Den inkonsekventa familjepolitiken

Så kommer då regeringen med sin utredning om föräldraförsäkringen. Den har varit väntad. Den feministiska regeringens politik kring familj och föräldraskap har hittills resulterat i en uppgörelse med Liberalerna kring ytterligare förbud mot att överlåta dagar i föräldraförsäkringen. Men trycket på än mer förändringar fortsätter.

I gårdagens DN skriver den ansvariga ministern om den utredning som nu ska tillsättas. I fem punkter pekar hon ut färdriktningen. Det är intressanta punkter. Framförallt om man ser dem som en helhet.

De fem punkterna är:

1. Ökad jämställdhet.
2. Möt en modern arbetsmarknad.
3. En försäkring för dagens familjekonstellationer.
4. En tydlig försäkring, lätt att använda, och
5. Den röda tråden - barnperspektivet.

Det finns två funderingar som borde göras kring detta.

För det första: Barnperspektivet.

Ingen av de fyra första punkterna har överhuvudtaget ett barnperspektiv. Ibland hävdas det att kravet på ökad jämställdhet är ett barnperspektiv - att det är viktigt för barnen att anknyta till båda föräldrarna tidigt. Men i artikeln dominerar helt vuxenperspektivet. Det handlar om lön, pensionspoäng och ledigheter för de vuxna. Frågan om barnets behov saknas. Jämställdheten mellan de vuxna är överordnad barnets behov, och föräldraledigheten är till för att öka den i enlighet med politikernas syn på jämställdhet. Barnen blir redskap för de vuxna politikernas detaljstyrning.

Det är knappast barnperspektiv.

Inte heller de följande tre punkterna tar på något sätt avstamp i barnperspektivet. Det är föräldrarnas arbetsmarknad, det är de vuxnas val av livsstil och partners, det är föräldrarnas möjligheter att göra rätt val - som är i fokus. Visst kan det finnas barnperspektiv i alla dessa frågor, det är ju inte så barnvänligt om föräldrarna inte fattar vilka val de kan göra eller om egenföretagare inte klarar av att använda försäkringen, men det är uppenbart att det är vuxenperspektivet som gäller.

Barnperspektivet i föräldraförsäkringen är mer ett fint ord än något annat. Jag påpekade det gång efter annan när jag satt i Folkpartiets partistyrelse. När vi en gång debatterat den tredje oöverlåtbara månaden i en timme, bad jag om ordet och påpekade att ingen av de tidigare debattörerna överhuvudtaget pratat om barnen på något annat sätt än som problem för ett jämställt liv. Det är sannolikt ingen udda synpunkt i något parti - barn är bara bekymmer för de vuxnas rättigheter - så länge de vuxna inte ser barn som sin egen rättighet (oavsett singel, homo, ålder, poly).

För det andra: Vilka områden ska politiken styra?

Det är sällan man ser modern politisk inkonsekvens så tydligt som när det gäller föräldraförsäkringen. Och denna artikel kan användas som lärobok.

I punkt ett ska politikerna leda de vuxna till ett önskvärt tillstånd. Det underförstådda målet är att båda föräldrarna ska dela precis lika på föräldraförsäkringen. På vägen dit kan man fortsätta med att förbjuda överlåtelse av dagar. Politiken blir normbildande och normstyrande. De politiska instrumenten används för att bestämma över en av de mest personliga delarna av människors liv.

I punkt tre däremot lämnar politiken walk over till normbildningen. Då är det de nya familjebildningarna som skapar normer. I såväl Expressen som SVT var barnministern övertydlig i att politiken måste anpassa sig till de nya stjärnfamiljer som växer fram. Politikens redskap blir alltså inte att styra, utan att anpassa sig till verkligheten.

Men tänk om det finns skäl att göra tvärsom:

Tänk om föräldraskapet är kollektivt och att föräldrarna är de bästa att bedöma ledigheten, utifrån barnets behov! Tänk om fördelningen görs av vuxna människor, kapabla att också begripa de ekonomiska konsekvenser det får för dem både på kort och längre sikt! Tänk om det faktiskt finns människor som ser barn som något positivt i livet, viktigare än såväl karriär som egocentrerat självförverkligande, något som kanske till och med är värt en lägre livslön...

