det i min blogg här) skapade välkommen debatt. Men det lär inte hända något. Den Centerpartistiske jordbruksministern har inte så stor förståelse för skogsbrukets eller jordbrukets betydelse för natur och biologisk mångfald.

Svenska bäckar, åar och älvar är totalt sönderbyggda av vattenkraft. Några få procent rinner fortfarande fritt. Men mäktiga intressen kämpar fortfarande för att bygga ut de sista fria älvarna och behålla system som gör den småskaliga vattenkraften ekonomiskt intressant. I detta läge är småskalig vattenkraft ofta storskalig naturförstörelse.

Det leende landskapet finns snart inte i Sverige. Ängar och hagar är snart bara minnen. Nu gäller industriskogar och industrijordbruk. Kväve och fosfor från skattenedsatt konstgödsel förstör jord och vatten i allt från smådiken till hav. Och naturen och den biologiska mångfalden får stryka på foten.

Och så nu vargarna. Sannolikt gör de vargar som nu får skjutas vare sig till eller från i det korta perspektivet. Men Naturvårdsverket har tolkat sina centerpartistiska ministrar rätt och agerar utifrån deras agenda. Då gäller det att kraftigt minska vargstammen, till nivåer som knappast är långsiktigt hållbara. Och till nivåer som är beroende av kostsamma utplanteringar som ingen har en aning om ifall de fungerar.

Det naturliga vore väl att släppa upp vargstammen till en nivå där jakten blev en självklar del av hanteringen av vargen, utan att därför riskera dess framtid i Sverige. Så fungerar det med björn, järv och lo. Så varför inte för vargen?

Sannolikt är det för att vargen inte bara är ett djur. Vargen har blivit en symbol för något annat, som verkligen handlar om politik. Vargjakten är för en del protesten mot statsmakten, mot de där långt borta som inget förstår. Vargjakten är en proteströrelse mot Stockholmarna och stadsborna som ska besluta över "oss vanliga människors" huvuden. Och istället för att bränna bildäck och slåss, så tjuvjagar man varg och kräver en nollvision. (Sannolikt är det ändå bättre att ta ut vreden på vargen istället för på människorna...)

Nå - är jag inte bara en av dessa översittare som inget vet. Delvis är det så. Jag är politiker. Jag bor nära stan. Jag tycker att vargen ska få finnas.

Men jag är också fårbonde. Jag har sett varg bara några kilometer hemifrån. Och jag har haft en varg gående genom en av fårhagarna en vinter, rakt igenom, utan att göra något med fåren. Och jag håller för fullt på att försöka vargsäkra mina hagar.

Jag skulle också önska en annan vargpolitik. Men den handlar inte om att skjuta fler vargar för att omöjliggöra deras långsiktiga överlevnad. Istället handlar den om sånt som mer pengar till vargsäkra stängsel, snabbare utbetalning av ersättningar för rovdjursdödad boskap, mer förståelse för att värdet på boskap inte bara behöver vara kött och skinn utan även kan innebära att mångårigt avelsarbete går förlorat.

Varg och rovdjur är ingen enkel fråga. Den innehåller många bottnar. Men djupast handlar den om hur människa, djur och natur ska kunna leva samman, om vetenskapens plats i politiken, men också om hur vi människor tillsammans söker lösa utmaningar där åsikterna ibland går vitt isär.

Media: NA, SVT Tvärsnytt, SR Örebro, SR, SVT

Världen förändras

På väg mot Stockholm för ännu en timme kring äldreomsorgen. Tågresorna är både en pina och en glädje. Pina - för att det upprepade resandet tröttar. Glädje - för att det skapar tid för tanke och eftertanke.

Jag måste erkänna att jag blir allt mer hemmakär. Jag skulle kunna gå i Fällersta merparten av årets dagar och se naturens skiftningar. Det skapar ro och en annan sorts resande. Jag tror att rätt många av oss reser för att det är ett enkelt sätt att få nya intryck. Men den inre resan, den som kräver stillhet, tid och eftertanke, ger långsammare intryck, men påverkar mer.

I morse gick jag över den gamla bron vid Almbro. För några veckor sedan, när regnen fyllt alla bäckar och åar till bredden, brusade Täljeån som under vårfloden. Nu var det mer av ett stilla strilande. Nere i vattnet såg jag en fisk. Och en till. Och tio till. Och hundra. Hela ån var full av småfisk som vakade, hoppade, lekte. Jag har inte en aning om vad det är för sort. Kanske årets skörd av någon av åns alla fiskarter. Kanske var det en art som sökte sig uppströms för att leka, men som hindrades av flödbordet straxt ovanför.

Fascinerande var det i alla fall.

En ny händelse i naturen får i vart fall mig att fundera över livets och tidens skiften. Naturen är ibland en värdemätare för mer än sig själv. Mänskliga händelser avspeglas i naturen. Ändrade normer och värderingar sätter sina avtryck. Vårt sätt att leva och vilja leva påverkar allt omkring oss.

Man ser det på naturen. Och funderar.

Förr var jag fanatisk fågelskådare. Min enda begränsning var att jag vägrade resa långt. Det var Närke som gällde. Redan då trodde jag att klimatförändringarna var på väg. Hade läst om det på slutet av 1970-talet då jag fjällvandrade och läste allt i de tidningar vi hade som enda lektyr. De flesta tyckte jag var en dåre (då med). Men medan andra jagade arter runt om i Sverige, valde jag att som mål ha att se 300 arter med cykeln som enda tillåtna transportmedel. Jag slutade räkna 1985. Då var jag uppe i 258.

Men fåglarna följer mig. Nu handlar det mest om tomtskådning. Jag följer årstidernas skiftningar från min lilla gård på slätten. Gläds åt vinterns juveler, grönfinkar och gulsparvar. Märker vårens spänning då gässen börjar dra. Hör tranorna ropa från Kvismaren i april. Överöses av vårens alla sångare. Och märker dagen då tystnaden åter lägger sig över hagarna någon gång kring midsommar.

Det finns några fåglar jag har ett speciellt förhållande till. Rödhaken, som med sin sång i april får världen att rämna. Men som i oktober smeker den hel igen med sitt mjukröda bröst. Sädesärlan, som hälsar den riktiga våren välkommen. Samma dag, samma plats varje år. 5 april på lagårdstaket. Tornseglaren, som bjuder in sommaren då den kommer den 18 maj. Och drar in hösten när den lämnar tre månader senare.

Eller gjorde. Tornseglaren är en av de där arterna som visar att något förändras. I år såg jag den sista tornseglaren i månadsskiftet juli/augusti. Ungefär som i fjol. Varför? Visst minskar antalet tornseglare kraftigt, men varför flyttar de tidigare? Jag gissar att det är få som saknar tornseglarnas gäng som skriande drar i formationer tätt över tak och mellan träden för att i nästa ögonblick vara hundratals meter upp i luften. Men jag gör det. Och funderar.

För det finns mer att fundera över.  Var finns gräshoppssångaren som alltid sjungit nere vid diket? Var är kornknarren som brukat repa i vart fall någon försommarnatt? Var är stenskvättan? Vad händer?

Å andra sidan. Steglitsen drar som aldrig förr över åkrarna. Och stenknäcken knispar i eken. Är det ett tecken? Insektsätarna har problem? Fröätarna äger?

En del kan säkert förklaras av kortsiktiga händelser. Sommaren 2012 går inte till historien som den bästa. Det kan säkert förklara varför jag bara sett en tistelfjäril i år, i förrgår, och inte en enda amiral hittills. Men är det andra skeenden som också berör oss?

Naturen är en spegel av oss människor. Vårt sätt att behandla vår värld är en yttre spegelbild av det som sker i vårt inre. Vår vilja att leva på vissa sätt. Våra normer. Vår etiska grund. Det spelar roll för världen hur vi själva definierar oss som individer och som människor.

I går lyssnade jag på Johan Rockström och Mattias Klum när de berättade om sin senaste bok: "Vår tid på jorden". Den ska jag nog köpa. Om jag orkar läsa den är en annan fråga.

Samtidigt visar den på de problem vi har i våra försök att leva rätt. Mattias Klum är en av de mest uppburna naturfotograferna. Hans miljöengagemang är äkta. Men om alla jordens människor levde som han, skulle katastrofen redan vara här. Oändliga resor skapar inte förutsättningar för hållbarhet. Även om man dövar samvetet med utsläppsrätter. Frågan blir som så ofta om ändamålet helgar medlen.

Världen förändras. Det har den alltid gjort. Det kommer den alltid att göra. Frågan är bara till vad. Och varför.

Media: SR

Mer om skog...

Maciej Zarembas långa artikelserie fortsätter att skapa debatt. På DN kan man läsa både ledare och olika debattörer som företräder både den ena och den andra sidan av exploateringsdiket. Det är intressant läsning. Men mest intressant hittills är sannolikt generaldirektören Monica Stridsmans artikel den mest intressanta. Och den ställer i huvudsak tre frågor på sin spets:

För det första: Generaldirektören svär sig fri från det mesta av ansvaret för det som sker i den svenska skogen. Försvaret är uppbyggt på två försvarslinjer. Den första handlar om att det som Zaremba påstår ske, egentligen inte sker, eller i vart fall inte i den omfattning som Zaremba påstår eller i vart fall har Skoggstyrelsen blivit bättre. Den andra handlar om att även om det som egentligen inte sker, verkligen sker, så är det inte Skogsstyrelsens fel, utan statens.

Och när Skogsstyrelsen överklagar och kämpar för att en markägare ska få kalhugga, är det för att rättsläget är oklart. Och det är ju också statens fel. Det omvända - att Skogsstyrelsen skulle överklaga ett kalhygge för att rättsläget är oklart exempelvis om vad som naturvårdshänsynen verkligen innebär eller vad det innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är kanske en mer osannolik händelse...

För det andra: Skogsstyrelsen som myndighet är i verkligheten inte någon myndighet. Den är en samtalspartner. Och skogsvårdslagen är ingen lag, utan en samtalsgrund. Skogsstyrelsen tillämpar alltså vare sig lagen eller sina egna författningssamlingar, ex vis SKSFS 1993:2, bokstavligen utan enbart som en grund för samtal med näringen.

Det är en intressant utveckling av såväl svensk lagstiftningstradition som myndighetstradition. Låt mig ta ett parallellexempel.

Just nu pågår en rätt tuff diskussion kring hur Socialstyrelsen sköter sitt uppdrag. Utifrån de olika lagstiftningarna som finns inom det sociala området, exempelvis Hälso och Sjukvårdslagen (HSL) eller Socialtjänstlagen (SOL) har Socialstyrelsen intagit en tuffare attityd mot såväl landsting som kommuner. Det är raka rör och peka med hela handen. Ändå är socialtjänsten sannolikt betydligt svårare att lagstifta kring. Det finns ofta inte helt klarlagda samband mellan insats och verkan.

Men i skogen är det ganska klart. Hugger du ner en nyckelbiotop dör nyckelarterna. Typ. Men där Skogsstyrelsen skulle kunna peka med hela handen, väljer man samtalet, eftersom det är staten eller skogs näringen som har ansvaret. Fast som generaldirektör kunde man också fundera över vilka värden skogsvårdslagen är till för att skydda. Och sedan fördela resurserna. Det räcker faktiskt att läsa 1 §:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

Ändå så hotas rätt mycket av den biologiska mångfalden idag just på grund av skogsbruket. Är det för mycket begärt att en generaldirektör ska fundera kring hur hon hanterar resurserna.

För det tredje: Vad har Eskil Erlandsson och hans företrädare egentligen för ansvar? Hittills har det varit mycket tyst från Jordbruksdepartementet kring Zarembas artiklar. Eller mycket förresten - totaltyst. Som på ett kalhygge en vinterdag. Det är både fegt, trist och bekymmersamt.

Det finns nämligen några saker Erlandsson borde svara på. Zarembas artiklar är rätt tydliga i att det finns en kanal mellan Jordbruksdepartementet, det ansvariga statsrådet och Skogsstyrelsen. Men även Monica Stridsman halkar kring detta. Hon skriver:

"Det ingår inte i myndighetens uppgifter att omforma politiken, eller att med egna fria tolkningar åstadkomma en praxis vid sidan av den fastlagda linjen. Gjorde vi så skulle vi inte bara agera stick i stäv med vår uppdragsgivare, utan också med demokratiska grundprinciper."

