Inte ens maten räcker...

Hur går det egentligen med Örebros satsning på kunskap och skola?

Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.

Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.

För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

och

För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

(Mina fetmarkeringar)

Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.

Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.

Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:

Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?

När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.

Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.

Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.

Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.

Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.

Dubbla be(s)ked i skolpolitiken.

Den 14 maj skrev ett antal socialdemokratiska kommunalråd på SVD Brännpunkt om behovet av högre lärarlöner. Deras kommuner skulle satsa mer på karriärvägar för lärare. Det var sannolikt ett välkommet besked. Flera av kommunerna är lågt rankade, och har låga lärarlöner. Frågan är om en artikel på Brännpunkt kan anses vara ett löfte, eller bara en målsättning. Lärarfacken lär i vart följa upp om teori och verklighet stämmer överens...

Vare sig Lena Baastad eller Thomas Esbjörnsson fanns med bland undertecknarna. Det är inte så märkligt. Den lokala skolpolitiken karaktäriseras inte av satsningar, snarare tvärsom. Samtidigt som kommunen gör ett resultat på hundratals miljoner, skär socialdemokraterna ner på resurserna till skolan. Inköpsstopp och anställningsstopp är socialdemokratisk skolpolitik i Örebro.

Och blir det några högre löner? Örebro höjde lärarlönerna precis så mycket som krävdes efter de centrala förhandlingarna. När jag i kommunfullmäktige frågade kommunstyrelseordföranden om lönesatsningar var tonen defensiv: "Många faktorer tyder på att lärarna kommer att vara den yrkesgrupp som kommer få bland de största löneökningarna." var så långt hon kunde sträcka sig. Men vad det betyder är oklart. Betyder det att andra ska få mer? Kommunal till exempel som socialdemokraterna alltid prioriterat? Eller betyder det att man ska betala mer, bara för att det är svårt att rekrytera utbildade lärare?

Nu är det upp till bevis. Men när lönediskussionerna för revidering 2013 sätter igång, så visar det sig att Baastad och Esbjörnsson hittills inte ändrat inställning. Lärarna är ingen prioriterad grupp. Så här twittrar en av lärarfacken: Överläggning om löneöversyn 2013 i #örebro idag. Någon satsning på lärarna? -Största möjliga tyyyyyyyyyystnad från arbetsgivaren.
 



Det är i och för sig ingen överraskning. Under Lena Baastads "ledning" har just tystnaden lägrat sig över allt mer av politiken. Ingen vet vem som bestämmer. Ingen vet var besluten fattas. Ingen vet och ingen får veta. Gissningarna är däremot desto fler. Är det Björn Sundin som är den verkliga ledaren? Är Staffan Isling inte bara kommundirektör, utan även en de facto kommunstyrelseordförande? Sitter makten hos Roger Rådström och Torgny Larsson?

Kommunledningens syn på skolan är bekymmersam. När de största skolfrågorna handlar om hur man ska bevara svåranvändbara skollokaler och lägga ner väl fungerande skolor, är problemen stora. På område efter område saknas riktlinjer för skolan.

Istället för att fokusera på elevernas situation, på lärarnas behov och på skolornas utveckling, läggs tid på skolflyttar. Det senaste skvallret handlar om långtgågna planer på att lägga ner hela Risbergska skolan och flytta eleverna till främst Rudbecksskolan. (Som behöver investeringar för tiotals miljoner kronor för att bli funktionell. Men ett vallöfte får uppenbarligen kosta vad som helst. För eleverna och för skattebetalarna...)

Hur de lokala socialdemokraterna agerar verkar inte komma deras partiledning till känna. Istället försöker Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på konststycket att gång efter gång presentera skolpolitik på riksplanet som går tvärs emot den Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson genomför. Problemet för Löfven och Baylan är ju bara att de inte kan lova 4000 nya lärare. Det är nämligen Baastad och Esbjörnsson som bestämmer om lärarna. Och de drar ju ner...

