Den ensamme lyckliga? svensken

Det är något som skaver.

När Erik Gandinis film om den svenska ensamheten diskuteras, lyfts en annan verklighet fram. Den om den sekulära, individualistiska, självförverkligande och – faktiskt – lyckliga svensken. Mätning efter mätning tycks bekräfta denna sanning: Vi är ensamma för att vi vill. Det är skillnad på att vara för sig själv, och att vara ensam.

Oavsett om det är professor Lars Trägårdh eller en skribent som Ann-Charlotte Marteus (båda i Expressen) som skriver, så målas denna bild i allt skarpare toner. Den om den lyckliga, och ensamma, svensken.

I sin artikel fortsätter Lars Trägårdh att mejsla ut sin bild av den svenska statsindividualismen. Den som betyder att vi överlåtit allt mer av de mellanmänskliga aktiviteterna på staten (den offentliga sektorn) för att kunna vara så fria som möjligt själva. Man behöver inte gå till Robert Putnams arbeten om varför amerikanen i dag i allt större utsträckning bowlar ensam för att se vart utvecklingen är på väg.

Där kunde man nöja sig. Svenskarna är lyckliga. Och ser man på världsutvecklingen vill allt fler ha det som oss.

Men är det så enkelt?

Världen är full av parallella processer. Den kompliceras också av att vi alltid bygger vår framtid på en grund av det som varit. Så även med samhälle, synen på såväl oss själva som andra, och vad lycka eller ensamhet är.

Svensken är bland världens lyckligaste. Samtidigt är vi bland de mest sjukskrivna. Och vi blir allt sjukare. De diagnoser som ökar mest är de psykiska. Runt 40 % av nysjukskrivningarna har en psykiartisk bakgrund. Sannolikt är problemet än större, vilket jag ska återkomma till.

Ungefär hälften av alla kvinnor kommer att drabbas av psykisk sjukdom. Männen klarar sig med en fjärdedel.

Unga har en allt mer pressad psykosocial situation. Köerna till landstingens barn- och ungdomspsykiatriska vård är alldeles för ofta alldeles för långa.

Vad beror detta på? Är det för att vi är olyckliga, eller är det för att vi blir allt bättre på att diagnosticera?

Samtidigt som vi blir allt sjukare, blir vi allt bättre på att behandla. Från att ha varit en eterisk andes rop på hjälp, är själens sjukdomar nuförtiden allt mer en fysisk insufficiens, en störning i de hormonella, elektriska eller genetiska system som styr vårt tänkande. Och vi behandlar allt mer med allt effektivare mediciner.

Vi kan alltså leva vidare, och om inte friskare så ändå kryare, med behandlade psykiska sjukdomar. Men innebär det att vi också är lyckligare?

Den svenska ensamheten, byggd på den nästan religiösa övertygelsen om att individen är allt och individens fullständiga rättigheter att skapa sitt eget liv (så länge det inte påverkar någon annan – vilket är en meningslös paradox eftersom det inte går att leva utan att påverka någon annan…) handlar till stor del om självförverkligande. Det är mitt ego som är det centrala i mitt liv. Bara mitt ego får det jag behöver, kanske just nu tydligast i hur vi hanterar våra kroppar (sex, rikedom, genustillhörighet, skönhet, mat, vin…) och hur upplevelseindustrin låter oss drömma oss bort till något annat (resor, äventyr, dataspel…), kommer jag att vara lycklig. Men frågan är vad dessa möjligheter till lycka är grundade på.

Lars Trägårdh avslutar sin artikel i Expressen: ”Av hävd har arbetsplatsen varit inkörsporten för inkludering och integration. I dagens alltmer segregerade samhälle finns det anledning att fundera på hur vi på ett lekfullt sätt kan locka människor ut ur sina trygga hem och arbetsplatser för att möta "de andra".”

Men frågan är var man ska mötas? Är det så att den lyckliga svenska ensamheten är byggd på de gamla folkrörelsernas grund? Den grund som fortfarande finns, men som svajar allt betänkligare. Som gör att du kan ta med dig barnen på fotbollsträningen, även om du själv är för ego för att engagera dig i klubben. Som gör att du vet att det finns studiecirklar, samtalsklubbar, 11-gudstjänster, fackklubbsmöten, partigrupper, kulturaktiviteter, fågelskådarträffar… när du behöver dem.

Men vad händer om, eller kanske mer när, denna grund fullständigt eroderat? När folkrörelserna vare sig har folk eller är i rörelse? När den sista kyrkan stängt för att ingen orkade bry sig om att gudstjänsten faktiskt är en del av något som måste fungera inte bara när jag själv behöver det. När den sista fotbollsföreningen lagt ner för att ingen vill sitta i styrelsen, ta in medlemsavgifter och faktiskt se till så att det finns tränare för lagen.

Hänvisas vi då till att köpa själavården, att betala för att tjejen ska sporta? Blir det som tidigare var altruistisk medmänsklighet, ekonomisk affärsverksamhet?

Och vad händer med lyckan då?

I sin artikel beskriver Ann-Charlotte Marteus riskerna med denna egocentrerade ”själv-rörelse” som rädslan att dö i ensamhet. Som om det handlade om rädslan för att vara ensam de sista timmarna, dagarna kanske veckorna av livet. Men att vi därinnan har allt att vinna på att fortsätta självförverkliga oss. Och som vanligt finns det statistik som bekräftar det.

Men som när det gäller statistik så finns det alltid siffror som kan bekräfta det du själv vill ha bekräftat. För det finns också statistik kring ökad alkoholkonsumtion bland äldre, ökad självmordsfrekvens, ökat psykisk ohälsa. Frågan är hur sjukskrivningstalen skulle se ut om även de äldres psykiska ohälsa skulle registreras.

