Ingen Lucia i Göteborg...

Denna lilla artikel i GP kan en del tolka som om det kristna inslaget i samhället håller på att förtunnas. Sannolikt har de rätt. Men på fel sätt.

Kristendomen i Sverige står inte och faller med Lucia. I de flesta kristna länder är Luciatraditionen försumbar. Lucia och december spelar roll i vårt mörka land för många. Traditionen har och har haft betydelse för många. Ett skäl att komma samman. Ett skäl att både sjunga och lyssna tillsammans.

Men nu minskar antalet Lucia-tåg enligt GP. Förra året fanns en liknande nyhet om brist på kandidater. Och i Göteborg får man klara sig utan en Göteborgs Lucia. (Sannolikt finns en massa andra Lucior runt om i staden - men just denna är alltså utgången...)

Frågan är varför. Skälen kan nog variera. Men när jag läser artikeln i GP, och affärschefens skäl till att Stampentidningen inte längre vill vara med och arrangera, blir det faktiskt intressant.

Så här beskriver affärschefen Göteborgs Lucias historia:

Göteborgs Lucia krönte sin första Lucia år 1935 och har sedan dess besökt otaliga äldreboenden, sjukhem och företag. Förutom att sprida ljus och värme har Luciatågen samlat in pengar för att stötta organisationer och verksamheter som arbetar för att hjälpa människor.

I detta perspektiv blir Luciafirandet en del av det folkrörelse-Sverige som skapades för dryga hundra år sedan, och som hade sin storhetstid för några decennier sedan. Folkrörelse-Sverige var intressant av många skäl. Ett var den solidaritetssyn som byggde de många rörelser som blev hörnstenarna i bygget:

Frikyrkorörelsen som på kristen grund såg medmänniskans behov, andligt men också lekamligt (för att prata gammal frikyrkosvenska). Solidariteten med de svagaste sträckte sig längre än till att försöka frälsa dem. Frikyrkans sociala arbete var en av grunderna till den offentliga sektorn. Men även det kulturella inslaget var tydligt.

Arbetarrörelsen som i början hade starka liberala inslag, förutom de socialdemokratiska, skapade inte bara en organisation för arbetsplatsen. Även här fanns ett socialt och kulturellt kapital. Arbetarrörelsen ville lyfta arbetarna in i borgerskapets fina salonger, inte genom att ta över dem, utan genom att ta över både bildning och värderingar.

Nykterhetsrörelsen där människor valde nykterhet, kanske inte främst för sin egen hälsas skull utan för att stötta andra människor med större problem och utmaningar. Nykterheten blev ännu en väg in i det bildade samhället. Värderingar grundlades och skapades.

Tre exempel. Men det finns fler. I folkrörelserna fanns alltid plats för "jaget", men det var alltid ett "vi" i centrum. Man engagerade sig i facket, inte bara för den egna lönen, utan för arbetsrätten för de andra. Man blev nykter, inte bara för att man själv kunde ha eller få problem, utan för att grannens make skulle komma på rätt köl. Man sjöng i kyrkokören, inte bara för att man tyckte det var roligt, utan för att också ge andra en upplevelse större än egot.

Och man gick i Lucia-tåg. Inte bara för att det var kul. Utan för att det betydde något för någon annan.

Men världen förändras. Och sällan blir det så tydligt som i denna artikel. För vad ska nu Stampen satsa på? Jo - EGO't. Det blir övertydligt när samma affärschef beskriver nysatsningarna:

Vi vill bidra till att öka medvetenheten om att må bra genom rörelse och rätt kost. Vi vet att GP:s läsare är intresserade av allt som handlar om motion, friskvård och hälsa. Ett steg i vår hälsosatsning kan våra läsare se varje söndag i GP under Puls som har hälsa som tema och lyfter olika aktuella ämnen. GP är också stolt sponsor till Göteborgsgirot och Göteborgsvarvet 2016.

Kan det bli tydligare? Från laget till jaget. Från folkrörelsen till kroppsrörelsen. Från att göra något för någon annan, till att göra mer för mig själv. Det är jag själv som är centrum. Och jag gör vad jag tror jag behöver för att jag ska må bra, bättre eller bäst. Andras intressen kommer i andra eller sista hand.

Så varför ska jag gå Lucia, tidigt på morgonen, trött och elända. Varför ska jag ta av min tid för att sjunga för dementa åldringar? Varför ska jag prioritera någon annans behov av en stunds glädje, framför min egen?

I slutet av artikeln säger en forskare:

Firandet kräver mycket arbete och drivs ofta av föreningar. Men det ideella föreningslivet i Sverige har det svårt och går ju på knäna i någon mening i dag.

Folkrörelselandet har förändrat rörelseriktning. Från oss till jag. Från vi till mig. Folkrörelse har blivit egorörelse.

Och det är kanske en allvarligare förändring, också för oss i det kristna Sverige, än en inställd Lucia.

Föreningslivets förestående död

Jag sitter på min altan och skriver. Den sommarsol som lyste med sin frånvaro hela juli tar igen det med råge i augusti. Det är bra. Men inte som det borde. Tornseglarna svirrar fortfarande i luften. Men hos oss blev det ingen häckning i år. Ladusvalorna har just börjat på sin andra kull. I fjol var de redan inne på sin tredje så här dags. Det är bra. Men inte som det borde.

Jag kommer att tänka på det när jag läser DNs intressanta reportage om föreningslivets kris. Om det civilsamhälle som en gång var med och byggde Sverige som nu rämnar. Vilka orsaker det kan ha. Och vilka följder det kan få.