Och så hänvisar hon till regeringen och propositionen "En skogspolitik i takt med tiden". Men det räcker med att läsa lite kring hur regeringen resonerar kring biologisk mångfald för att hitta detta:

Arbetet med långsiktigt skydd av skog och skogsekosystemens förmåga att bibehålla funktioner och strukturer för biologisk mångfald och för ekosystemens resiliens (motståndskraft och återhämtningsförmåga) är viktigt i ett förändrat klimat. En höjd ambitionsnivå när det gäller ökad tillväxt i skogen måste därför medföra att de åtgärder som görs i skogsbruket i relation till det skogspolitiska miljömålet fortsatt är effektiva och har en tillräcklig omfattning och kvalitet.

Det regeringen säger är alltså att om man tar ut mer tillväxt i skogen så måste skyddet för biologisk mångfald öka. Så Stridsman behöver inte förändra regeringens politik, utan bara följa den. Så frågan är vilka direktiv som ges mellan departement och myndighet, och vem som ger dem?

Det är uppenbart att det finns ett starkt samband mellan tre partier när det gäller skövlandet av svensk skog. Socialdemokraterna bär det tyngsta ansvaret på grund av sin långa tid vid makten då grunderna för denna politik sjösattes och verkställdes. Men såväl Moderaterna som Centerpartiet sätter markägar- och näringsintressena före alla andra intressen. Det är den grunden som skapar den situation som vi nu befinner oss i. Det är den grunden som skapar en politik som skriver de vackra orden, men som har en myndighet som inte prioriterar att genomföra ens hela den första paragrafens stadganden i den lag som huvudsakligen styr myndighetens arbete.

Det finns många liberala utmaningar i Sverige idag. Mycket handlar om att värna individernas frihet. Mycket handlar om att värna ett fritt och växande näringsliv. Men mycket handlar också om att värna omistliga värden för framtida generationer. Den biologiska mångfalden är en sådan. Men frågan är också vilka människor som fostras i en värld utan skönhet.

Här är Zarembas artiklar:

Sveriges nya miljonprogram, 2012-04-30
Lagen är en rökridå, 2012-05-01
Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen, 2012-05-06
Skogens maffia. Så tog de makten över träden, 2012-05-08
Skönheten och odjuren. Så drivs människan ut ur skogen, 2012-05-13

Här är debattinläggen:

Stridsman

Naturskyddsföreningen

15 forskare

Skogsentreprenören

Och här är DNs ledare:

DN 20/5

Ett annat liv

Läser förra helgens två DN-artiklar om svensk skogspolitik. Väntar med spänning på morgondagens fortsättning.

En del påstår att svensk miljöpolitik är bäst i världen. Jag tillhör inte dem. Visst är vi framgångsrika på flera områden, men en stor del av vår goda miljö beror på att vi är få människor på stor yta och att vi haft vattenkraften att tacka för en renare luft än annars.

Men det finns ett område där vi knappast kan slå oss för bröstet. Det är skyddet av naturen, av skönheten och upplevelserna och den biologiska mångfalden.

Under lång tid har vår natur mest använts som en oändlig resurs som man kunnat hantera hur som helst.

När de första naturreservaten bildades 1909 (Garphyttan var ett av dem) var det utifrån en nationalromantisk idé om att spara och värna det bestående. Men ända till idag har naturen och den biologiska mångfalden mer setts som en sport för en liten klick, ett särintresse, som stått i motsats till de som vill utveckla och förnya.

Vitsippsmångfald i Ökna. Småbondeansvar.

Så vart har det lett? Vi har aktivt tagit bort kanske 95% av allt det vatten som fanns i jordbrukslandskapet för 150-år sedan. Det har lett till en enorm förändring av artsammansättningen. Många av de arter som förr var vanliga, är idag enbart ett minne. Jordbrukslandskapet trivialiseras. Skönheten utarmas.

På samma sätt är det med skogen. Numera inte skog. Trädplantager, med korta livslängder, är inte ett hem för arter och liv. DNs artikelserie visar på den inte alltför ljusa framtiden.

Och havet dör. Jag minns min barndoms somrar på Gotland med glädje. Rent, friskt vatten, fyllt av fisk och liv. Nu alldeles för ofta en illaluktande vätska. Och ändå är Gotland en del av det hyfsat friska havet.

Och älvarna, åarna, bäckarna, dikena. Hur många finns kvar? Hur många är opåverkade? Hur många är  hemvist för liv?

Nu står ytterligare en strid om naturen. Jag gillar inte kärnkraft, men jag är enormt skeptisk till den vindkraftsexplosion vi nu ser runt om i landet. Vindkraften har ett eget spår, får byggas utan hänsyn till vare sig natur eller skönhet. Är det rimligt? Är den förfulning av landskapet som vindkraften innebär bättre än vattenkraftens förfulning? Var kommer vi i framtiden att finna rent, rinnande, fritt vatten och ren, fri, ostörd vind?

Och så får man veta det man egentligen alltid vetat. Att den biologiska mångfalden är värdefull. Att det till och med går att sätta ett ekonomiskt värde på den.

Som liberal kan jag ändå känna mig stolt över en del saker som hänt. Strandskyddet på 1950-talet. Naturvårdslagen på 1960-talet. Nationalälvarna på 1970-talet. Vitryggen på 1980-talet. Men sedan har det varit rätt tyst. Visst har partiet haft bra program, men det har inte skett något.

---

Idag blev jag tvungen att att åka hem tidigare än beräknat. Fick hämta barnen på dagis trots att de bort vara hemma. Telefonsammanträdet jag satt i blev jag tvungen att avbryta mitt i.

Hemma lammade en tacka. Vi vet att det blir problem med henne. Lammen kan inte dia de första dagarna. Nu kom de en fredag eftermiddag. Tack Gud för det! Så det blev hem för att mjölka ur och sonda i. De första två timmarna är viktiga. Men nu är det heldygnstjänstgöring som gäller. De små liven ska få i sig 600 ml de första 18 timmarna. Kanske 60 ml första gången. Sedan mer. Men det blir lite jobb hela natten.

En liten tacka och en bagge, tillsammans med mamma får.

När jag går ut från ladan straxt före tio håller jag på att krocka med en fladdermus. Kanske är det den gråskimliga, den som brukar sjunga i novemberkvällarna. Borta i öster ropar kattugglan. Nej förresten, det är två stycken, två hanar som duellerar. Boängsgårdens kattuggla mot Håkansgårdens. Och taltrasten sjunger in natten.

Det finns en risk att politik blir allt i ens liv, och därmed inget. Det finns en risk att politiken blir ett spel, att det viktiga är att vinna, att besegra fienden både i sak och person, och inte vad vinsten sedan innebär. Det finns en risk att politiken bara blir de dagliga besluten, att man inte orkar lyfta blicken över dagordningen och både se det som varit och försöka se det som ska bli.

Men att vara en hjälp vid en lammning är också ett liv. Att lyssna till taltrasten hemma på gårdsplanen är också ett liv. Att söka stillheten när mörkret sänker sig över skog och äng är också ett liv. Ett annat liv. Rätt ofta ett bättre liv. Men alltid ett annat liv.

Om varg, polis, lag och EU.

Läser med intresse dagens debattartikel i Nerikes Allehanda från Jägarförbundets länsordförande. Läser med intresse, och blir bekymrad och oroad.

Länsordföranden heter Göran Gunnarsson. Han är tidigare inte bara polis, utan också talesman och informationsansvarig på Örebropolisen. Den posten har han lämnat. Mer om detta senare.

Som länsordförande för Jägarförbundet är Gunnarsson arg på att regeringen följer EUs krav. Trots att den centerpartistiske miljöministern gjort allt som står honom till buds för att kringå det förbud mot jakt på en hotad art, som EUs lagar kräver, attackerar Gunnarsson regeringen som en, ja inte en varg, men arg är han.

Det är uppenbart att Gunnarsson inte har en aning om vad biologisk mångfald innebär. Han skriver om att regeringen ska skydda tjäder, orre och älg (alla tre jaktbara vilt) istället för vargen. Och han förstår inte varför det ska finnas varg utan ber någon förklara det för honom. När en länsförbundsordförande för Jägarförbundet visar en så total okunskap om biologisk mångfald måste man inte bara bli oroad, utan allvarligt oroad. Vilken natur vill Jägarförbundet ha? Är naturen bara till för jägarna? Och allt som inte passar - det kan skjutas bort? Illa, mycket illa!

Det är inte bara regeringen som får sig en släng av sleven. Alla vi "så kallade naturvänner" som inte lägger ut 100 ton potatis (till det jaktbara vildsvinet som förstör enormt mycket mer än vargen?) eller 60 ensilagebalar (till de lika jaktbara rådjuren och älgarna?) får oss också en släng av sleven.

De som har rätt i vargfrågan är de "jägare, fårbönder, fäbodbrukare, nötdjursbönder" som får stora olägenheter. De som vill ha bort vargen alltså...

Som fårbonde är jag inte riktigt med på det tåget. I och för sig lade jag bara ut två ensilagebalar till rådjuren och vildsvinen i vintras, så jag kanske inte räknas på rätt sätt för Jägarförbundet, men jag tar mig i alla fall friheten att tycka att vargen ska finnas.

Men det allvarligaste med artikeln är faktiskt att det är Göran Gunnarsson som skrivit den. Den före detta polisen.

Väldigt få jaktbrott leder till åtal i Sverige. Ska man tro de senaste forskarrapporterna om den stora omfattningen av tjuvjakt på varg, där tiotals djur dödas illegalt varje år, måste man fundera över varför inte fler leder till åtal och fällande dom. Är det bara för att det är svårutrett när brottet sker ute i skogen? Eller är den syn Gunnarsson nu ger uttryck för något som också finns inom polisen i övrigt? Hur många vargar har försvunnit oförklarligt i Örebro län de senaste åren? Hur många jaktbrott har utretts? Hur många fällande domar? Jag hoppas och tror att Gunnarsson är ett undantag som bekräftar regeln. Men jag är osäker på om han antingen förvärvat dessa synpunkter först efter sin polistid, eller att han kunnat undantränga dem som polis. Och bara det är illa.

Och det blir värre. Jägarförbundets ordförande är en uppenbar EU-skeptiker, för att vara mild. Nedlåtande skriver han om hur vi naturvänner gjort: "Att låta EU bestämma hur vi ska leva och förhålla oss i lilla Sverige." Burr. Det låter ungefär som hur en "redneck" skulle beskriva den hemska regeringen i Washington. De politiska undertonerna är uppenbara!

Men det blir faktiskt värre. På slutet av artikeln skriver Gunnarsson ordagrant: "Det är nu mycket beklagligt att kunna konstatera att Jägarförbundet inte längre kan medverka i förankringen av den svenska rovdjurspolitiken. Detta ör inte bra för någon varken vargen eller jägarna." För mig låter det som ett förtäckt hot. Nu kommer vi inte att lägga fingrarna emellan längre. Nu kommer vi att skjuta varg när det erbjuds en möjlighet. Och vi kommer inte att säga något åt någon av våra medlemmar att låta bli!"

Tolkar jag fel? Jag tror inte det. Det är en del av det språk som tyvärr alldeles för många jägare använder. Men i detta fall är det en länsordförande för Jägarförbundet, tillika tidgare polis, som i princip hotar med att strunta i svensk lag, strunta i EUs regler och domstolar, bara för att man tar sig själv rätt.

Den svenska vargen väcker uppenbarligen känslor. De flesta av dem är eländiga. Legala vargjägare som hotas av galna vargkramare. Illegala vargjägare som går fria. Politiker som förklarar sina kommuner för "vargfria". Och Jägarförbundsordföranden som skriver hotfulla artiklar.

Sverige är tyvärr inget föregångsland vad gäller naturvård och biologisk mångfald. Vi har snarare tur att vi är ett så stort land med så gles befolkning att djuren trots allt klarat sig. Gunnarssons artikel visar att det finns enormt mycket att göra vad gäller naturvård, biologisk mångfald, kunskap och acceptans.

Och vad tycker jag själv då om vargen, förutom att den ska få finnas? För mig är det rätt självklart. Släpp upp den till en numerär som är godkänd för genetikerna. Vad jag förstår handlar det om kanske 500 - 600 vargar. Släpp på förbudet att ha varg i norr, för att möjliggöra en naturlig in- och utvandring av vargar mellan Sverige och Ryssland via Finland. Och låt vargen vara ett lika jaktbart vilt som alla andra djur som finns i jaktbara populationer. Borde inte alla kunna komma överens om det?

Läs även Hanne Kjöller i DN om vargen.

Varg, Folkpartiet och Centern

Sitter hemma och snorar. Det är ändå en bonusmorgon. Det som skulle vara regn är fortfarande strålande sol och sommarvärme. I hagarna kring mig går fåren och hästarna och njuter. Det är nästan centerpartistiskt vackert med all denna biologiska mångfald!

Stopp där, omedelbart smög sig ett fel in i bloggen. Centern har aldrig gått ihop med biologisk mångfald. Centern har alltid i denna fråga varit på samma linje som betonghögern i moderaterna och asfaltsvänstern i socialdemokratin. Dessa tre partier är de som mest arbetat mot, inte för biologisk mångfald under lång tid. Men från olika håll. Moderaterna har varit näringslivskramare, oavsett om det gällt storföretag som Stora, eller storbönder. Sossarna har kramat facket som alltid velat bygga ut där man kunnat bygga ut. Och centern har haft någon slags tro att landsbygdens folk är finare än andra och därför automatiskt ska värna mångfalden.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Det är i skogen och på åkrarna som mångfalden blir enfald. Det är där fjärilar, bin och humlor dör. Det är där fåglarna svälter. Det är de ensartade bruksmetoderna som gör att Sverige har så många hotade arter.

På iPhonen har jag laddat ner en app "LärKvitter" från Jordbruksverket som visar på vad som hänt med några fågelarter och vad man borde göra för att värna dem. Nästan överallt handlar det om vikande populationstrender. Nästan överallt är det mer extensivt brukande som är lösningen. Men om det hör man nästan inget, framförallt inte från miljöministern.

Centerpartiets gröna profil är grundat i ett mindre antal sakfrågor som man kan fundera över om de är gröna överhuvudtaget. Motståndet mot kärnkraft är idag sannolikt mer brunt och svart som brunkol och stenkol är grönt. Öresundsbron har visat sig vara alldeles OK för miljön (även jag var tveksam men har fått ändra mig). Och sen då - vad är grönt i centern?

Sannolikt är centerpartiet ett av två stora bekymmer för den biologiska mångfalden i den nuvarande regeringen. Det andra är moderaterna. Regeringen har dragit ner på stödet till skydd för hotade biotoper trots att man vet att man egentligen borde öka takten för att klara FNs milleniemål. Det som regeringen gjort bra kan väl skrivas i att man avsatt mycket skog, skog som ändå var hyfsat skyddad, och att man tagit Folkpartiets gamla käpphäst om marina naturreservat på allvar och kommit till skott.

Folkpartiet ja, hur står det till där? Jag ser stora möjligheter till att partiet återtar sin roll som beskyddare av den biologiska mångfalden, precis som under regeringen Ullsten. Och jag ser att det finns ett växande intresse från partiets allra högsta organ för att vi ska göra det.

Skälen är naturligtvis många. Ett rätt pragmatiskt är att värnandet av den biologiska mångfalden tas på stort allvar av partiets väljargrupper. Det är ofta välutbildade storstadsbor som förstår och vill värna blåvingar och vargar. Och det är inte partiets väljargrupper som springar omkring i skogarna och tjuvskjuter varg, eller som skövlar gammelskog och dikar de få kvarvarande våtmarkerna.

Det är tid för ett uppvaknande för oss som arbetar för en folkpartistisk naturvårdspolitik. Manegen är krattad. Det finns nästan ingen annan som vill vara med och spela. Insatserna är begränsade och vinstmöjligheterna stora.

Och när Carlgren och Centerpartiet sköter naturvårdspolitiken precis lika bra som när bocken är trädgårdsmästare, finns det inga skäl att tveka.

Media: DNs ledare

Bondeliv

Idag har det varit varmt igen. Gissar på att det legat upp emot 30 grader.

Framför vårt hus har jag anlagt en grusgång. På vardera sidan växer gammeldags rosor. Just nu blommar de fantastiskt trots att nästa alla frös ner helt i vintras igen. Blomningen är vacker, rosendoften likaså. Och namnen: Mme Boll, Picote, Maidens Blush...

Min rosengång är inte klar än. Ena halvan av rabatten har varit ockuperad av en trekammarbrunn. Men nu har Miljö- och hälsoskyddsnämnden dömt ut den och vi måste göra nytt och om. Så nu står det en grävare där och två karlar gräver och lägger tankar och rör. Den nya trekammarbrunnen kommer att ligga ute på åkern. Så nu kan vi bygga grind och staket och plantera ytterligare några gammeldags rosbuskar.

Idag har jag varit heltidsbonde i hettan. Vi måste stängsla in en ny fårhage. Nästa vecka måste bagglammen skiljas från tackorna. Och vi har ingen hage för tackorna än. Så nu har jag tryckt stolp med traktorn där det har gått. Och spettat och slagit inne i skogen. Nästa steg är att sätta nätstängsel. Och dra en eltråd för att även hästarna ska kunna gå där.

Jag tycker om att jobba med kroppen och vara bonde. Att stängsla är en lisa för själen. Men man ska göra det tidigt på vårarna, eller senare på hösten. Då, när temperaturen är mer lagom, blir det som ett rejält träningspass. Och så tar man pauser och lyssnar på vårens nyanlända fåglar, eller ser på den sista höstfjärilen.

Men det finns fördelar med sommarstängsling också. Den hage vi nu ska beta är full av fjärilar. Blåvingar, guldvingar, nässelfjärilar, gräsfjärilar - jag kan inte namnen på dem. Men blåvingarna är fantastiska. Som små flygande juveler fladdrar de mellan grässtråna, utan synbart mål eller mening. Jag kan inte låta bli att stanna upp och titta på dem. Det finns så många olika arter, men det jag kan se är att det finns en del större och en del små, en del klarblå och en del med bruna inslag.

När man stannar upp för att titta på fjärilar ser man en del annat också. Nattviolerna blommar i de fuktigare delarna av hagen. I år är det mer smultron än någonsin. Men blåbären lyser med sin frånvaro.

Min bondgård är alldeles för liten. 16 hektar. Förr var den stor nog att kunna försörja en hel familj. Idag är den ingenting i ett lantbruk som går mot enorma enheter där effektiviteten är allt. Men på havrefälten finns inga blåvingar. Bland vetestråna ingen nattviol.

