Den ensamme lyckliga? svensken

Det är något som skaver.

När Erik Gandinis film om den svenska ensamheten diskuteras, lyfts en annan verklighet fram. Den om den sekulära, individualistiska, självförverkligande och – faktiskt – lyckliga svensken. Mätning efter mätning tycks bekräfta denna sanning: Vi är ensamma för att vi vill. Det är skillnad på att vara för sig själv, och att vara ensam.

Oavsett om det är professor Lars Trägårdh eller en skribent som Ann-Charlotte Marteus (båda i Expressen) som skriver, så målas denna bild i allt skarpare toner. Den om den lyckliga, och ensamma, svensken.

I sin artikel fortsätter Lars Trägårdh att mejsla ut sin bild av den svenska statsindividualismen. Den som betyder att vi överlåtit allt mer av de mellanmänskliga aktiviteterna på staten (den offentliga sektorn) för att kunna vara så fria som möjligt själva. Man behöver inte gå till Robert Putnams arbeten om varför amerikanen i dag i allt större utsträckning bowlar ensam för att se vart utvecklingen är på väg.

Där kunde man nöja sig. Svenskarna är lyckliga. Och ser man på världsutvecklingen vill allt fler ha det som oss.

Men är det så enkelt?

Världen är full av parallella processer. Den kompliceras också av att vi alltid bygger vår framtid på en grund av det som varit. Så även med samhälle, synen på såväl oss själva som andra, och vad lycka eller ensamhet är.

Svensken är bland världens lyckligaste. Samtidigt är vi bland de mest sjukskrivna. Och vi blir allt sjukare. De diagnoser som ökar mest är de psykiska. Runt 40 % av nysjukskrivningarna har en psykiartisk bakgrund. Sannolikt är problemet än större, vilket jag ska återkomma till.

Ungefär hälften av alla kvinnor kommer att drabbas av psykisk sjukdom. Männen klarar sig med en fjärdedel.

Unga har en allt mer pressad psykosocial situation. Köerna till landstingens barn- och ungdomspsykiatriska vård är alldeles för ofta alldeles för långa.

Vad beror detta på? Är det för att vi är olyckliga, eller är det för att vi blir allt bättre på att diagnosticera?

Samtidigt som vi blir allt sjukare, blir vi allt bättre på att behandla. Från att ha varit en eterisk andes rop på hjälp, är själens sjukdomar nuförtiden allt mer en fysisk insufficiens, en störning i de hormonella, elektriska eller genetiska system som styr vårt tänkande. Och vi behandlar allt mer med allt effektivare mediciner.

Vi kan alltså leva vidare, och om inte friskare så ändå kryare, med behandlade psykiska sjukdomar. Men innebär det att vi också är lyckligare?

Den svenska ensamheten, byggd på den nästan religiösa övertygelsen om att individen är allt och individens fullständiga rättigheter att skapa sitt eget liv (så länge det inte påverkar någon annan – vilket är en meningslös paradox eftersom det inte går att leva utan att påverka någon annan…) handlar till stor del om självförverkligande. Det är mitt ego som är det centrala i mitt liv. Bara mitt ego får det jag behöver, kanske just nu tydligast i hur vi hanterar våra kroppar (sex, rikedom, genustillhörighet, skönhet, mat, vin…) och hur upplevelseindustrin låter oss drömma oss bort till något annat (resor, äventyr, dataspel…), kommer jag att vara lycklig. Men frågan är vad dessa möjligheter till lycka är grundade på.

Lars Trägårdh avslutar sin artikel i Expressen: ”Av hävd har arbetsplatsen varit inkörsporten för inkludering och integration. I dagens alltmer segregerade samhälle finns det anledning att fundera på hur vi på ett lekfullt sätt kan locka människor ut ur sina trygga hem och arbetsplatser för att möta "de andra".”

Men frågan är var man ska mötas? Är det så att den lyckliga svenska ensamheten är byggd på de gamla folkrörelsernas grund? Den grund som fortfarande finns, men som svajar allt betänkligare. Som gör att du kan ta med dig barnen på fotbollsträningen, även om du själv är för ego för att engagera dig i klubben. Som gör att du vet att det finns studiecirklar, samtalsklubbar, 11-gudstjänster, fackklubbsmöten, partigrupper, kulturaktiviteter, fågelskådarträffar… när du behöver dem.

Men vad händer om, eller kanske mer när, denna grund fullständigt eroderat? När folkrörelserna vare sig har folk eller är i rörelse? När den sista kyrkan stängt för att ingen orkade bry sig om att gudstjänsten faktiskt är en del av något som måste fungera inte bara när jag själv behöver det. När den sista fotbollsföreningen lagt ner för att ingen vill sitta i styrelsen, ta in medlemsavgifter och faktiskt se till så att det finns tränare för lagen.

Hänvisas vi då till att köpa själavården, att betala för att tjejen ska sporta? Blir det som tidigare var altruistisk medmänsklighet, ekonomisk affärsverksamhet?

Och vad händer med lyckan då?

I sin artikel beskriver Ann-Charlotte Marteus riskerna med denna egocentrerade ”själv-rörelse” som rädslan att dö i ensamhet. Som om det handlade om rädslan för att vara ensam de sista timmarna, dagarna kanske veckorna av livet. Men att vi därinnan har allt att vinna på att fortsätta självförverkliga oss. Och som vanligt finns det statistik som bekräftar det.

Men som när det gäller statistik så finns det alltid siffror som kan bekräfta det du själv vill ha bekräftat. För det finns också statistik kring ökad alkoholkonsumtion bland äldre, ökad självmordsfrekvens, ökat psykisk ohälsa. Frågan är hur sjukskrivningstalen skulle se ut om även de äldres psykiska ohälsa skulle registreras.

Det är som en av Sveriges mest kända geriatriker en gång sade på ett möte: Många av oss är så rädda för åldrandet. Vissa är rädda för cancer. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Andra är rädda för hjärt- och kärlsjukdomar. Men jag säger – det kommer vi att fixa. Alla är rädda för att bli dementa. Men jag säger – det kommer att ordna sig.

Men det som inte kommer att ordna sig är hur vi ska hantera de allt fler deprimerade gamla människorna i samhället. De som sitter i sin ensamhet, och vare sig ser dagen eller morgondagen som något annat än en meningslös fortsättning på en meningslös vardag. Där finns den verkliga utmaningen.

Kanske är de gamla en känsligare mätare på samhällets tillstånd än mycket annat. Kanske reagerar de före alla andra på de värderingsförändringar som kommer. Kanske skulle vi, även här, fundera över vad vi har att lära av de gamla.

Egots konsekvenser

Är vi ensamma skepp på en öde ocean? Fria att färdas åt det håll vi vill utan att bekymra oss om någon annan?

Erik Gandinis film "The Swedish Theory of Love" har premiär dagarna före riksdagen fattar beslut om att ensamstående kvinnor ska ha rätt att få så kallad assisterad befruktning. Det är som en tanke. Riksdagens beslut är ett naturligt steg på den väg Gandini hävdar inleddes med Olof Palmes politik på 1970-talet. En socialistisk individualism - en frigörelse av kvinnan från familjen - där jämställdheten var i fokus.

Det har fått konsekvenser. Amanda Björkman beskriver det översiktligt i DN. Sverige sticker också i detta avseende ut från hur världen i övrigt ser ut. Ensamheten blir allt mer norm. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Sannolikt fanns det inte i beslutsfattarnas tanke att utvecklingen skulle se ut så här när de för drygt 40 år sedan fattade sitt beslut. Men som så ofta vill, orkar eller klarar inte människor av att lyfta blicken från detalj till helhet, och än mindre från dagen till morgondagen. Det blir också allt tydligare att dagens situation kombineras med ett vuxenrättighetsperspektiv. Det gäller att hamna rätt i kraven från olika individer, att staten ska lösa deras situation och möta deras krav. Den vuxnes ego och den vuxna individens krav på behovstillfredsställelse blir norm. De långsiktiga konsekvenserna för samhälle, samhällskultur, normer, etik och moralsyn undertrycks.

