Det är något bortom bergen, bortom

Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare

2015-11-05

Föräldraförsäkringens borttappade perspektiv

Så har då Folkpartiet gjort det man sagt man skulle göra. Gått med de socialistiska partierna på att förbjuda föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som man vill. Det kan beskrivas på många sätt och många liberaler berättar om det steg för ökad jämställdhet som nu tas.

Men grunden är ett förbud. Ett förbud för föräldrarna att dela på föräldraförsäkringen som de som familj vill.

Det finns en del liberaler som hävdar att föräldraskapet är individuellt. Det är en inställning som kan respekteras. Men är den rimlig?

Så länge inte läkarvetenskapen ger oss möjlighet till att klona oss själva, kommer det att krävas en kvinna och en man för att göra ett barn. Och det kommer att vara kvinnan som bär barnet, föder fram det och sannolikt också ammar det. Den rollen kan aldrig pappan överta. Föräldraskapet är inte jämlikt. Könsrollerna är biologiskt obrytbara.

Individualismförespråkarna hävdar däremot att omedelbart efter födseln så ska föräldraskapet vara såväl jämlikt som jämställt. Det finns ingen preferensordning kring vem som är vad för barnet. Det viktigaste är att de vuxna agerar jämlikt och jämställt.

Som jag uppfattar det så är deras resonemang grundat i att familjen därmed enbart är en tillfällig social konstruktion, i huvudsak något som den vuxne individen kan ha och lämna, efter eget val och behov. Anknytningen till andra människor, vuxna och barn, i nöd och lust, är en förlegad samhällskonstruktion. Barnets roll i den typen av familjebild blir mer oklar. Har familjen ett barnperspektiv? Eller är det vuxenperspektivet som gäller?

De som förespråkar en mer individualiserad föräldraförsäkring gör det oftast utifrån ett vuxenperspektiv. Jag kommer aldrig att glömma diskussionerna på partistyrelsen för några år sedan inför ett landsmöte. Inlägg efter inlägg kom från ledamot efter ledamot. Och alla, ALLA oavsett kön, hade den vuxnes perspektiv. Barnet verkade mest vara något som var till besvär i kampen för det verkligt politiskt korrekt och jämställda samhället.

När jag efter en timme eller så frågade om vi inte borde ha ett barnperspektiv, eller i vart fall nämna barnen som något fantastiskt, blev det en stunds tystnad. Men sedan fortsatte argumentationen i samma spår. Barnets förutsättningar var mindre viktiga än de jämställdhetskrav som borde ställas på de vuxna.

Man kan tycka vad man vill om familjen som struktur. Rätt många familjer är rätt dysfunktionella. Ändå är det familjen som sådan som ligger bakom rätt mycket av tankarna som bär samhället uppe. Alltifrån tron på den livslånga äktenskapstiden - avtal ska hållas i avtalsrätten. Över tron att en förälder alltid agerar på det sätt som är bäst för familjen - den gode familjefadern i skadeståndsrätten. Till synen på människan som ett barn i behov både av stöttning, nåd och uppfostran - socialtjänst och omsorgslagar.

Det finns en risk med att överge familjen som norm och som tanke, utan att reflektera över vad man ska ersätta den med. Det finns risker med att se barn som möjliga redskap för vuxnas jämställdhetsidentifiering också. Och det finns risker med ett samhälle där den vuxne individens perspektiv alltid gäller.

Jag gillar som synes inte den styrning av föräldraskapet som majoriteten av liberalerna i mitt parti står för. För mig luktar det mer socialism än liberalism, mer röd feminism än liberal jämställdhetspolitik. Mer 1970-tal än 2020-tal. Med den utveckling vi idag ser är det knappast sannolikt att fördelningen av föräldraskapet kommer att vara konstant, oavsett vad staten säger. Allt fler unga kvinnor agerar för att bli samhällets vinnare, allt fler unga män gör tvärsom. Hur det påverkar familj och föräldraskap vet vi inte ännu. Men att det kommer att se likadant ut i morgon som idag - knappast...


4 kommentarer:

Andreas Holmberg sa...

Jasså du tror att bara kvinnor föder barn, Staffan? Och du sitter i folkpartiets partistyrelse som föreslog avslag på min motion om återställda könsbegrepp (de nya förvirrar just nu ett av mina barn något alldeles otroligt)! Du vet väl om att sedan 1 juli 2013 är det inte bara kvinnor som föder barn i vårt land (och det har det väl egentligen aldrig varit, om man får tro den moderna vidskepelsen - vi kanske t.o.m. redan har haft en kvinnlig statsminister, vad vet man)?

Hursomhelst tycker jag att individualiserad föräldraförsäkring inte längre är någon orimlighet - just för att både mamman och pappan får barn. Så länge vi bara hade några futtiga månader var det rimligt att allt kunde läggas på mamman, för amningens skull, men nu är det så pass många dagar att en delning rakt av inte alls är orimlig. Kompletterat med en rejäl vårdlön, så klart - alla subventioner ska inte läggas på daghemmen.

Staffan Werme sa...

Jag är så konservativ att jag tycker att queer-religionen med könstillhörigheten som ett socialt projekt är ett lika meningslöst självförverkligandeprojekt som många andra religioner. Så ja - jag hävdar att bara kvinnor kan föda barn.

Alma sa...

Barnperspektivet behöver lyftas fram i alla möjliga sammanhang. Nu ses barn som en pryl bland andra som ingår i ett lyckat liv eller inte i ett annat slags lyckat liv. Tack för att du gör det!

Men liksom Andreas tycker jag inte att, med en lång föräldraförsäkring, delning av dagarna är ett problem. Men allra bäst är förstås att försäkringen tydligt följer barnet så ex.vis morfar och mormor också kan ta ut dagar, för familjer ser så olika ut. Egentligen är ju hela föräldraförsäkringen en superlyx att vara stolta över i Sverige och ingen annan reform har betytt mer för jämställdheten i landet. Dessutom får man amma barn på arbetstid i Sverige. Så ordnade jag och min man det med både med döttrarna och yngste sonen eftersom det passade bäst i vår familjs liv just då. Jämför med Italien där knappt någon ung kvinna vill ha barn eftersom valet är jobb ELLER barn.

Den feminism du är så rädd för har skapat så mycket gott eftersom feminismen är rörelsen som vill ha jämlika förhållande för män och kvinnor. Det tjänar nog männen allra mest på. Ekonomiskt drog ni vinstlotten, men på alla andra plan tycker jag ni är tydliga förlorare. Du borde alltså var feminist för din egen skull.Och barnens.

Anders Almfors sa...

Ideologi är en sak och praktisk politik är inte alltid samma sak. Vi lever fortfarande tyvärr i ett samhälle där det är tufft för många pappor att få ta ut sina dagar. Antingen så är det könsnormer innom familjen som styr, nivåer i ersättningsystemet eller könsnormer/förväntningar på arbetsmarknaden som styr. Att försöka förändra fördelningen av uttaget mellan föräldrarna, tror jag, kommer att bidra till en ökad jämställdhet. Om föräldrar vill vara lediga mer är det väl fritt att vara hemma. Ska samhället stå för ersättningen ska samhället kunna ställa krav på uttaget.

Jag är stolt över att FP vågar vara med o visa riktning för framtiden och hur vi vill samhället ska utvecklas.