På samma sätt är det med satsning efter satsning i socialdemokraternas skolpolitik. På riksplanet lovar de runt om fler lärare, bättre villkor, mindre klasser. Men lokalt genomför de en precis motsatt politik; färre lärare, låga löner, större klasser. (På en skola jag känner kommer från och med nästa läsår 2,25 pedagoger att ha hand om 57 elever i klasserna 1-3 om sossarnas besparingar får slå igenom... Rimligt???)

Mot denna politik som inte hänger ihop, som är mer av innehållslösa flo(s)kler på riksplanet och rejäla nedskärningar i verkligheten, står Folkpartiets skolpolitik. Tydlig och sammanhållen från riksplan till lokalplan.

Vi lovar och genomför höjda lärarlöner.
Vi lovar och genomför förbättrad lärarutbidning.
Vi lovar och genomför lärarlegitimation.
Vi lovar och genomför minskad administration.
Vi lovar och genomför förnyade skollagar.
Vi lovar och genomför karriärvägar för lärare.
Vi lovar och tillför skolan nya resurser.

Folkpartiet tycker att skolan borde förstatligas. Kommunaliseringen var ett misslyckande. Än så länge står vi ensamma i den kampen. Socialdemokraterna håller emot. Men deras bristande sammanhållning i politiken borde leda dem till ett annat resultat. Om Löfven och Baylan vill ha genomslag för sin skolpolitik måste de ta makten från Baastad och Esbjörnsson. Frågan är om de vare sig vill eller vågar...

Media: DN, DN2, EX1, EX2, SVD

Kluvna tungor från socialdemokraterna

Politik kan inte bara vara fina ord från talarstolar under partikongresser. Politik måste hänga ihop. Frågan är hur socialdemokratins politik i verkligheten hänger ihop med de fina högtidstalens kongress. Låt mig ta två exempel:

Vad innebär egentligen beslutet om vinster i välfärden, och det kommunala vetot mot nya fristående skolor? Uppenbarligen vet inte ens partiets toppföreträdare detta.

I går hade jag en intressant twitterkommunikation med Dennis Begic, ombudsman lokalt för socialdemokraterna i Örebro och ett tungt namn med tidigare ordförandeuppdrag i kommunen, om just välfärden. Begic var sur på Maria Wetterstrand och skrev så här:

Att man väljer att blonda för att vinster går ur Sverige o att kvalité spelar ingen roll gör mig besviken på Maria W.

Jag frågade därefter:

Så vad betyder ert beslut för Pysslingen, Attendo, m fl som finns i Örebro? Vinstföretag, ägda av riskkapitalister?

Efter en rätt lång diskussion avslutade Begic med:

det betyder att dom kan jobba vidare. Vad skulle det annars betyda?

Frågan man måste ställa är hur detta går ihop med högtidstalen. Om inget ska ändras så är ju besluten på kongressen meningslösa. Då handlar allt bara om ett spel för galleriet.

Eller är det så att socialdemokraterna inser att den politik de vill föra, inte är en politik för en valvinst? Att deras politik före och efter valet kommer att vara lika olika som två sidor på ett mynt. Före valet: Kritik mot vinster, men inget konkret. Efter valet (vid en vänstervinst, burrrrrrr...): Vinstförbud, återkommunalisering, bort med valfrihet.

Hur ska man veta? Vem är det som bestämmer? Vilken politik kommer att föras?

På samma sätt är det med det fokus på skolan som partiet säger sig ha. Högtidstalen är vackra. Man ska halvera det ena och förbättra det andra. Men hur ser det ut i verkligheten?

DNs rapportering idag om att s-kommunerna inte prioriterar lärarlönerna är bara ytterligare ett tydligt exempel på hur politiken i det forna statsbärande partiet inte hänger samman. Och man använder Örebro som ett avskräckande exempel.

Med rätta.

Örebro har alldeles för låga lärarlöner. Förra mandatperioden försökte Folkpartiet i den koalition som då styrde öka lönerna. Vår prioritering i budgeten var tydlig. Men vi nådde inte ändra fram. Den kultur som fanns i kommunen, där Kommunal i alla möjliga sammanhang skulle premieras (tydligt s-styrt), satt som betong i väggarna. Lönesättande chefer klarade inte sitt uppdrag. Det är bara att erkänna att vi kunde tagit i ännu mer, flyttat besluten från administrationen till politiken. Det är en bra läxa vi lärt till nästa mandatperiod.

Men det som nu sker är att lärarna inte prioriteras alls. Det finns inga löneprioriteringar för lärarna i kommunen. Ansvariga kommunalråd prioriterar uppenbarligen inte lärarna. När Folkpartiet föreslagit tydliga, finansierade satsningar på lärarlöner så röstar socialdemokraterna aktivt emot. Kommunstyrelsens ordförande svarar på frågor om löneprioriteringar för lärare utan att ens vilja diskutera behovet av fortsatta satsningar. Och det ansvariga skolkommunalrådet uttrycker sig som om han inte vill diskutera lokala löner alls, utan skjuter över allt på SKL...

Istället för satsningar på lärarna, motarbetas de istället av de ledande socialdemokraterna. Kommunstyrelsens ordförande prioriterar ner skolan när det gäller resurstilldelning, vilket innebär anställningsstopp, inköpsstopp och svårigheter för elever att få det individuella stöd skollagen ger en ovillkorlig rätt till. Och i gårdagens Nerikes Allehanda anklagar skolkommunalrådet lärarna(!) för att svartmåla skolan.

Snacka om att politiken inte hänger ihop!!!

Problemet för socialdemokratin idag är sannolikt att de inte längre är ett parti, sammanhållet av en ideologi. Partiet har under lång tid förvandlats till en maktstruktur och från en maktstruktur till en (negativ)kampanjmaskin. Det handlar helt enkelt om att skapa rätt kampanjer för att vinna valen, men vad man sedan ska göra med makten är mindre viktigt. Och de som tycker sig veta vad de vill med makten (partiets socialistiska vänster) får inte sitta med kring köttgrytorna...

Media: DN

Rädda läraryrket!

Nu går media igång på lärarnas situation. Grunden denna gång är att allt färre söker sig till lärarutbildningen. Plötsligt är det kris.

Men är någon förvånad?

Läraryrkets status har urgröpts under årtionden. Det är i stort en politiskt betingad utveckling. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken från 1968(?) och framåt kännetecknas av klåfingriga politiker som menat sig kunna mer om skolans utveckling än lärarna och rektorerna själva. På område efter område har lärarnas status minskat.

• Det handlar självklart om lönerna. Från att vara ett bra akademikeryrke med hög lön, är nu läraryrket ett kommunjobb bland andra.
• Det handlar om arbetsvillkoren. Ett tag fick lärarna inte ens vara lärare. Alla var skolpersonal. Ingen skulle sticka ut och påstå att lärarna var viktigare för skolan än andra personalgrupper.
• Det handlar om kommunernas syn på skolan. Jag har inte gått i första linjen för att förstatliga skolan, men när man ser hur kommunpolitiker och tjänstemän hanterar skolans situation är det inte så svårt att ändra sig. Det finns ett bekymmer med den kommunala synen på skolan som går hela vägen från de lokala skolnämnderna upp och in i Sveriges Kommuner och Landstings styrelse. Den lokalpolitiska synen på skolan och lärarna bygger på den socialdemokratiska synen på lärare som "arbetare" eller "kommunaltjänstemän". Det handlar om att göra läraryrket till ett yrke bland andra. Ett skrivbordsjobb. Ett åttatillfem-jobb.

Det finns en del märkligheter i den diskussion som nu förs. Exempelvis ser vare sig debattörer till vänster eller höger sambandet mellan den grund som tidigare socialdemokratisk skolpolitik lade, och det som idag sker. Aftonbladets totala blindhet är ett typexempel.

Och frågan om löner är kommunal. Jan Björklund har tidigare fått kritik för att han ändå pekat på behovet av högre lärarlöner. Då var det att blanda sig i parternas löneförhandlingar. Men nu, när alla verkar inse behovet av högre lärarlöner, borde han tala ut. Men det är faktiskt på det lokala planet lärarlönerna sätts. Det är i Örebro, Malmö, Göteborg och Stockholm som makten över lärarlönerna finns. Eller i Laxå, Täby och Umeå. Det är socialdemokratiska kommunalråd som håller igen på lärarnas löner. Det är socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden som gör samma sak.

I Örebro har vi folkpartister lagt förslag efter förslag på högre lärarlöner. I Örebro är lönerna låga hur man än jämför. Men socialdemokraterna prioriterar annorlunda. Det finns inget utrymme för att öka de löner som måste ökas. Socialdemokraternas besked till lärarstudenterna är tydligt: Vi prioriterar er inte!

Och på samma sätt är det med synen på lärarna i skolan. I kommun efter kommun jobbar socialdemokratiska kommunalråd MOT den frihet och tillit som borde vara grunden för lärarnas jobb. Dessa socialdemokrater vill styra såväl arbetstid som arbetsmetoder. Deras budskap till lärarstudenterna är tydligt: Vi litar inte på er. Vi tror inte på er förmåga som pedagoger. Vi vet bäst hur ni ska jobba.

Mot detta står den liberala skolpolitiken. Jan Björklunds insatser som utbildningsminister är avgörande. Han har lagt grunden. Och i kommun efter kommun jobbar folkpartister för att höja lärarnas löner och öka läraryrkets status. Vårt budskap till lärarstudenterna är lika tydligt: Vi prioriterar er och er löneutveckling. Vi litar på er och tror på er pedagogiska kunskap. Vi vill ge er den frihet ert yrke behöver!

En del tror att de liberala visionerna för skolan, för kunskap och bildning, nu är allmängods som omfattas av alla. Men det räcker med att se hur illa lokalpolitiker hanterar lärarna för att inse att det är många liberala segrar som återstår att vinna.

Media: DN, SVD, SVD2,  EX, AB, AB2

Bloggar: Kent, 

Lärarlöner!

Nu kommer de goda nyheterna från Alliansregeringen slag i slag. I går presenterade utbildningsminister Jan Björklund satsningen på fler medicinplatser på universiteten. Det är bra.

Och idag presenterar han förslaget om fler karriärsteg för lärarna. Det är om möjligt ännu bättre.

Folkpartiet i Örebro har drivit frågan om lärarnas arbetsvillkor mycket länge. Under den förra majoriteten jobbade vi stenhårt för att lärarna skulle få bättre löner och bättre villkor. Den dåvarande kommunledningens löneökningskriterier var specialsydda för främst lärarna. Man skulle premiera: "Kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning". Alltså lärare.

Men genomslaget var dåligt. Det fanns en alldeles för svag struktur för en följsam lönesättning i Örebro kommun. Därför var vi ännu tydligare inför 2010. Nu skulle 25 miljoner reserveras för höjda lärarlöner. Tyvärr kom ett val och ett omval emellan. Nu lär inte lärarnas löner premieras.

Låga lärarlöner i Örebro är ett tredubbelt problem. Dels har Örebro lägre lärarlöner än jämförbara kommuner. Dels har Örebro ofta lägre lärarlöner än omgivande kommuner. Dels har lärarna för låga löner i jämförelse med andra grupper.

De första två problemen måste vi lösa lokalt. Folkpartiet kommer att fortsätta att driva på för att höja läraryrkets status. Vi kommer att jobba för att Örebro ska ha möjlighet att rekrytera de allra bästa lärarna till de allra bästa skolorna. Vi kommer likaså att jobba för att vi ställer högre krav på såväl lärare som rektorer och skolledningar för att alla elever ska få de kunskaper de har rätt till.

Nu lägger också regeringen en pusselbit som delvis löser det tredje problemet. Lärarna återfår nu möjligheter att göra karriär inom sitt eget gebit, utan att bli administratörer. Det är sannolikt så att det inte alltid är de allra bästa lärarna som blir de allra bästa administratörerna. Det är en sak att vara en god pedagog. Det är en annan sak att vara en god chef, ledare och administratör.

Genom att jobba med lektorat, där läraren ska ha disputerat, och huvudlärarskap, skapas nu förutsättningar för oss kommunpolitiker att ge goda lärare den lönesättning de har rätt till. För oss i Folkpartiet i Örebro innebär det nu att vi kommer att agera blåslampa på socialdemokraterna i skolfrågan. Deras track-record vad gäller lärarlöner kan väl beskrivas med ett ord: katastrof. Det är inte längre än tio år sedan Mats Sjöström i en artikel i tidningen Kommunaktuellt i princip sa att han valde bort lärarlöneökningar för att kunna satsa på Kommunals löner. Och nu väljer de hellre tomma lokaler än bättre löner till lärarna...

Vi befinner oss i ett bekymmersamt ekonomiskt läge. Kommunens kostnader kommer nästa år att öka betydligt snabbare än intäkterna, främst beroende på SKDCs mångmiljonrullning. Mot detta står bland annat Folkpartiet. Vi vet att det går att göra kommunal service både bättre och billigare. Vi vet att vi kan prioritera. Vi kommer att prioritera eleverna, lärarna, skolorna och kunskaperna.

Media: DN, SVD, Aftonbladet, Expressen, SR, SVT

Blogg: Mathias Sundin

Om betyg

Nerikes Allehanda skriver om betygsskillnaderna mellan Örebros skolor. Det är stora skillnader. Och ibland är de oförklarliga. Frågan är om de verkligen speglar elevernas kunskaper?

Artikeln är intressant. Men den saknar några ingångsvärden. Låt mig peka på en del:

Örebros skolor har under lång tid saknat strategier för kunskapsinlärning. Fram till koalitionens maktövertagande gav till och med Skolverket kritik för dessa brister. Örebro hade politiskt förankrade strategier för demokrati, elevinflytande, miljö och klimatarbete och allt möjligt, men inte för kunskapsinhämtning.

Det är ett orimligt förhållningssätt till såväl kunskap som skolor och framförallt elevernas rätt. Skolan är och ska vara en plats för vuxenvärlden att förmedla kunskaper: Ge de små barnen nycklarna till utveckling genom att lära dem läsa, räkna och skriva. Ge de större barnen och ungdomarna fördjupade kunskaper och insikter om både den nära och den fjärran världen, om samhället och om livet. Ge ungdomarna än mer fördjupning och vägledning om hur man själv söker och värderar information och kunskaper.

Här har Örebro massor att göra. Vi i Folkpartiet kommer att kontinuerligt presentera förslag kring detta. Men framförallt handlar det om att vi som politiker ska prioritera kunskaper och ge lärarna förutsättningar för detta.

En annan sak som vi måste studera handlar om hur vi mäter kunskaper och vilka som mäter. Även här har Örebro en historik av vänsterkonservatism. Inte mäta. Inte kolla. Inte gradera. Det kanske finns en god tanke bakom, att alla barn är lika, men den leder totalt fel.

Örebro borde lära sig att mäta, följa upp, utvärdera och återkoppla mer inom alla verksamheter, men framförallt inom skolan. Lärarna måste bli bättre på att sätta betyg, men då gäller det att betyg blir något positivt, inte något som ingen vill ha. Med socialdemokraterna vid makten igen i Örebro ökar riskerna för att betygssättningen prioriteras ner, eftersom de egentligen inte vill ha betyg. Det är både kontraproduktivt och illa för eleverna och deras framtid.

Visst kan betyg bli ett sorteringsinstrument. Men den verkliga sorteringen, mellan de som kan lite och de som kan lite mer, sker i den skola som struntar i kunskaper. Det är den skolan som sviker de svaga. De starka eleverna klarar sig alltid. Men utanförskapet grundläggs i flumskolan.

En tredje sak handlar om såväl skolledare som lärare. Vi måste kunna ställa större krav på både rektorer och betygsättande lärare. En rektor ska styra sin verksamhet. Så har det inte alltid varit i Örebro. Även här har skolverket för ett antal år riktat kritik mot kommunen. Och vilka lärare har vi? Och hur premierar vi de duktiga lärarna?

Ständigt återkommer man till lärarnas arbetsvillkor och lärarnas löner. Är det någon som tror att de bästa pedagogerna i landet söker sig till Örebro, där man får sämst betalt? Är det någon som tror att de bästa studenterna söker sig till en utbildning som inte ger en bra utveckling, även ekonomiskt? Knappast. Lärarutbildningen genomgår nu en enorm förändring som kommer att skapa bättre förutsättningar för bättre lärare. Men fortfarande släpar Örebro efter när det gäller löner och arbetsvillkor. Det är inte bara illa, det är mycket illa.

Avslutningen på artikeln speglar den förlegade syn som är förhärskande i Örebro:

Arne Salomonsson tycker att politikerna ofta lägger för stort fokus på betygsstatistiken. Och när vi i media rapporterar om det här spär vi förstås ytterligare på bilden av att vissa skolor lyckas bättre än andra.
– Det leder till att ännu fler väljer bort de skolor som hamnar lågt.
Men är det inte viktigt hur många elever som lyckas komma in på gymnasiet?
– Jo, visst, men det finns ju också andra värden som inte kan mätas på samma sätt. I flera enkätundersökningar har Vivallaskolans elever till exempel varit de som trivs allra bäst av alla elever i kommunen.

Visst är det bra med trivsel i skolan. Ordning och reda är en grundläggande nödvändighet för en lärande miljö. Men att ens antyda att man ska jämföra trivsel i skolan med kunskaper, betyg och en lärande framtid, är illa. Detta lilla citat speglar mer av Örebros problem än många långa artiklar och utredningar.

Skoltankar och lärarlöner

Läser en utmärkt debattartikel på DN om lärarlöner. Det är det folkpartistiska skolborgarrådet Lotta Edholm som skrivit det tillsammans med tre högre tjänstemän.

Under de senaste fyra åren har jag försökt genomföra delar av detta även i Örebro. Det handlar om lönespridning och att få chefer att våga sätta lön efter resultat. Det handlar om att skapa forskningsmöjligheter och inrätta lektorat i skolorna. Det handlar om att skapa bättre chefer som klarar av skolans utmaningar.

Problemet är att resultaten ofta uteblivit. När man har en organisation som är så fast i ett annat sätt att tänka, för mig det socialdemokratiska låtsasjämlika tänket, är det som att flytta på en supertanker.

Trots klara politiska besked om ökad lönespridning, minskade den i början ytterligare.
Trots klara politiska besked om lön efter resultat, hände mycket lite.
Trots klara politiska besked så har inte chefs/rektorsuppdraget förändrats tillräckligt.

Det tog koalitionen tre år att förändra synen på kunskap i skolan från den tidigare socialdemokratiska flumskolan och få resultaten att börja öka. Det tog lika lång tid att börja förändringen av lärarnas löner. Men vi har långt kvar.

Örebros skolor måste förändras mer och snabbare. Den tid, då Lena Baastad styrde skolan, måste få bli ett dåligt minne. Minskande kunskaper måste bli ökande kunskaper. Rädda chefer måste bli starka chefer. Otydliga prioriteringar måste bli tydliga prioriteringar. Underbetalda lärare måste bli välbetalda lärare. Luddiga krav måste bli tydliga krav, krav på rektorer, lärare, övrig skolpersonal - krav på att alla elever ska lära sig så mycket de kan och klarar av. Och de flesta klarar mer!

Men det krävs också bättre löner, bättre arbetsvillkor, bättre skolmiljöer, bättre ledarskap i och för skolan.

Folkpartiet vill redan i år satsa ytterligare 25 miljoner kronor på höjda lärarlöner, utifrån uppnådda resultat.

Folkpartiet vill redan i år ytterligare öka ut kompetenshöjningen i skolan.

Folkpartiet vill redan i år skapa fler forskartjänster för lärare som vill ha en teoretisk starkare grund för hur man skapar bättre förutsättningar för lärande.

Folkpartiet vill redan i år göra fler skolor självstyrande, med mindre politisk inblandning för bättre kunskaper och pedagogik.

Örebro var länge en utbildningsstad. Vi ska återta den positionen. Skolan är det redskap vartenda barn och varenda ungdom har för att bygga sig en stabil grund för sin egen utveckling och sitt eget deltagande i ett växande, föränderligt samhälle. Under socialdemokraternas tid försvagades den grunden. Alldeles för många barn och unga gick försvagade ut i vuxenlivet.

Den grunden vill Folkpartiet stärka. Det finns inga skäl för att Örebro inte åter ska bli utbildningsstaden framför andra. Den utmaningen har vi i Folkpartiet redan tagit till oss.

Tuffa barn, eller?

Läser i DN om flipperföräldrar. Ett helt nytt ord för mig. Gissar att Erik Helmerson hittat på det själv. Det är ett ganska bra uttryck.

Hela artikeln handlar om de två mest divergerande formerna av föräldraskap:
Curlingföräldrarna, som tror att barnen mår bäst av att i alla lägen smekas in i samhället.
Tigerföräldrarna, som menar att just deras barn är den som är född till de största stordåden i världen och inget, inget får hindra det.

Istället vill Helmerson se flipperföräldrar. Föräldrar som tror på sina barn. Som låter barnen ta en del stötar, som tror att de kommer att klara det, men som finns där om och när de faller igenom. Det låter rätt bra, tycker jag. Liberalt föräldraskap, typ.

Det finns en rätt tydlig politisk vinkling kring detta också. Skolpolitiken, där socialdemokraternas flumskola lika gärna skulle kunna kallas curlingskola, är det tydligaste exemplet. Stör inte barnen mer än nödvändigt. Låt de söka den kunskap de vill. Belöna dem om de gör det de ska göra. Inte mer ordning och reda än vad eleverna själv vill och kan ordna.

Och läxhjälp åt alla, för att lägga en lokal politisk profil på det hela. Denna läxhjälp åt alla är socialdemokraternas i Örebro viktigaste valfråga. Jag kan inte annat än sucka. Inget om kunskapskrav. Inget om bättre och kunnigare lärare. Inget om bättre villkor för lärare, eller mer vidareutbildning. Bara denna läxhjälp, som på något märkligt sätt ska lösa skolans alla problem.

Mot detta ställs den liberala synen på barnen och eleverna. Det gäller att ställa krav, men rätt krav på varje elev. Det gäller att tro på barnen, på deras möjlighet att klara mer, att överträffa sig själva. Visst kan det bli en del stötar när kunskaperna inte sitter som en smäck första lektionen. Men de flesta klarar det. Och för dem som inte kan, orkar, förmår, så måste det finnas goda lärare, kompetenta lärare, lärare med rätt utbildning för rätt undervisning, som lyfter och bär.

Under socialdemokraternas och Lena Baastads tid som skolkommunalråd så sänktes kunskapsnivåerna i Örebros skolor hela tiden. Allt blev sämre. När Skolverket var här och kollade upp det hela, var den tydligaste kritiken att det inte fanns något tydligt fokus på kunskap. Baastad och socialdemokraterna fortsätter på den linjen. Istället för att fokusera på kunskap, bildning och förutsättningarna för det så går man in i klassrummen, eller i hemmen där läxorna görs, och tar över, slätar ut, curlar.

Mot detta står Folkpartiet. Vi har ett stort antal tydliga besked till örebroarna om skolan:
* Högre krav på kunskaper i skolan. Alla elever kan mer!
* Ordning och reda i skolan ger bättre studiero.
* Mer vidareutbildning till lärarna, under hela arbetslivet.
* Högre krav på rätt utbildning, rätt kompetens för varje lärartjänst.
* Höjda löner ger bättre lärare.
* Högre krav och mer befogenheter till rektorerna och skolledningarna. Fler kommunala skolor ska bli självstyrande.
* Fortsatt satsning på skollokaler och prioritering av vilka kommunala skolor som har tillräckligt elevunderlag.
* Bort med politikerna från klassrummen. Lärare och rektorer klarar själv skolans undervisning, även när det handlar om läxor.

Och, i dessa tider när den nya socialdemokratiska partiledningen verkar börja tveka om friskolornas värde:

* Ja till fristående skolor.
* Ja till tydliga och likvärdiga krav på både kommunala och fristående skolor.

Skolan viktigast

Idag presenterade Ina Lindström och jag tre av våra förslag för att förbättra skolan. Du kan höra och se det på Radio Örebro och TV4 Nyhetskanalen Örebro. Det handlar om tre saker:

Högre löner för bättre lärare.
Vidareutbildning hela tiden.
Självstyrande skolor med mindre politisk styrning.

Vi tror att det är nödvändigt att höja lärarlönerna. Örebro kommun har låga lärarlöner om man jämför oss med landet. Det har varit en medveten politik från tidigare socialdemokratiska kommunledningar. De har prioriterat ner lärarna och upp andra grupper, främst Kommunals medlemmar. Mats Sjöström (s) redovisade detta helt öppet i en artikel i tidningen Kommunaktuellt för några år sedan. Det var en märklig upplevelse att läsa detta, eftersom ingen annan än (s) i kommunen hade en aning om att det fanns en sådan prioritering.

Nu vill vi istället öppet visa vad vi vill prioritera. De senaste fyra åren har kommunledningen tydligt pekat på att vi ska prioritera "kvinnodominerade yrken med eftergymnasial utbildning". Till stor del handlar det om lärare, sjuksköterskor och socionomer. Men det har inte gett tillräckligt genomslag. Istället vill vi nu avsätta 25 miljoner kronor för just lärarnas löner. Mycket schematiskt bör det innebära en löneökning på ca 500:- kronor i månaden i genomsnitt. Vi är dock tydliga i att peka på att ökningen ska ske då kommunens ekonomi klarar det, eller genom en effektivare kommunal administration.

För det andra handlar det om vidareutbildning. Örebro kommun är redan idag en av de bästa kommunerna att använda regeringens Lärarlyft och nu kommer också Förskollärarlyftet. Men vi menar att kommunen själv ska satsa 5 miljoner på kompetenshöjande åtgärder. I paketet ingår också att kommunen ska återskapa lektortjänster, det vill säga lärartjänster för lärare som doktorerat.

För det tredje handlar det om att låta skolorna styra sig själva i en betydligt större utsträckning än idag. I Örebro har politiker alltför länge varit inne och detaljstyrt skolan. Socialdemokraterna vill fortfarande göra det i stor utsträckning. Vi säger istället: Vi litar på lärarna. Vi litar på rektorerna och skolledningarna. Vi vill ge er frihet att genom er professionalitet hitta vägar att bättre uppfylla läroplanernas krav. Vi kommer att ställa stora krav på er, vi kommer att följa upp och utvärdera. Men ni är bäst att hitta vägarna att ge eleverna bättre kunskaper.

Vi ser redan idag att de självstyrande skolorna inom intraprenadförsöket klarar sig bättre än genomsnittet. Bättre kvalitet, bättre personalvård, bättre fortbildning, bättre ekonomiskt resultat. Vi tror att vi, genom att låta politiken sköta strukturerna och lärarna skolan, kan frigöra resurser som väl motsvarar de kostnader som löneökningar och fortbildningssatsningar kommer att kräva.

Örebros skolor ska bli de bästa i landet. Med de bästa lärarna. Med elever som kan räkna med att få de kunskaper man behöver för att klara sig i samhället.