Bondeliv

Idag har det varit varmt igen. Gissar på att det legat upp emot 30 grader.

Framför vårt hus har jag anlagt en grusgång. På vardera sidan växer gammeldags rosor. Just nu blommar de fantastiskt trots att nästa alla frös ner helt i vintras igen. Blomningen är vacker, rosendoften likaså. Och namnen: Mme Boll, Picote, Maidens Blush...

Min rosengång är inte klar än. Ena halvan av rabatten har varit ockuperad av en trekammarbrunn. Men nu har Miljö- och hälsoskyddsnämnden dömt ut den och vi måste göra nytt och om. Så nu står det en grävare där och två karlar gräver och lägger tankar och rör. Den nya trekammarbrunnen kommer att ligga ute på åkern. Så nu kan vi bygga grind och staket och plantera ytterligare några gammeldags rosbuskar.

Idag har jag varit heltidsbonde i hettan. Vi måste stängsla in en ny fårhage. Nästa vecka måste bagglammen skiljas från tackorna. Och vi har ingen hage för tackorna än. Så nu har jag tryckt stolp med traktorn där det har gått. Och spettat och slagit inne i skogen. Nästa steg är att sätta nätstängsel. Och dra en eltråd för att även hästarna ska kunna gå där.

Jag tycker om att jobba med kroppen och vara bonde. Att stängsla är en lisa för själen. Men man ska göra det tidigt på vårarna, eller senare på hösten. Då, när temperaturen är mer lagom, blir det som ett rejält träningspass. Och så tar man pauser och lyssnar på vårens nyanlända fåglar, eller ser på den sista höstfjärilen.

Men det finns fördelar med sommarstängsling också. Den hage vi nu ska beta är full av fjärilar. Blåvingar, guldvingar, nässelfjärilar, gräsfjärilar - jag kan inte namnen på dem. Men blåvingarna är fantastiska. Som små flygande juveler fladdrar de mellan grässtråna, utan synbart mål eller mening. Jag kan inte låta bli att stanna upp och titta på dem. Det finns så många olika arter, men det jag kan se är att det finns en del större och en del små, en del klarblå och en del med bruna inslag.

När man stannar upp för att titta på fjärilar ser man en del annat också. Nattviolerna blommar i de fuktigare delarna av hagen. I år är det mer smultron än någonsin. Men blåbären lyser med sin frånvaro.

Min bondgård är alldeles för liten. 16 hektar. Förr var den stor nog att kunna försörja en hel familj. Idag är den ingenting i ett lantbruk som går mot enorma enheter där effektiviteten är allt. Men på havrefälten finns inga blåvingar. Bland vetestråna ingen nattviol.

Jag gillar biologisk mångfald. Jag tror, men vet inte, att den är nödvändig för allt levande. Jag tror att de monokulturer vi nu sysslar med, den biologiska enfalden, kommer att visa sig vara en återvändsgata. Jag tror, men vet inte, att förr eller senare kommer den mångfaldiga livsvävens trådar att bli så få, om vi fortsätter som idag, att hela väven brister. Vad som händer då har jag ingen aning om. Det har nog ingen annan heller. Men det känns inte speciellt förväntansvärt.

Så jag fortsätter att stängsla. Jag fortsätter att tycka om att mina hagar är fyllda av blåvingar och nattviol. Jag fortsätter att jobba för den biologiska mångfalden. Inte för att jag vet. Men för att jag tror.

Vår bonde

Sitter i soffan på söndagskvällen efter en rätt hektisk fredag. Den började egentligen redan i går när en av tackorna inte mådde så bra. Veterinären fick tillkallas och konstaterade kalkbrist. Det blev både sockerlösning och calciumlösning. Så hon piggnade till.

Men i morse var det likadant. Vad gör man?

Vi ringde runt. Grannarna H och L, som jag sannolikt väckte - barnen sov borta, slängde i sig frukost och kom. I ett par timmar försökte de sedan få ut lammen ur tackan på alla möjliga sätt. Efter ett par timmar kom det första - dödfött. Snart efter det andra. Knappt andandes. Det var bara att torka, massera och försöka få igång det lilla livet. Tack H och L, och E som senare anslöt, för att ni tog er tid med oss oerfarna fårbönder!

Och så dog tackan.

Ja, ja. Vad gör man? Skulle hon överleva. Oddsen var väl inte så stora. Men plötsligt låter det ett litet bäää. Fanns det liv i den lilla kroppen i alla fall?

Det fanns lite råmjölk som vi sondade ner. Fortsatt massage. Värmelampor. In i köket. Lite mer mjölk. Och så fortsatte det.

Taxen Wilma, som alltid velat ha valpar, blev snabbt surrogatmamma. Hon slickade den lilla torr. Och vi fortsatte mata med lite mjölk.

Nu är det sen kväll. I köket ligger Wilma och Åsa, eller vad hon nu heter, och vilar. Det är inte över än. Men det finns möjligheter. I ladan finns ytterligare två lamm som föddes utan att vi märkte det i all annan brådska. I hagen går ytterligare tio tackor som förhoppningsvis får enklare nedkomster de kommande veckorna.

Mitt bonderi är inte direkt lönsamt. Vi hoppas att det ska gå ihop sig om nåt år när vi kunnat investera lite så vi har de maskiner och den lada vi behöver. Idag handlar det mer om hur mycket man ska betala för alla timmar man lägger ner.

Men det är det värt. Av tre orsaker.

För det första är det skönt att kunna vara en del av ett levande landskap. Ett landskap som ger biologisk mångfald. Ett landskap utan gifter, med spännande miljöer. Det milda, vänliga landskapet. Som fågelskådare gläder jag mig åt att det finns miljöer både för skogssnäppa och stjärtmes. Jag tycker det är roligt att minst fyra hackspettarter faktiskt visat sig här. Det går att skapa mångfald även i det lilla.

För det andra är det otroligt skönt att bo på landet. Att kunna sitta en skön aprildag i solen och bara se ut över ängar och skog. Höra taltrasten sjunga, se rödhaken hoppa på stenen och njuta av att både nässelfjäril och citronfjäril fladdrar i brisen. Den livskvaliteten är få förunnad.

För det tredje är det en bra balans mot politiken. Jag tror inte att det är bra med människor som levt politik hela sitt liv. Jag tror inte att vare sig partier, politik eller demokrati vinner på att människor går in i ungdomsförbund och ut som färdigpensionerade kommunalråd. Jag tror absolut inte på att det är bra för vare sig politik eller demokrati med människor som lever politik hela sitt liv, som saknar andra referensramar.

I mitt politiska liv möter jag alldeles för många, främst yngre, politiker som verkar tro att politik är ett spel. Som gör politik till en match att vinna, en tävling där motståndarens förlust ibland är lika viktig som meningen med tävlingen. Den gemensamma nämnaren för dem är ofta att de saknar någon av de där andra referensramarna. En utbildning. Ett annat arbetsliv. Ett fritidsintresse. Något som visar att politik inte är allt.

Jag tror att de referensramarna behövs också för att kunna bli en bättre politiker. När politiken blir ett spel, när de personliga konflikterna och vinsterna över motståndaren i debatter och utspel blir det viktiga i politiken, då slås ytterligare en spik i den låda som riskerar att bli den levande demokratins kista.

I köket bräker Åsa. Jag tror det är dags att ge henne lite mer mjölkersättning. Det blir inte så mycket sömn i natt...