Och tänk om just stabila familjebildningar är något som borde uppmuntras - just för att barnen mår bättre i sådana. Tänk om dessa stabila familjebildningar är en del av det normativ som nu saknas. Tänk om vilsenheten i samhället, alla dessa unga som mår allt sämre psykiskt, alla dessa normbrytare på alla samhällets plan, skulle må bättre av och i en miljö där inte vuxna ser andra vuxna som utbytbara delar i en ständig jakt på något nytt och bättre i självförverkligandets hets. Tänk om barn faktiskt behöver en familjebildning bestående av mamma, pappa och barn - så långt det nu går i denna värld där vi alla är mer eller mindre söndriga.

Men de tankarna får inte ens tänkas i dagens samhälle. För det är den vuxnes perspektiv som gäller. Och det är den egocentrerade individualismens mantra; karriär, pengar, skönhet, makt, ungdom, som styr tankevärlden.

I den världen blir också barnperspektivet en del av vuxenvärldens sätt att bekräfta sig själv. Och politikens roll blir bara att likt ett prästerskap i en kyrka styrd av egots gudar, skapa de normer som krävs för att egot ska fortsätta växa på det att alla ska bli lyckliga.

Egots konsekvenser

Är vi ensamma skepp på en öde ocean? Fria att färdas åt det håll vi vill utan att bekymra oss om någon annan?

Erik Gandinis film "The Swedish Theory of Love" har premiär dagarna före riksdagen fattar beslut om att ensamstående kvinnor ska ha rätt att få så kallad assisterad befruktning. Det är som en tanke. Riksdagens beslut är ett naturligt steg på den väg Gandini hävdar inleddes med Olof Palmes politik på 1970-talet. En socialistisk individualism - en frigörelse av kvinnan från familjen - där jämställdheten var i fokus.

Det har fått konsekvenser. Amanda Björkman beskriver det översiktligt i DN. Sverige sticker också i detta avseende ut från hur världen i övrigt ser ut. Ensamheten blir allt mer norm. Det finns fördelar och nackdelar med allt.

Sannolikt fanns det inte i beslutsfattarnas tanke att utvecklingen skulle se ut så här när de för drygt 40 år sedan fattade sitt beslut. Men som så ofta vill, orkar eller klarar inte människor av att lyfta blicken från detalj till helhet, och än mindre från dagen till morgondagen. Det blir också allt tydligare att dagens situation kombineras med ett vuxenrättighetsperspektiv. Det gäller att hamna rätt i kraven från olika individer, att staten ska lösa deras situation och möta deras krav. Den vuxnes ego och den vuxna individens krav på behovstillfredsställelse blir norm. De långsiktiga konsekvenserna för samhälle, samhällskultur, normer, etik och moralsyn undertrycks.

Jag upplevs av vissa som stockkonservativ. Det finns ytligt sett skäl för det. Jag har varit negativ till allt från samkönade äktenskap till adoptionsrätt för såväl samkönade som ensamstående. Det är inte en gång jag anklagats för att vara homofob.

Men - jag har aldrig brytt mig om en människas sexuella läggning. Det är en icke-fråga för mig. Vad människor gör mellan lakanen, med vem eller vilka, är en fråga mellan människorna och, om man så tror, mellan henne och Gud.

Men när staten kommer in så måste man lyfta blicken. Och man måste fundera över vad den statliga inblandningen får för långsiktiga konsekvenser. Det är extra viktigt idag. Skälet: Det finns inte längre något tydligt alternativ normativt centrum. Staten är både stat och kyrka. Eller snarare kyrkan har i mycket lämnat sin normativa roll och accepterat att staten vet bäst även här.

Ett typexempel är SMER - statens medicinsk-etiska råd - som kommer med yttranden kring frågor som exempelvis assisterad befruktning för ensamstående. Det är intressant att läsa Barbro Westerholms, min partikamrat och medlem i SMER, inlägg på facebook. Barbro Westerholm skriver:

Att beslutet blev ja beror mycket på att Statens medicinsk etiska råd där jag är medlem, gjorde en grundlig genomgång av frågan. Vi anlitade barnläkare, barnpsykologer, gynekologer och djupdök i litteraturen. Resultat - de här barnen är så önskade och har de utöver sin mamma ett bra socialt nätverk så har de det bra.

Det är ett övertydligt exempel på när beslutsfattare inte lyfter blicken tillräckligt. Frågan blir enbart hur de barn som kommer till genom assisterad befruktning kommer att må. Svaret blir, inte oväntat, att de flesta är önskade och kommer att må bra.

Men kanske är det inte dessa barn som drabbas. När barn blir en vuxenrättighet, rättigheten till barn blir en vuxenrättighet, kan det få andra konsekvenser. Jag har skrivit om det förr. Om man har rätt TILL barn, har man då också rätt FRÅN barn? Och om det i detta läge enbart handlar om barn - innebär det i morgon att man har rätt TILL en annan vuxen individ (eller gör vi liberaler skillnad på värdet och värdigheten hos den vuxna individen och hos barnet?) men också rätt FRÅN en annan vuxen individ?

Och här landar vi åter hos Gandini. Svenskar är månne redan världens ensammaste människor. Och nu kan vi bli än ensammare. En mor och en far är inte längre en nödvändighet för barnaskapet. Staten menar nu än mer (det började redan med rätt till adoptioner, dels samkönade- men framförallt ensamstående-) att barnens rätt till en mor och en far är underordnad de vuxnas krav på och behov av att få barn. Vad får det för konsekvenser?

Jag vet inte. Men det jag vet är att jag inte hört någon ens fundera över dessa konsekvenser. Inte någon politiker. Inte någon filosof. Inte någon teolog. Det närmaste jag hittills kommit är prästen, teologen och skribenten Annika Borgs recension av Gandinis film i Barometern. I en rätt negativ recension avslutar hon med meningarna:

Individualism är ett tveeggat svärd. Den har skapat frihet och välstånd, men kan även invagga människor i den falska föreställningen att vi inte är beroende av varandra. Det är ett viktigt tema att borra i.

Det borrandet borde gjorts tidigare. Men det är aldrig för sent att börja.

För medan svenskarna allt mer frigör sig från behovet av andra människor, ökar behovet av en stat som tar medmänniskans roll, i allt från barnafödande till vård i livets slut. Och det borde vi fundera över vad det innebär. För människans värde och värdighet.

Allt medan ytterligare ett antal begravningar enbart bevistas av den tjänstgörande prästen...

Lite mer föräldraförsäkring, fler perspektiv.

Jag gör härmed det sista (?) inlägget kring föräldraförsäkringens utformning. Och det kommer åter att handla om perspektiv. Men denna gång ett ekonomiskt sådant.

Fast vi börjar med barnen.

För vem är försäkringen? Är den som de flesta liberaler (folkpartistiska sådana) numera hävdar en rätt för föräldern att vara hemma? Eller är den en rätt för barnet att ha en förälder hemma under de första månaderna av livet?

Egentligen är svaret på de frågorna avgörande för hur man ser på statens rätt att bestämma över bidraget. Är det en vuxenrättighet har staten sannolikt både rätt och möjlighet att bestämma i en liberal tolkningstradition. Är det barnets rätt, är det betydligt mer osäkert utifrån samma liberala tolkning.

Bilden av föräldraförsäkringens (och själva namnet leder ju alltid tanken till en vuxenrättighet) kompliceras dock om man också tar med de ekonomiska aspekterna av bidraget.

För närvarande tjänar kvinnor mindre än män generellt sett. Livslönen är, beroende på hur man räknar, mellan en knapp miljon och drygt tre miljoner lägre. En del av detta beror på att kvinnor stannar hemma längre med barnen. Så långt är nog alla överens. Men vad innebär det om man antingen individualiserar eller förlänger den oöverlåtelsebara tiden, för barnet och för familjen?

När jag pratar med insatta och ärliga liberaler, mellan skål och vägg, erkänner de öppet att en sannolik effekt av en ökad oöverlåtelsebar tid innebär att fler familjer kommer att korta tiden de tar ut som föräldralediga. En del gör det för att vare sig kvinnan eller mannen vill. Andra gör det för att de är nödda till det.

Man kan tycka illa om att familjer gör privatekonomiska kalkyler för hur man använder föräldraförsäkringen. Men för rätt många handlar det om att klara av vardagen. Räntor ska betalas. Mat ska köpas in. Kläder behövs. Och då måste man göra avvägningar. Fortfarande blir det sannolikt ofta så att den med högst lön blir hemma kortast tid. Är det orimligt?

Men de flesta som diskuterar föräldraförsäkringen behöver aldrig göra sådana överväganden. Utifrån sitt medelklassperspektiv klarar de av att hantera de minskade inkomsterna, oavsett vem som är hemma. Och då blir det så enkelt att beskriva alternativen som Gefle Dagblad gör idag. För i den rikes värld spelar inte pengar någon roll.

Men om man för en gångs skull ska använda klassbegreppet kanske man ska göra det här. För det som riskerar att hända är att barn till fattigare föräldrar drabbas när föräldraförsäkringen individualiseras allt mer. En trång ekonomi tillåter inte den högst avlönade att vara hemma. Och om inte dagarna då kan överlåtas, återstår enbart att korta ledigheten. Barn till lågavlönade får alltså en kortare tid med sina föräldrar än barn till högavlönade.