Jag gillar biologisk mångfald. Jag tror, men vet inte, att den är nödvändig för allt levande. Jag tror att de monokulturer vi nu sysslar med, den biologiska enfalden, kommer att visa sig vara en återvändsgata. Jag tror, men vet inte, att förr eller senare kommer den mångfaldiga livsvävens trådar att bli så få, om vi fortsätter som idag, att hela väven brister. Vad som händer då har jag ingen aning om. Det har nog ingen annan heller. Men det känns inte speciellt förväntansvärt.

Så jag fortsätter att stängsla. Jag fortsätter att tycka om att mina hagar är fyllda av blåvingar och nattviol. Jag fortsätter att jobba för den biologiska mångfalden. Inte för att jag vet. Men för att jag tror.

Sommarstiltje? Eller??

Måndagsförmiddagen ägnades åt att köra traktor. Det jobb som borde varit färdigt, stängsla en ny hage åt fåren, börjar nu i alla fall komma en bit på väg. Satte upp ytterligare 35 stolp, tryckte ner dessa plus de 84 jag satte i helgen med traktorns lastare och köpte 90 stolp till. I morgon hämtar jag dem och sedan ska de ner i backen senast torsdag. Sen är det bara att rulla fårstängsel.

Det är behagligt att göra något annat än att jobba med politik jämt. Att vara fritidsbonde, eller snarare jobba som bonde utanför det vanliga arbetet, är mentalt avkopplande. Du kan inte tänka på dagspolitiken när du ska finköra med lastaren. Lika lite som du har budgeten i tankarna när du kollar lammen, kör röjsågen eller trimmar undertråden på elstängslet.

Men ändå är mitt bondearbete också politik. Istället för nästa KS-sammanträde så kan man fundera över vägval och långsiktighet i politiken. Istället för att fundera kring ordvändningar i kommande KF-inlägg så rullar tankarna på kring mer djupa frågor, rätt ofta kring vart vi och samhället är på väg. När jag var KS-ordförande hann jag aldrig med detta. Då var det bara att hugga ärende efter ärende. Timme efter timme, dag efter dag var bokade med olika former av uppdrag. Och de timmar som blev över var jag tvungen att komma ikapp med eposten.

Politik tenderar att bli allt kortsiktigare. Politik håller också på att bli allt mer yta och allt mindre djup. En del av det beror på oss själva, vi som är politiker. Vi klarar inte av vår uppgift att vara aktiva i det civila samhället, inte som propagandister utan som samhällssamtalare. En del beror på media. Idag säljer inte djupa, breddande artiklar. Idag säljer konfrontation och personmotsättningar. En del beror på hela samhällsutvecklingen. Allt fler kommer till valstugorna idag och frågar: "Om jag röstar på er, hur får just jag det bättre då?" Den senaste omvalsrörelsen var ju ett typexempel på hur något parti accepterar detta sätt att förhålla sig till de nya, egoistiska medborgarna, och lovar inte allt åt alla, utan just det du behöver till dig. Det spelar mindre roll om det är att bevara Rudbeckskolan, direkt bussar till Vivalla, eller löften om "Visst fixar vi ett jobb till dig bara du röstar på oss!". Populism och egoism går hand i hand.

Sannolikt är detta en av de större spikarna i demokratins kista. Det är inte märkligt att 25 % av de unga idag tycker att man kan sälja sin röst. För redan nu så är ju valrörelserna kortsiktiga röstköparaktiviteter. Och när man sedan inser att politiker inte kan leverera allt, framförallt inte de individuella löftena man gett, så fördjupas misstron mot politik och demokrati.

Sådana tankar finns trots allt i huvudet när man kör traktor en junimåndag. Men mitt bondeliv är också en politisk protest. Jag har allmogefår - bara för att jag vill värna den genetiska mångfalden. Jag har får och låter dem beta på obesprutade hagar och ängar - bara för att jag vill bevara den biologiska mångfalden. Visst kan det vara så att morgondagen tillhör de genetiskt modifierade grödorna. De som klarar bekämpningsmedel bättre.

Men i år kom ladusvalorna tillbaka till min lada. Förra året var de borta. De är en av de många arter som hotas i det moderna industrijordbruket idag. De faller offer för en allt artfattigare miljö. Inte innebär det jag gör att jag räddar ladusvalorna, göktytan, kornknarren eller stararna. Men jag gör det jag kan.

Det är också politik.

Varg

Hör på radion att nästan hälften av alla kommunalråd i varglänen tycker att kommunerna ska få mer att säga till om i vargfrågan. Indirekt betyder det att de vill att vargen ska finnas nån annan stans, bara inte på min bakgård.

Det är ingen bra politik. Det är illa nog att länsstyrelserna nu fått ta över Naturvårdsverkets uppgift kring vargjakt och uppgifter kring de stora rovdjuren och jakten.

Jag har skrivit det förr, och kan göra det igen: Naturvårdspolitik är sällan en bra uppgift för det lokala. Det finns väldigt få ekosystem som är så lokala att bara ett kommunfullmäktige skulle kunna besluta om dem. Och det finns väldigt få arter som bara finns inom en kommun. Och det finns väldigt få kommuner som värderar biologisk mångfald högre än arbetstillfällen eller tillväxt i den egna kommunen.

Därför måste frågor om biologisk mångfald vara en nationell, eller internationell, fråga. Vargfrågan är och kommer aldrig att vara lokal. Den är en fråga för regering och riksdag. Det borde vara enkelt att hävda att vi ska ha en vargstam som uppfyller de grundläggande kraven på långsiktig hållbarhet bara därför att vargen har sin naturliga utbredning här och vi ska ta samma ansvar som andra länder för sina naturligt förekommande arter.

Men så är det inte. Regeringens begränsning till ungefär 210 varg-individer i landet är bara ett tyckande och har ingen vetenskaplig grund. Det borde finnas mer än det dubbla före vi ska känna oss trygga med att inavel inte behöver förekomma.

Och när man hör kommualråd på radion som säger ungefär så här: "Ja visst vill vi att det ska finnas varg i landet, men inte så tätt. Det är bättre att de är spridda över hela landet." då blir man bekymrad. Populationsekologi är inte så enkelt. Ungefär lika svårt som att få vargarna att finnas där kommunpolitikerna beslutar...

Media: SR, Radio Örebro

Skogen

För 25 år sedan började jag på min doktorsavhandling. "Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv." Den är ännu inte färdig. Skälet? Jag snöade in på varför man ska bevara mångfalden. Varför ska man det?