Temat är inte nytt. De traditionella föreningarna har haft det jobbigt under en längre tid. Ser man till Sveriges största rörelse - idrottsrörelsen - så minskar de flesta förbunden. Till och med det absolut största, fotbollen, har haft vikande siffror bland aktiva. Än värre är det på förtroendevaldasidan. Vem vill vara sekreterare, kassör eller medlemsansvarig idag?

Denna trend är inte ny. Men den har accentuerats. Professor Erik Amnå har studerat frågan. Likaså professor Lars Trägårdh, bland annat här i Forskning och Framsteg. Och så långt jag kan begripa så är denna trend en långsiktig förändring av hur vi svenskar förhåller oss såväl till oss själva och våra behov och önskningar som till andra människor och till samhället i stort.

Borta är intresset för det långsiktiga engagemanget. Borta är den solidaritet med andras väl och ve som en gång fick människor från en samhällsklass, en gruppering, att engagera sig i andras utveckling. Nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, rösträttsrörelsen, frikyrkorörelsen - det moderna Sveriges fyra pelare - alla var de bärare av ett ideal, en vision om ett bättre samhälle för alla.

Du blev inte nykterist för att må bättre själv, du blev det för att hjälpa din granne att sluta supa.
Du engagerade dig inte i arbetarrörelsen för att få upp din egen lön, du gjorde det för att alla arbetare skulle få det bättre.
Du slet inte i rösträttsrörelsen för att värna din egen rösträtt, du gjorde det för att även andra skulle få den förmån du redan hade.
Ditt engagemang i frikyrkan stannade inte vid din personliga frälsning, du blev en del av en rörelse som satte socialt arbete - hemma och runt om i världen - i fokus.

Till dessa fyra pelare kan fogas en annan, med en speciell status: Bildningsrörelsen. Bildningen är central också för det civila samhället. Men bildningen är också en del av statens ansvar. Det finns både en civil sida av bildningen; från de gamla klostrens och kyrkans arbete till dagens folkhögskolor, liksom en statlig, byggd på grundskolans utlärningsmonopol.

Det var det civila samhället som en gång lyfte Sverige från att vara ett fattigt land med en enorm utvandring, till ett av världens rikaste länder. Det arbete Robert Putnam gjorde i Italien hade lika gärna kunnat vara en tidsstudie i Sverige. Från 1800-talets vertikala samhälle, till 1900-talets horizontella.

Men nu ifrågasätts detta. Och följderna kan bli enorma.

Jag har jobbat ideellt i tre av de fyra folkrörelsegiganterna. Frikyrkan, idrottsrörelsen och politiken. Och jag tänkte åter kort lyfta politikens speciella utmaningar och problem.

Redan i början av 2000-talet gick det att dra fram utvecklingskurvor för partiernas medlemsutveckling. För Folkpartiets del skulle det innebära att partiets sista medlem lämnade det sista medlemsmötet någon gång på 2020-talet. Och de andra partierna följde efter. Men långt innan dess skulle medlemstappet få allvarliga konsekvenser.

I mina analyser hade jag ett tydligt fel. Jag hävdade att valet 2014 skulle vara det sista valet för den demokrati vi idag känner. Helt enkelt för att det därefter inte skulle finnas tillräckligt många intresserade för de uppdrag som behövde besättas. De många pensionärerna skulle ha blivit för gamla. Men det har inte skett. Demokratin kämpar på. Ytterligare något val, kanske. Men risken för att min profetia var sann, men lite för pessimistisk, är uppenbar.

Runt om i Sverige tunnas demokratin ut. Allt färre vill bli medlemmar, förtroendevalda, politiker. Och partiernas interna liv, med styrelser, kommittéer, arbetsgrupper - lever ett än tuffare liv. Och medan det i den svenska demokratins barndom var samhällets tydliga företrädare som befolkade partierna, blir de idag allt sällsyntare.

Hela denna utveckling får konsekvenser. Partierna blir allt mindre representativa. De som finns i partierna riskerar att bli allt mindre kompetenta i styrning och ledning. Det ideologiska arbetet förtunnas. Och till slut kommer det inte heller i de större kommunerna att finnas människor som är villiga att ta ett politiskt uppdrag. Den utveckling vi ser i småkommunerna idag, där allt fler styrelser, nämnder och andra förtroendeorgan läggs ner, kommer att komma också till storkommunerna.

(Att detta kan vara positivt är en annan fråga. Det handlar mest om att vara proaktiv - att vilja förändra den politiska organisationen för att man har en vision om ett annat, bättre demokratiskt styrsystem. Det handlar inte om att vara reaktiv - att lägga ner en nämnd för att man inser att man inte har någon kompetent ordförandekandidat eller ens tillräckligt många människor för att befolka nämnden...)

Politik är inte enbart, eller ens i huvudsak, något man kan gå in och ut i. Politik är inte en kopia av "Missing People". Demokrati förutsätter långsiktigt engagemang, kompetens, kunnande, och en vilja av att vara en del av något som är större än dig själv.

(En annan parentes... Partiernas utveckling till att i huvudsak vara kampanjorganisationer är ytterligare ett svaghetstecken som riskerar denna utveckling. Men det är en annan fråga som vi kan återkomma till.)

När inte längre partierna förmår att vara representanter för några andra än sig själva, när de förtroendevalda upplevs som obsoleta/inkompetenta/meningslösa, kommer det demokratiska systemet att krackelera.

Och frågan är vad som kommer istället.