Är det en rimlig hållning? Är det en rimlig liberal tanke? Ska en familjs inkomstnivåer vara bestämmande för hur länge ett barn kan få ha sina föräldrar hemma?

Åter - ur ett vuxenperspektiv är det sannolikt helt OK. För de vuxnas rättigheter minskar ju inte.

Men ur ett barnperspektiv blir frågan mer problematisk. Även ur en socialliberals synvinkel. För bidragen ska väl inte användas till att försämra för de sämst ställda?

Föräldraförsäkringens borttappade perspektiv

Så har då Folkpartiet gjort det man sagt man skulle göra. Gått med de socialistiska partierna på att förbjuda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som man vill. Det kan beskrivas på många sätt och många liberaler berättar om det steg för ökad jämställdhet som nu tas.

Men grunden är ett förbud. Ett förbud för föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som de som familj vill.

Det finns en del liberaler som hävdar att föräldraskapet är individuellt. Det är en inställning som kan respekteras. Men är den rimlig?

Så länge inte läkarvetenskapen ger oss möjlighet till att klona oss själva, kommer det att krävas en kvinna och en man för att göra ett barn. Och det kommer att vara kvinnan som bär barnet, föder fram det och sannolikt också ammar det. Den rollen kan aldrig pappan överta. Föräldraskapet är inte jämlikt. Könsrollerna är biologiskt obrytbara.

Individualismförespråkarna hävdar däremot att omedelbart efter födseln så ska föräldraskapet vara såväl jämlikt som jämställt. Det finns ingen preferensordning kring vem som är vad för barnet. Det viktigaste är att de vuxna agerar jämlikt och jämställt.

Som jag uppfattar det så är deras resonemang grundat i att familjen därmed enbart är en tillfällig social konstruktion, i huvudsak något som den vuxne individen kan ha och lämna, efter eget val och behov. Anknytningen till andra människor, vuxna och barn, i nöd och lust, är en förlegad samhällskonstruktion. Barnets roll i den typen av familjebild blir mer oklar. Har familjen ett barnperspektiv? Eller är det vuxenperspektivet som gäller?

De som förespråkar en mer individualiserad föräldraförsäkring gör det oftast utifrån ett vuxenperspektiv. Jag kommer aldrig att glömma diskussionerna på partistyrelsen för några år sedan inför ett landsmöte. Inlägg efter inlägg kom från ledamot efter ledamot. Och alla, ALLA oavsett kön, hade den vuxnes perspektiv. Barnet verkade mest vara något som var till besvär i kampen för det verkligt politiskt korrekt och jämställda samhället.

När jag efter en timme eller så frågade om vi inte borde ha ett barnperspektiv, eller i vart fall nämna barnen som något fantastiskt, blev det en stunds tystnad. Men sedan fortsatte argumentationen i samma spår. Barnets förutsättningar var mindre viktiga än de jämställdhetskrav som borde ställas på de vuxna.

Man kan tycka vad man vill om familjen som struktur. Rätt många familjer är rätt dysfunktionella. Ändå är det familjen som sådan som ligger bakom rätt mycket av tankarna som bär samhället uppe. Alltifrån tron på den livslånga äktenskapstiden - avtal ska hållas i avtalsrätten. Över tron att en förälder alltid agerar på det sätt som är bäst för familjen - den gode familjefadern i skadeståndsrätten. Till synen på människan som ett barn i behov både av stöttning, nåd och uppfostran - socialtjänst och omsorgslagar.

Det finns en risk med att överge familjen som norm och som tanke, utan att reflektera över vad man ska ersätta den med. Det finns risker med att se barn som möjliga redskap för vuxnas jämställdhetsidentifiering också. Och det finns risker med ett samhälle där den vuxne individens perspektiv alltid gäller.

Jag gillar som synes inte den styrning av föräldraskapet som majoriteten av liberalerna i mitt parti står för. För mig luktar det mer socialism än liberalism, mer röd feminism än liberal jämställdhetspolitik. Mer 1970-tal än 2020-tal. Med den utveckling vi idag ser är det knappast sannolikt att fördelningen av föräldraskapet kommer att vara konstant, oavsett vad staten säger. Allt fler unga kvinnor agerar för att bli samhällets vinnare, allt fler unga män gör tvärsom. Hur det påverkar familj och föräldraskap vet vi inte ännu. Men att det kommer att se likadant ut i morgon som idag - knappast...