Den fråga slår mig åter när jag läser DNs utmärkta ledare idag. I år är det skogens år, i fjol var det den biologiska mångfaldens år. Båda lär gå till historien som misslyckanden. Få lär bry sig.

För varför ska man spara biologisk mångfald? Varför ska man spara skog? Är skälen många, eller ett enda?

Visst finns det kortsiktiga ekonomiska skäl. Mangroveskogarna skyddar kuster, ökar fisket, minskar översvämningsrisker. Skogen är fortfarande basen i svensk industri. Och så vidare. Men om räkodlingar ger mer än mangrove, varför ska den då bevaras? Och om skog kan ersättas med trädplantager, varför ska den då värnas?

Visst finns det långsiktiga ekonomiska skäl. Vem vet vilka rikedomar skogen gömmer? Hur många nya mediciner, hur många nya odlingsbara växter, hur många användbara djur finns i våra skogar? Men å andra sidan - det kanske inte finns en enda. Och de som finns kan vi producera på annat sätt.

Så där kan man fortsätta. Jag tror jag i vart fall gick igenom ekonomiska, humanitära, säkerhetspolitiska, ekologiska och kulturella skäl innan jag gav upp. Jag fastnade ändå bara i att den biologiska mångfalden främst är en etisk fråga. Visst finns det risker med att en försvagad biologisk mångfald till sist gör vår planet oanvändbar, oavsett hur vi kan manipulera gener och arter. Visst finns risker att vi blir fattigare om vi utrotar djur och förstör ekosystem. Visst blir allt fulare, tristare, tråkigare om inte detta livets myller finns. Men det kommer aldrig att räcka som skäl för att värna något så oklart som den biologiska mångfalden. Och värnandet kommer bara att bli svårare.

För nästan lika lång tid sedan hade jag en god vän, som skämtsamt, men med en botten av allvar, sa att han aldrig förstått vad den gröna spenaten utanför staden var bra för. Med en allt längre gående urbanisering riskerar förståelsen för spenaten utanför staden att bli allt mindre. Risken finns att biologisk mångfald reduceras till det som National Geographic visar på TV. Tigrar, valar, fascinerande och vackra insekter. Det är väl OK.

Men den biologiska mångfalden är också fästingar, getingar, mygg, ormar - allt elände som finns där utanför i spenaten. Som inte verkar uppfylla någon annan funktion än att störa oss människor, skapelsens kungar. Men som är en nödvändig del av den livsväv som ständigt omger oss alla.

För mig blir bevarandet av biologisk mångfald en rent etisk fråga. För att tala med de gamla frisinnades ord: "Vi ska lämna över en skapelse till våra barn, som är rikare än den vi ärvde av våra föräldrar." Det finns en etisk dimension, för mig en etisk dimension med kristna förtecken, som är det enda som långsiktigt kommer att kunna bära arbetet med bevarandet av den biologiska mångfalden. Gud skapade världen som ett paradis. Vår biologiska enfald riskerar att göra den till ett helvete, eller i vart fall en skärseld.

Sådana tankar far igenom mitt huvud när jag går i spåren efter skördaren hemma. På mina marker stod förr hundraåriga aspar. Nu är där kalt. Men innan skördaren kom hade jag och hustrun gått och sparat ut främst sälgen för alla dess viktiga vårblommor. Men även aspar, ekar, björkar, lindar och lönnar, och någon enstaka tall och gran, för att få till den hagmark vi eftersträvar. En liten plätt av ett förlorat paradis som en gång fanns. En oas för lite fler fåglar, fjärilar och skalbaggar. En plats för bålgetingar och huggormar. Ett arbete för att lämna över en värld som är lite bättre, lite rikare på det som inte kan värderas, till våra barn och barnbarn.

Biologisk mångfald

Läste en intressant "signerat-artikel" på dn.se. Det är inte ofta någon tar upp frågan om biologisk mångfald i politiken idag. Vare sig ledarskribenter, politiker eller för den delen naturskyddsorganisationer har det som något högprioriterat. Klimat och miljö går ofta före den gröna naturvården. Det är synd.

Artikeln är intressant eftersom den marginellt berör varför biologisk mångfald är viktigt. Men lika intressant är att läsa en del kommentarer. Där ser det ut som om några väl belästa herrar menar att artutdöendet inte är så speciellt allvarligt, eftersom det i ett millionårsperspektiv kommer att uppstå fler nya arter än vad det är som försvinner. Har de rätt eller fel? Vem vill vänta och se?

Men både artikeln och kommentarerna berör det svåra med biologisk mångfald. Varför ska vi ha den? När jag för länge sedan började att skriva på en doktorsavhandling i juridik om just detta, arbetsnamnet var ungefär "Hur man med en nationell lagstiftning bevarar ett artrikt djur- och växtliv", kom jag inte mycket längre än till just den frågan. Och jag hittade inga reella svar.

Visst finns det ekonomiska svar: Mediciner som ligger gömda i regnskogsarternas gener. Värdet av pollinerande insekter. Men om man kommer på andra sätt - blir värdet då noll?

Visst finns det etiska svar: Vilken rätt har vi att utrota något som våra efterkommande kanske ser som värdefullt? Och? Har det inte alltid skett?

Visst finns det estetiska svar: Mångfald är vackert. Vem vill bli av med glansbaggar och lövgrodor, med tumlare och fjällrävar? Men det vackra är ju subjektivt. Storstaden kan säkert för fler upplevas som vackrare än alsumpskogen med all sin biologiska mångfald.

Det finns också andra skäl; religiösa, solidariska, juridiska... Men allt blir bara subjektivt.

Så problemet med bevarandet av den biologiska mångfalden är att man måste acceptera att det är en subjektiv vilja att bevara något vi menar är bra. Mångfald är de facto något som berikar, inte bara oss just nu utan även kommande generationer.

Men sedan Gud försvann som en absolut, objektiv makt, är allt vi idag tycker mer eller mindre subjektiva åsikter. Går det att säga att något är absolut rätt idag? Eller är allt relativt?

Ibland förlorar frågor som biologisk mångfald på att det är legitimt att säga att det bara finns en subjektiv grund för försvaret av frågan. Men den som säger så, vill egentligen inte diskutera i sak, utan bara förringa en av de viktigaste frågorna idag och i framtiden.

Ladusvalorna och världen

Jag saknar mina ladusvalor!

När jag för fem år sedan flyttade till Boängsgården fanns ladusvalorna där. Tre, fyra par som bodde inne i den fallfärdiga ladan. Byggde sina bon på de gamla takstolarna. Flög ut och in som de ville.

De kom straxt efter månadsskiftet april/maj och brukade lämna i mitten av september. Man kunde följa både ruvande, matande av ungarna och om de kanske skulle kunna få ut en andra kull innan höstens kyla.

Men i år har något hänt. Det finns ännu inga ladusvalor i Fällersta. Jag har sett två svalor på hela våren, en ladusvala och en hussvala. Men de som brukade häcka är borta. Jag undrar vad som hänt.

I morse när jag halv sju åkte hemifrån i den underbart vackra sommarmorgonen var gårdsplanen tyst. Så vad har hänt? Är det något i Afrika som gjort att svalorna inte klarat sig? Har flyttvägarna påverkats? Har den totala populationstätheten i Sverige minskat så att de inte längre finns där de tidigare var glesa?

Något har i alla fall hänt och det oroar mig. Den biologiska mångfalden visar med all önskvärd tydlighet på de förändringar som sker i livsmiljön. Livsmiljön för växter, däggdjur och fåglar. Livsmiljön för människor. Det som påverkar dem kommer till slut även att påverka oss.

Så saknaden av mina ladusvalor och den ladusvalsvänliga världen, är i lika hög utsträckning en oro för och en saknad av den människovänliga världen.

Stövsländor

Fick en ny bok hem i brevlådan i går. Nationalnyckeln. Den handlar om stövsländor. Innan jag öppnade paketet hade jag inte en aning om att det ens fanns något som hette stövsländor. Nu vet jag det. Jag vet också hur en del av dem ser ut. Små. Bruna. En del har vingar, andra verkar sakna. Har inte hunnit läsa något om vad de egentligen är, hur de lever och varför de finns...

Stövsländor. Vem bryr sig om stövsländor? Visst är det fantastiskt att det finns människor som bryr sig. Om stövsländor, om stritar, om gallsteklar...

Den biologiska mångfalden är inte bara vargar, tigrar, papegojor och valar. De myllrande miljarderna är minst lika viktiga. För ekosystemens funktion, därmed för vår välfärd och faktiskt också för denna den vackraste av årstider.

Det ska bli intressant att komma stövsländorna in på livet!

PS och LS

Livet är olika. IBland gör man det ena. Ibland det andra. Det ena kanske är viktigare än det andra. Eller...

Idag är det partistyrelse, PS. Diskussion om allmänpolitik, stort och smått... Vi ska fatta en del beslut idag som kan vara vägledande för partiet både i år och kommande år. Det är viktigt.

I går hade jag LS. Lammsläpp. Hela helgen har jag klippt får, lammens mammor, tackorna. Det borde gjorts innan de lammade, men det var ju så kallt. Så nu föll fällarna för saxen. Efter det släppte vi dem på första sommarbetet. Så småningom ska de få beta både äng och skog.

Är det viktigt, eller?

Våra får är av lantrastyp, värmländska skogsfår. En del av den genetiska mångfalden. Kanske är det någon av deras gener som i framtiden är viktiga för människan. En bredare genetisk bas är viktig på många sätt, inte bara för de 200 vargarna (som borde vara betydligt fler).

Våra får betar på ängar som inte konstgödslas eller sprutas. De går i skogen och håller hyfsat rent. Förhoppningen är att de ska vara redskap för en större biologisk mångfald i den lilla skalan. I ladan häckar ladusvalan. I aspskogen ropar göktytan. På de fuktigare delarna växer orkideer och pyrola av sorter jag inte kan. Så småningom blir de kanske fler, och kanske av olika sorter.

Den biologiska mångfalden är hotad, globalt och lokalt. Arter försvinner i rask takt. Det moderna jordbruket är en av de största bekymren i Sverige. I jordbrukslandskapet hotas mängder av fåglar, grodor, växter. Även om mina får är få och markerna små så kanske de kan bidra litegranna till att ändra detta.

PS är viktigt. Men frågan är om inte LS är lika viktigt.

Vargjakten igen

Visar sig att inga vargar var genetiskt defekta. Ett av de bärande skälen för jakten faller därmed platt. Det enda reella skälet, jaktlobbyns krav på att få börja skjuta på en alldeles för liten stam, är det enda hållbara.

Varför ska vi då bevara vargen? Det både saknas och finns skäl.

När jag för drygt 20 år sedan började försöka skriva en doktorsavhandling med temat "Konsten att med en nationell lagstiftning bevara ett artrikt djur- och växtliv" fastnade jag omedelbart i denna fråga. Varför ska man bevara någon art, taxa, genom?

Det finns naturligtvis många möjliga skäl.

Kanske kan arten ha en ekonomisk betydelse i morgon...
Kanske är arten nödvändig för ett starkt ekosystem...
Kanske har arten andra värden än de ekonomiska, något som betyder något för människan...

till exempel. Det finns fler...

Jag grubblade och grubblade, och gör så än. Det blev ingen avhandling. Det blev inte ens ett första kapitel där jag skulle reda ut varför man skulle bevara ett artrikt djur- och växtliv. Det blev allt mer filosofi och allt mindre juridik i det hela.

Så varför ska man då bevara vargen? När jag grubblar idag ser jag egentligen bara två vägande skäl, där det ena är avhängigt av det andra.

Huvudskälet:
Vi tycker helt enkelt att det är bra med en biologisk mångfald och tror att världen både blir rikare, vackrare och värdefullare med biologisk mångfald.

Vardagsskälet:
Om vi med trovärdighet ska kunna be indierna att bevara tigern, Rwanda att bevara gorillan, Brazilien att bevara hela Amazonas, Indonesien sina koraller, alla dessa fattiga länder med större utmaningar än oss - hur ska vi kunna göra det med trovärdighet om vi inte själva kan stå ut med ens 200 vargar?

Om vi vill ha kvar biologisk mångfald i världen måste vi städa framför egen dörr. Där är Sverige fortfarande för dåligt. Såväl i skog som i jordbrukslandskapet är det idag mer enfald än mångfald.

Är det då regeringens fel? Icke. Den politik som lett oss hit har varit en god mix av den rödblå betongen, med betoning på röd. Ett år med något minskade bidrag är inte orsaken - även om jag önskar att regeringen nu 2010 tar ett krafttag för biologisk mångfald i vårproppen.