Varg, Folkpartiet och Centern

Sitter hemma och snorar. Det är ändå en bonusmorgon. Det som skulle vara regn är fortfarande strålande sol och sommarvärme. I hagarna kring mig går fåren och hästarna och njuter. Det är nästan centerpartistiskt vackert med all denna biologiska mångfald!

Stopp där, omedelbart smög sig ett fel in i bloggen. Centern har aldrig gått ihop med biologisk mångfald. Centern har alltid i denna fråga varit på samma linje som betonghögern i moderaterna och asfaltsvänstern i socialdemokratin. Dessa tre partier är de som mest arbetat mot, inte för biologisk mångfald under lång tid. Men från olika håll. Moderaterna har varit näringslivskramare, oavsett om det gällt storföretag som Stora, eller storbönder. Sossarna har kramat facket som alltid velat bygga ut där man kunnat bygga ut. Och centern har haft någon slags tro att landsbygdens folk är finare än andra och därför automatiskt ska värna mångfalden.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Det är i skogen och på åkrarna som mångfalden blir enfald. Det är där fjärilar, bin och humlor dör. Det är där fåglarna svälter. Det är de ensartade bruksmetoderna som gör att Sverige har så många hotade arter.

På iPhonen har jag laddat ner en app "LärKvitter" från Jordbruksverket som visar på vad som hänt med några fågelarter och vad man borde göra för att värna dem. Nästan överallt handlar det om vikande populationstrender. Nästan överallt är det mer extensivt brukande som är lösningen. Men om det hör man nästan inget, framförallt inte från miljöministern.

Centerpartiets gröna profil är grundat i ett mindre antal sakfrågor som man kan fundera över om de är gröna överhuvudtaget. Motståndet mot kärnkraft är idag sannolikt mer brunt och svart som brunkol och stenkol är grönt. Öresundsbron har visat sig vara alldeles OK för miljön (även jag var tveksam men har fått ändra mig). Och sen då - vad är grönt i centern?

Sannolikt är centerpartiet ett av två stora bekymmer för den biologiska mångfalden i den nuvarande regeringen. Det andra är moderaterna. Regeringen har dragit ner på stödet till skydd för hotade biotoper trots att man vet att man egentligen borde öka takten för att klara FNs milleniemål. Det som regeringen gjort bra kan väl skrivas i att man avsatt mycket skog, skog som ändå var hyfsat skyddad, och att man tagit Folkpartiets gamla käpphäst om marina naturreservat på allvar och kommit till skott.

Folkpartiet ja, hur står det till där? Jag ser stora möjligheter till att partiet återtar sin roll som beskyddare av den biologiska mångfalden, precis som under regeringen Ullsten. Och jag ser att det finns ett växande intresse från partiets allra högsta organ för att vi ska göra det.

Skälen är naturligtvis många. Ett rätt pragmatiskt är att värnandet av den biologiska mångfalden tas på stort allvar av partiets väljargrupper. Det är ofta välutbildade storstadsbor som förstår och vill värna blåvingar och vargar. Och det är inte partiets väljargrupper som springar omkring i skogarna och tjuvskjuter varg, eller som skövlar gammelskog och dikar de få kvarvarande våtmarkerna.

Det är tid för ett uppvaknande för oss som arbetar för en folkpartistisk naturvårdspolitik. Manegen är krattad. Det finns nästan ingen annan som vill vara med och spela. Insatserna är begränsade och vinstmöjligheterna stora.

Och när Carlgren och Centerpartiet sköter naturvårdspolitiken precis lika bra som när bocken är trädgårdsmästare, finns det inga skäl att tveka.

Media: DNs ledare

Bondeliv

Idag har det varit varmt igen. Gissar på att det legat upp emot 30 grader.

Framför vårt hus har jag anlagt en grusgång. På vardera sidan växer gammeldags rosor. Just nu blommar de fantastiskt trots att nästa alla frös ner helt i vintras igen. Blomningen är vacker, rosendoften likaså. Och namnen: Mme Boll, Picote, Maidens Blush...

Min rosengång är inte klar än. Ena halvan av rabatten har varit ockuperad av en trekammarbrunn. Men nu har Miljö- och hälsoskyddsnämnden dömt ut den och vi måste göra nytt och om. Så nu står det en grävare där och två karlar gräver och lägger tankar och rör. Den nya trekammarbrunnen kommer att ligga ute på åkern. Så nu kan vi bygga grind och staket och plantera ytterligare några gammeldags rosbuskar.

Idag har jag varit heltidsbonde i hettan. Vi måste stängsla in en ny fårhage. Nästa vecka måste bagglammen skiljas från tackorna. Och vi har ingen hage för tackorna än. Så nu har jag tryckt stolp med traktorn där det har gått. Och spettat och slagit inne i skogen. Nästa steg är att sätta nätstängsel. Och dra en eltråd för att även hästarna ska kunna gå där.

Jag tycker om att jobba med kroppen och vara bonde. Att stängsla är en lisa för själen. Men man ska göra det tidigt på vårarna, eller senare på hösten. Då, när temperaturen är mer lagom, blir det som ett rejält träningspass. Och så tar man pauser och lyssnar på vårens nyanlända fåglar, eller ser på den sista höstfjärilen.

Men det finns fördelar med sommarstängsling också. Den hage vi nu ska beta är full av fjärilar. Blåvingar, guldvingar, nässelfjärilar, gräsfjärilar - jag kan inte namnen på dem. Men blåvingarna är fantastiska. Som små flygande juveler fladdrar de mellan grässtråna, utan synbart mål eller mening. Jag kan inte låta bli att stanna upp och titta på dem. Det finns så många olika arter, men det jag kan se är att det finns en del större och en del små, en del klarblå och en del med bruna inslag.

När man stannar upp för att titta på fjärilar ser man en del annat också. Nattviolerna blommar i de fuktigare delarna av hagen. I år är det mer smultron än någonsin. Men blåbären lyser med sin frånvaro.

Min bondgård är alldeles för liten. 16 hektar. Förr var den stor nog att kunna försörja en hel familj. Idag är den ingenting i ett lantbruk som går mot enorma enheter där effektiviteten är allt. Men på havrefälten finns inga blåvingar. Bland vetestråna ingen nattviol.

Jag gillar biologisk mångfald. Jag tror, men vet inte, att den är nödvändig för allt levande. Jag tror att de monokulturer vi nu sysslar med, den biologiska enfalden, kommer att visa sig vara en återvändsgata. Jag tror, men vet inte, att förr eller senare kommer den mångfaldiga livsvävens trådar att bli så få, om vi fortsätter som idag, att hela väven brister. Vad som händer då har jag ingen aning om. Det har nog ingen annan heller. Men det känns inte speciellt förväntansvärt.

Så jag fortsätter att stängsla. Jag fortsätter att tycka om att mina hagar är fyllda av blåvingar och nattviol. Jag fortsätter att jobba för den biologiska mångfalden. Inte för att jag vet. Men för att jag tror.