Ladusvalorna och världen

Jag saknar mina ladusvalor!

När jag för fem år sedan flyttade till Boängsgården fanns ladusvalorna där. Tre, fyra par som bodde inne i den fallfärdiga ladan. Byggde sina bon på de gamla takstolarna. Flög ut och in som de ville.

De kom straxt efter månadsskiftet april/maj och brukade lämna i mitten av september. Man kunde följa både ruvande, matande av ungarna och om de kanske skulle kunna få ut en andra kull innan höstens kyla.

Men i år har något hänt. Det finns ännu inga ladusvalor i Fällersta. Jag har sett två svalor på hela våren, en ladusvala och en hussvala. Men de som brukade häcka är borta. Jag undrar vad som hänt.

I morse när jag halv sju åkte hemifrån i den underbart vackra sommarmorgonen var gårdsplanen tyst. Så vad har hänt? Är det något i Afrika som gjort att svalorna inte klarat sig? Har flyttvägarna påverkats? Har den totala populationstätheten i Sverige minskat så att de inte längre finns där de tidigare var glesa?

Något har i alla fall hänt och det oroar mig. Den biologiska mångfalden visar med all önskvärd tydlighet på de förändringar som sker i livsmiljön. Livsmiljön för växter, däggdjur och fåglar. Livsmiljön för människor. Det som påverkar dem kommer till slut även att påverka oss.

Så saknaden av mina ladusvalor och den ladusvalsvänliga världen, är i lika hög utsträckning en oro för och en saknad av den människovänliga världen.