Jag upplevs av vissa som stockkonservativ. Det finns ytligt sett skäl för det. Jag har varit negativ till allt från samkönade äktenskap till adoptionsrätt för såväl samkönade som ensamstående. Det är inte en gång jag anklagats för att vara homofob.

Men - jag har aldrig brytt mig om en människas sexuella läggning. Det är en icke-fråga för mig. Vad människor gör mellan lakanen, med vem eller vilka, är en fråga mellan människorna och, om man så tror, mellan henne och Gud.

Men när staten kommer in så måste man lyfta blicken. Och man måste fundera över vad den statliga inblandningen får för långsiktiga konsekvenser. Det är extra viktigt idag. Skälet: Det finns inte längre något tydligt alternativ normativt centrum. Staten är både stat och kyrka. Eller snarare kyrkan har i mycket lämnat sin normativa roll och accepterat att staten vet bäst även här.

Ett typexempel är SMER - statens medicinsk-etiska råd - som kommer med yttranden kring frågor som exempelvis assisterad befruktning för ensamstående. Det är intressant att läsa Barbro Westerholms, min partikamrat och medlem i SMER, inlägg på facebook. Barbro Westerholm skriver:

Att beslutet blev ja beror mycket på att Statens medicinsk etiska råd där jag är medlem, gjorde en grundlig genomgång av frågan. Vi anlitade barnläkare, barnpsykologer, gynekologer och djupdök i litteraturen. Resultat - de här barnen är så önskade och har de utöver sin mamma ett bra socialt nätverk så har de det bra.

Det är ett övertydligt exempel på när beslutsfattare inte lyfter blicken tillräckligt. Frågan blir enbart hur de barn som kommer till genom assisterad befruktning kommer att må. Svaret blir, inte oväntat, att de flesta är önskade och kommer att må bra.

Men kanske är det inte dessa barn som drabbas. När barn blir en vuxenrättighet, rättigheten till barn blir en vuxenrättighet, kan det få andra konsekvenser. Jag har skrivit om det förr. Om man har rätt TILL barn, har man då också rätt FRÅN barn? Och om det i detta läge enbart handlar om barn - innebär det i morgon att man har rätt TILL en annan vuxen individ (eller gör vi liberaler skillnad på värdet och värdigheten hos den vuxna individen och hos barnet?) men också rätt FRÅN en annan vuxen individ?

Och här landar vi åter hos Gandini. Svenskar är månne redan världens ensammaste människor. Och nu kan vi bli än ensammare. En mor och en far är inte längre en nödvändighet för barnaskapet. Staten menar nu än mer (det började redan med rätt till adoptioner, dels samkönade- men framförallt ensamstående-) att barnens rätt till en mor och en far är underordnad de vuxnas krav på och behov av att få barn. Vad får det för konsekvenser?

Jag vet inte. Men det jag vet är att jag inte hört någon ens fundera över dessa konsekvenser. Inte någon politiker. Inte någon filosof. Inte någon teolog. Det närmaste jag hittills kommit är prästen, teologen och skribenten Annika Borgs recension av Gandinis film i Barometern. I en rätt negativ recension avslutar hon med meningarna:

Individualism är ett tveeggat svärd. Den har skapat frihet och välstånd, men kan även invagga människor i den falska föreställningen att vi inte är beroende av varandra. Det är ett viktigt tema att borra i.

Det borrandet borde gjorts tidigare. Men det är aldrig för sent att börja.

För medan svenskarna allt mer frigör sig från behovet av andra människor, ökar behovet av en stat som tar medmänniskans roll, i allt från barnafödande till vård i livets slut. Och det borde vi fundera över vad det innebär. För människans värde och värdighet.

Allt medan ytterligare ett antal begravningar enbart bevistas av den tjänstgörande prästen...