Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2012-05-21

Mer om skog...


Maciej Zarembas långa artikelserie fortsätter att skapa debatt. På DN kan man läsa både ledare och olika debattörer som företräder både den ena och den andra sidan av exploateringsdiket. Det är intressant läsning. Men mest intressant hittills är sannolikt generaldirektören Monica Stridsmans artikel den mest intressanta. Och den ställer i huvudsak tre frågor på sin spets:

För det första: Generaldirektören svär sig fri från det mesta av ansvaret för det som sker i den svenska skogen. Försvaret är uppbyggt på två försvarslinjer. Den första handlar om att det som Zaremba påstår ske, egentligen inte sker, eller i vart fall inte i den omfattning som Zaremba påstår eller i vart fall har Skoggstyrelsen blivit bättre. Den andra handlar om att även om det som egentligen inte sker, verkligen sker, så är det inte Skogsstyrelsens fel, utan statens.

Och när Skogsstyrelsen överklagar och kämpar för att en markägare ska få kalhugga, är det för att rättsläget är oklart. Och det är ju också statens fel. Det omvända - att Skogsstyrelsen skulle överklaga ett kalhygge för att rättsläget är oklart exempelvis om vad som naturvårdshänsynen verkligen innebär eller vad det innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är kanske en mer osannolik händelse...

För det andra: Skogsstyrelsen som myndighet är i verkligheten inte någon myndighet. Den är en samtalspartner. Och skogsvårdslagen är ingen lag, utan en samtalsgrund. Skogsstyrelsen tillämpar alltså vare sig lagen eller sina egna författningssamlingar, ex vis SKSFS 1993:2, bokstavligen utan enbart som en grund för samtal med näringen.

Det är en intressant utveckling av såväl svensk lagstiftningstradition som myndighetstradition. Låt mig ta ett parallellexempel.

Just nu pågår en rätt tuff diskussion kring hur Socialstyrelsen sköter sitt uppdrag. Utifrån de olika lagstiftningarna som finns inom det sociala området, exempelvis Hälso och Sjukvårdslagen (HSL) eller Socialtjänstlagen (SOL) har Socialstyrelsen intagit en tuffare attityd mot såväl landsting som kommuner. Det är raka rör och peka med hela handen. Ändå är socialtjänsten sannolikt betydligt svårare att lagstifta kring. Det finns ofta inte helt klarlagda samband mellan insats och verkan.

Men i skogen är det ganska klart. Hugger du ner en nyckelbiotop dör nyckelarterna. Typ. Men där Skogsstyrelsen skulle kunna peka med hela handen, väljer man samtalet, eftersom det är staten eller skogs näringen som har ansvaret. Fast som generaldirektör kunde man också fundera över vilka värden skogsvårdslagen är till för att skydda. Och sedan fördela resurserna. Det räcker faktiskt att läsa 1 §:

Skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls.

Ändå så hotas rätt mycket av den biologiska mångfalden idag just på grund av skogsbruket. Är det för mycket begärt att en generaldirektör ska fundera kring hur hon hanterar resurserna.

För det tredje: Vad har Eskil Erlandsson och hans företrädare egentligen för ansvar? Hittills har det varit mycket tyst från Jordbruksdepartementet kring Zarembas artiklar. Eller mycket förresten - totaltyst. Som på ett kalhygge en vinterdag. Det är både fegt, trist och bekymmersamt.

Det finns nämligen några saker Erlandsson borde svara på. Zarembas artiklar är rätt tydliga i att det finns en kanal mellan Jordbruksdepartementet, det ansvariga statsrådet och Skogsstyrelsen. Men även Monica Stridsman halkar kring detta. Hon skriver:
"Det ingår inte i myndighetens uppgifter att omforma politiken, eller att med egna fria tolkningar åstadkomma en praxis vid sidan av den fastlagda linjen. Gjorde vi så skulle vi inte bara agera stick i stäv med vår uppdragsgivare, utan också med demokratiska grundprinciper."

Och så hänvisar hon till regeringen och propositionen "En skogspolitik i takt med tiden". Men det räcker med att läsa lite kring hur regeringen resonerar kring biologisk mångfald för att hitta detta:

Arbetet med långsiktigt skydd av skog och skogsekosystemens förmåga att bibehålla funktioner och strukturer för biologisk mångfald och för ekosystemens resiliens (motståndskraft och återhämtningsförmåga) är viktigt i ett förändrat klimat. En höjd ambitionsnivå när det gäller ökad tillväxt i skogen måste därför medföra att de åtgärder som görs i skogsbruket i relation till det skogspolitiska miljömålet fortsatt är effektiva och har en tillräcklig omfattning och kvalitet.

Det regeringen säger är alltså att om man tar ut mer tillväxt i skogen så måste skyddet för biologisk mångfald öka. Så Stridsman behöver inte förändra regeringens politik, utan bara följa den. Så frågan är vilka direktiv som ges mellan departement och myndighet, och vem som ger dem?

Det är uppenbart att det finns ett starkt samband mellan tre partier när det gäller skövlandet av svensk skog. Socialdemokraterna bär det tyngsta ansvaret på grund av sin långa tid vid makten då grunderna för denna politik sjösattes och verkställdes. Men såväl Moderaterna som Centerpartiet sätter markägar- och näringsintressena före alla andra intressen. Det är den grunden som skapar den situation som vi nu befinner oss i. Det är den grunden som skapar en politik som skriver de vackra orden, men som har en myndighet som inte prioriterar att genomföra ens hela den första paragrafens stadganden i den lag som huvudsakligen styr myndighetens arbete.

Det finns många liberala utmaningar i Sverige idag. Mycket handlar om att värna individernas frihet. Mycket handlar om att värna ett fritt och växande näringsliv. Men mycket handlar också om att värna omistliga värden för framtida generationer. Den biologiska mångfalden är en sådan. Men frågan är också vilka människor som fostras i en värld utan skönhet.

Här är Zarembas artiklar:

Här är debattinläggen:

Och här är DNs ledare:

Inga kommentarer: