Men är någon förvånad?
Läraryrkets status har urgröpts under årtionden. Det är i stort en politiskt betingad utveckling. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken från 1968(?) och framåt kännetecknas av klåfingriga politiker som menat sig kunna mer om skolans utveckling än lärarna och rektorerna själva. På område efter område har lärarnas status minskat.
- Det handlar självklart om lönerna. Från att vara ett bra akademikeryrke med hög lön, är nu läraryrket ett kommunjobb bland andra.
- Det handlar om arbetsvillkoren. Ett tag fick lärarna inte ens vara lärare. Alla var skolpersonal. Ingen skulle sticka ut och påstå att lärarna var viktigare för skolan än andra personalgrupper.
- Det handlar om kommunernas syn på skolan. Jag har inte gått i första linjen för att förstatliga skolan, men när man ser hur kommunpolitiker och tjänstemän hanterar skolans situation är det inte så svårt att ändra sig. Det finns ett bekymmer med den kommunala synen på skolan som går hela vägen från de lokala skolnämnderna upp och in i Sveriges Kommuner och Landstings styrelse. Den lokalpolitiska synen på skolan och lärarna bygger på den socialdemokratiska synen på lärare som "arbetare" eller "kommunaltjänstemän". Det handlar om att göra läraryrket till ett yrke bland andra. Ett skrivbordsjobb. Ett åttatillfem-jobb.
Det finns en del märkligheter i den diskussion som nu förs. Exempelvis ser vare sig debattörer till vänster eller höger sambandet mellan den grund som tidigare socialdemokratisk skolpolitik lade, och det som idag sker. Aftonbladets totala blindhet är ett typexempel.
Och frågan om löner är kommunal. Jan Björklund har tidigare fått kritik för att han ändå pekat på behovet av högre lärarlöner. Då var det att blanda sig i parternas löneförhandlingar. Men nu, när alla verkar inse behovet av högre lärarlöner, borde han tala ut. Men det är faktiskt på det lokala planet lärarlönerna sätts. Det är i Örebro, Malmö, Göteborg och Stockholm som makten över lärarlönerna finns. Eller i Laxå, Täby och Umeå. Det är socialdemokratiska kommunalråd som håller igen på lärarnas löner. Det är socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden som gör samma sak.
I Örebro har vi folkpartister lagt förslag efter förslag på högre lärarlöner. I Örebro är lönerna låga hur man än jämför. Men socialdemokraterna prioriterar annorlunda. Det finns inget utrymme för att öka de löner som måste ökas. Socialdemokraternas besked till lärarstudenterna är tydligt: Vi prioriterar er inte!
Och på samma sätt är det med synen på lärarna i skolan. I kommun efter kommun jobbar socialdemokratiska kommunalråd MOT den frihet och tillit som borde vara grunden för lärarnas jobb. Dessa socialdemokrater vill styra såväl arbetstid som arbetsmetoder. Deras budskap till lärarstudenterna är tydligt: Vi litar inte på er. Vi tror inte på er förmåga som pedagoger. Vi vet bäst hur ni ska jobba.
Mot detta står den liberala skolpolitiken. Jan Björklunds insatser som utbildningsminister är avgörande. Han har lagt grunden. Och i kommun efter kommun jobbar folkpartister för att höja lärarnas löner och öka läraryrkets status. Vårt budskap till lärarstudenterna är lika tydligt: Vi prioriterar er och er löneutveckling. Vi litar på er och tror på er pedagogiska kunskap. Vi vill ge er den frihet ert yrke behöver!
En del tror att de liberala visionerna för skolan, för kunskap och bildning, nu är allmängods som omfattas av alla. Men det räcker med att se hur illa lokalpolitiker hanterar lärarna för att inse att det är många liberala segrar som återstår att vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar