Sveket mot de gamla, del 1.

Det gavs så många löften. Vänsterpartierna skulle värna de gamlas rätt till en äldreomsorg med kvalitet. Socialdemokraterna, som har sin starkaste grupp bland de allra äldsta väljarna, lovade allt. Miljöpartiet hade en outsinlig kassakista.

Men när regeringsförklaringen och dagens utspel om ett reellt vinstförbud i välfärden presenterats står det klart att den grupp som riskerar mest genom den röda regeringens politik är de äldre. Låt mig peka på några oroande formuleringar:

Det är uppenbart att socialdemokraterna tror att äldreomsorg kan skötas av vem som helst, utan behov av kompetens, intresse eller erfarenhet. De framhärdar i sin politik om trainee-platser för unga arbetslösa, eller som det står i regeringsförklaringen: Inom 90 dagar ska arbetslösa ungdomar erbjudas ett jobb, en praktikplats, ett traineejobb eller en utbildning.

Insikten om att svensk äldreomsorg drivs av människor med hög kompetens, och där behovet av ytterligare kompetens blir allt större, har gått statsministern förbi.

Socialdemokraterna har också ett bekymmer om vad som är mål och medel inom äldreomsorgen. För mig som liberal är det självklart att det är den gamla människan som är målet, hennes välfärd och livskvalitet. Medarbetarna ska ha goda villkor för att kunna skapa denna livskvalitet. Men den gamla människan står alltid i centrum.

Det spelar också roll när det gäller bemanning. I de allra flesta kommuner strävar man efter att ha en bemanning som fungerar för de gamla. Det innebär ofta behov av deltider. Men i socialdemokraternas äldreomsorg ska inte sådant få finnas. Regeringsförklaringen säger: Heltid ska vara norm på arbetsmarknaden.

Riskerna med en sådan syn är uppenbara. Det behövs fler medarbetare när behoven är stora, som morgnar och kvällar, och färre på för- och eftermiddagar. Antingen innebär denna syn stora kostnadsökningar, eller sämre äldreomsorg för de som verkligen behöver den.

Kanske kan heltidsrätten hanteras genom delade turer, olika arbetsplatser och en ökad användning av visstidsanställda eller vikarier. Men ytterligare en del av regeringsförklaringen skapar än mer bekymmer för en god äldreomsorg.

Så här sade Stefan Löfven: Nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden införs… Som så mycket i den nya regeringens politik går uttalandet att tolka åt alla möjliga håll. Men det finns en risk att bakom detta ligger det vänsterinitiativ som fick Socialutskottet i riksdagen att fatta det beslut om bemanningsdirektiv som sedan Socialstyrelsen genomfört.

Detta bemanningsdirektiv har mött hårt motstånd från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Skälet är enkelt: Vi som kan äldreomsorgen inser att det inte skulle fungera. Ett nationellt direktiv normerar äldreomsorgen till någon sorts medelväg. Men gamla människor har olika behov, och behoven kan skifta otroligt fort. Sjukdom kan bryta ner snabbt, rehabilitering kan fungera, nya omsorgsformer kan göra underverk. Att tro att en statlig förordning eller en lag ska kunna se till att det fungerar för den enskilda individen är okunnigt. Men nu är det en del av regeringens politik. Det kommer tyvärr att leda till ökad kollektivisering av äldreomsorgen, sämre kvalitet och minskad välfärd för de gamla.

Som avslutning på detta första av tre eller möjligen fyra inlägg om S-MP-Vs svek mot de gamla kommer det lilla avsnitt som direkt handlar om äldreomsorg:

Så här står det: Ett aktivt och gott liv efter arbetslivet ska stimuleras. Äldreomsorgen ges ökad kvalitet genom mer personal. En långsiktig kvalitetsplan för den svenska äldreomsorgen tas fram i bred samverkan.

Även här skiner okunskapen om vad äldreomsorg är igenom. Det enda konkreta är att mer personal ska ge ökad kvalitet. Det finns tre bekymmer med detta:

1)   Mer personal innebär inte automatiskt bättre kvalitet. Om inte övriga parametrar finns på plats (utbildning, värdegrund, kompetens, ledarskap) innebär det bara ökat slöseri.

2)   Vem ska göra jobbet? Det finns idag knappt folk tillräckligt för att jobba på de tjänster som utlyses. Framförallt saknas medarbetare med tillräcklig kompetens. Så åter – ska S och MP låta våra äldre vårdas av okunniga trainees?

3)   Vem ska betala? Mer personal, rätt till heltid och nationella bemanningslagar innebär tiotals miljarder i ökade kostnader. Långt mer än alla de pengar skattehöjningarna från S och MP anses tillföra sektorn (jag tvekar om högre skatter egentligen ökar skatteintäkterna – men det får bli en annan blogg). Så frågan är om vi nu ser stora kommunala skattehöjningar i pipelinen. Risken är uppenbar.

Regeringsförklaringen visar på något som blir allt mer uppenbart med den nya regeringen. Man bygger sin politik på en bild av verkligheten, inte på verkligheten själv. Och de problem man målat på denna bild ska lösas med symbolpolitik, sällan baserad på fakta.

Resultatet riskerar att bli ett kraftigt bakslag för den äldreomsorg som kontinuerligt förbättrats. Skulle resurserna till välfärden minskas genom en felaktig ekonomisk politik kan konsekvenserna bli bekymmersamma.

Mer om detta i avsnitt 2.

Kluvna tungor från socialdemokraterna

Politik kan inte bara vara fina ord från talarstolar under partikongresser. Politik måste hänga ihop. Frågan är hur socialdemokratins politik i verkligheten hänger ihop med de fina högtidstalens kongress. Låt mig ta två exempel:

Vad innebär egentligen beslutet om vinster i välfärden, och det kommunala vetot mot nya fristående skolor? Uppenbarligen vet inte ens partiets toppföreträdare detta.

I går hade jag en intressant twitterkommunikation med Dennis Begic, ombudsman lokalt för socialdemokraterna i Örebro och ett tungt namn med tidigare ordförandeuppdrag i kommunen, om just välfärden. Begic var sur på Maria Wetterstrand och skrev så här:

Att man väljer att blonda för att vinster går ur Sverige o att kvalité spelar ingen roll gör mig besviken på Maria W.

Jag frågade därefter:

Så vad betyder ert beslut för Pysslingen, Attendo, m fl som finns i Örebro? Vinstföretag, ägda av riskkapitalister?

Efter en rätt lång diskussion avslutade Begic med:

det betyder att dom kan jobba vidare. Vad skulle det annars betyda?

Frågan man måste ställa är hur detta går ihop med högtidstalen. Om inget ska ändras så är ju besluten på kongressen meningslösa. Då handlar allt bara om ett spel för galleriet.

Eller är det så att socialdemokraterna inser att den politik de vill föra, inte är en politik för en valvinst? Att deras politik före och efter valet kommer att vara lika olika som två sidor på ett mynt. Före valet: Kritik mot vinster, men inget konkret. Efter valet (vid en vänstervinst, burrrrrrr...): Vinstförbud, återkommunalisering, bort med valfrihet.

Hur ska man veta? Vem är det som bestämmer? Vilken politik kommer att föras?

På samma sätt är det med det fokus på skolan som partiet säger sig ha. Högtidstalen är vackra. Man ska halvera det ena och förbättra det andra. Men hur ser det ut i verkligheten?

DNs rapportering idag om att s-kommunerna inte prioriterar lärarlönerna är bara ytterligare ett tydligt exempel på hur politiken i det forna statsbärande partiet inte hänger samman. Och man använder Örebro som ett avskräckande exempel.

Med rätta.

Örebro har alldeles för låga lärarlöner. Förra mandatperioden försökte Folkpartiet i den koalition som då styrde öka lönerna. Vår prioritering i budgeten var tydlig. Men vi nådde inte ändra fram. Den kultur som fanns i kommunen, där Kommunal i alla möjliga sammanhang skulle premieras (tydligt s-styrt), satt som betong i väggarna. Lönesättande chefer klarade inte sitt uppdrag. Det är bara att erkänna att vi kunde tagit i ännu mer, flyttat besluten från administrationen till politiken. Det är en bra läxa vi lärt till nästa mandatperiod.

Men det som nu sker är att lärarna inte prioriteras alls. Det finns inga löneprioriteringar för lärarna i kommunen. Ansvariga kommunalråd prioriterar uppenbarligen inte lärarna. När Folkpartiet föreslagit tydliga, finansierade satsningar på lärarlöner så röstar socialdemokraterna aktivt emot. Kommunstyrelsens ordförande svarar på frågor om löneprioriteringar för lärare utan att ens vilja diskutera behovet av fortsatta satsningar. Och det ansvariga skolkommunalrådet uttrycker sig som om han inte vill diskutera lokala löner alls, utan skjuter över allt på SKL...

Istället för satsningar på lärarna, motarbetas de istället av de ledande socialdemokraterna. Kommunstyrelsens ordförande prioriterar ner skolan när det gäller resurstilldelning, vilket innebär anställningsstopp, inköpsstopp och svårigheter för elever att få det individuella stöd skollagen ger en ovillkorlig rätt till. Och i gårdagens Nerikes Allehanda anklagar skolkommunalrådet lärarna(!) för att svartmåla skolan.

Snacka om att politiken inte hänger ihop!!!

Problemet för socialdemokratin idag är sannolikt att de inte längre är ett parti, sammanhållet av en ideologi. Partiet har under lång tid förvandlats till en maktstruktur och från en maktstruktur till en (negativ)kampanjmaskin. Det handlar helt enkelt om att skapa rätt kampanjer för att vinna valen, men vad man sedan ska göra med makten är mindre viktigt. Och de som tycker sig veta vad de vill med makten (partiets socialistiska vänster) får inte sitta med kring köttgrytorna...

Media: DN