Det är som en av Sveriges mest kända geriatriker en gång sade på ett möte: Många av oss är så rädda för åldrandet. Vissa är rädda för cancer. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Andra är rädda för hjärt- och kärlsjukdomar. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Alla är rädda för att bli dementa. Men jag säger – det kommer att ordna sig.

Men det som inte kommer att ordna sig är hur vi ska hantera de allt fler deprimerade gamla människorna i samhället. De som sitter i sin ensamhet, och vare sig ser dagen eller morgondagen som något annat än en meningslös fortsättning på en meningslös vardag. Där finns den verkliga utmaningen.

Kanske är de gamla en känsligare mätare på samhällets tillstånd än mycket annat. Kanske reagerar de före alla andra på de värderingsförändringar som kommer. Kanske skulle vi, även här, fundera över vad vi har att lära av de gamla.

Ingen Lucia i Göteborg...

Denna lilla artikel i GP kan en del tolka som om det kristna inslaget i samhället håller på att förtunnas. Sannolikt har de rätt. Men på fel sätt.

Kristendomen i Sverige står inte och faller med Lucia. I de flesta kristna länder är Luciatraditionen försumbar. Lucia och december spelar roll i vårt mörka land för många. Traditionen har och har haft betydelse för många. Ett skäl att komma samman. Ett skäl att både sjunga och lyssna tillsammans.

Men nu minskar antalet Lucia-tåg enligt GP. Förra året fanns en liknande nyhet om brist på kandidater. Och i Göteborg får man klara sig utan en Göteborgs Lucia. (Sannolikt finns en massa andra Lucior runt om i staden - men just denna är alltså utgången...)

Frågan är varför. Skälen kan nog variera. Men när jag läser artikeln i GP, och affärschefens skäl till att Stampentidningen inte längre vill vara med och arrangera, blir det faktiskt intressant.

Så här beskriver affärschefen Göteborgs Lucias historia:

Göteborgs Lucia krönte sin första Lucia år 1935 och har sedan dess besökt otaliga äldreboenden, sjukhem och företag. Förutom att sprida ljus och värme har Luciatågen samlat in pengar för att stötta organisationer och verksamheter som arbetar för att hjälpa människor.

I detta perspektiv blir Luciafirandet en del av det folkrörelse-Sverige som skapades för dryga hundra år sedan, och som hade sin storhetstid för några decennier sedan. Folkrörelse-Sverige var intressant av många skäl. Ett var den solidaritetssyn som byggde de många rörelser som blev hörnstenarna i bygget:

Frikyrkorörelsen som på kristen grund såg medmänniskans behov, andligt men också lekamligt (för att prata gammal frikyrkosvenska). Solidariteten med de svagaste sträckte sig längre än till att försöka frälsa dem. Frikyrkans sociala arbete var en av grunderna till den offentliga sektorn. Men även det kulturella inslaget var tydligt.

Arbetarrörelsen som i början hade starka liberala inslag, förutom de socialdemokratiska, skapade inte bara en organisation för arbetsplatsen. Även här fanns ett socialt och kulturellt kapital. Arbetarrörelsen ville lyfta arbetarna in i borgerskapets fina salonger, inte genom att ta över dem, utan genom att ta över både bildning och värderingar.

Nykterhetsrörelsen där människor valde nykterhet, kanske inte främst för sin egen hälsas skull utan för att stötta andra människor med större problem och utmaningar. Nykterheten blev ännu en väg in i det bildade samhället. Värderingar grundlades och skapades.

Tre exempel. Men det finns fler. I folkrörelserna fanns alltid plats för "jaget", men det var alltid ett "vi" i centrum. Man engagerade sig i facket, inte bara för den egna lönen, utan för arbetsrätten för de andra. Man blev nykter, inte bara för att man själv kunde ha eller få problem, utan för att grannens make skulle komma på rätt köl. Man sjöng i kyrkokören, inte bara för att man tyckte det var roligt, utan för att också ge andra en upplevelse större än egot.

Och man gick i Lucia-tåg. Inte bara för att det var kul. Utan för att det betydde något för någon annan.

Men världen förändras. Och sällan blir det så tydligt som i denna artikel. För vad ska nu Stampen satsa på? Jo - EGO't. Det blir övertydligt när samma affärschef beskriver nysatsningarna:

Vi vill bidra till att öka medvetenheten om att må bra genom rörelse och rätt kost. Vi vet att GP:s läsare är intresserade av allt som handlar om motion, friskvård och hälsa. Ett steg i vår hälsosatsning kan våra läsare se varje söndag i GP under Puls som har hälsa som tema och lyfter olika aktuella ämnen. GP är också stolt sponsor till Göteborgsgirot och Göteborgsvarvet 2016.

Kan det bli tydligare? Från laget till jaget. Från folkrörelsen till kroppsrörelsen. Från att göra något för någon annan, till att göra mer för mig själv. Det är jag själv som är centrum. Och jag gör vad jag tror jag behöver för att jag ska må bra, bättre eller bäst. Andras intressen kommer i andra eller sista hand.

Så varför ska jag gå Lucia, tidigt på morgonen, trött och elända. Varför ska jag ta av min tid för att sjunga för dementa åldringar? Varför ska jag prioritera någon annans behov av en stunds glädje, framför min egen?

I slutet av artikeln säger en forskare:

Firandet kräver mycket arbete och drivs ofta av föreningar. Men det ideella föreningslivet i Sverige har det svårt och går ju på knäna i någon mening i dag.

Folkrörelselandet har förändrat rörelseriktning. Från oss till jag. Från vi till mig. Folkrörelse har blivit egorörelse.

Och det är kanske en allvarligare förändring, också för oss i det kristna Sverige, än en inställd Lucia.