Intressant om jobben

Äntligen börjar media intressera sig för den nya socialdemokratiska ledningens politik, eller kanske snarare brist på politik. Stefan Löfvens 100 första dagars smekmånad närmar sig sitt slut. Det är bra. Dels för att svensk politik behöver en vardagslunk, med en någorlunda stabil sitution mellan regering och opposition. Dels för att det inte bara är regeringen som ska granskas. Oppositionens politik, som ju är underlaget för en alternativ regering, måste skärskådas lika noga.

Många påstår redan nu att valet 2014 kommer att avgöras av jobbfrågan. Det parti som har bäst politik för fler jobb kommer att vinna. Då är det intressant att exempelvis jämföra Folkpartiet och socialdemokraternas alternativ.

Vi liberaler har alternativ för att öka människors möjlighet till jobb. Det må vara en skola för kunskap, förändrad arbetsrätt, mer socialt företagande eller lägre ingångslöner för unga. Varje enskilt beslut handlar om att sänka trösklar, öppna dörrar, skapa egenmakt. Vi ser ett fritt näringsliv som grunden för det välstånd som vi politiker sedan kan fördela. Vi ser valfrihet, mångfald och internationalism som byggstenar i detta bygge av jobb och välfärd.

På område efter område har socialdemokraterna en annan politik. Vår kunskapsskola har stått mot deras flumskola. Fortfarande är skolpolitiken en vattendelare, även om den socialdemokratiska retoriken förändrats. Arbetsrätten är gjuten i betong hos socialdemokratin. Varje försök till liberalisering möts av motstånd. Det sociala företagandet, och det civila samhällets engagemang inom välfärdssektorn, möts alldeles för ofta av stopp från socialdemokrater inom Kommunal. Bara det offentliga är gott och rätt. Och även om Stefan Löfven som fackordförande gillade sänkta ingångslöner för unga, vägrar han ta de orden i sin mun som partiordförande.

Det är rätt tydligt att den makeover som nu sker inom socialdemokratin bara är just en makeover. Samma gamla budskap ska förpackas i en ny förpackning. Men frågan är hur länge det håller.

I tre frågor har nu Stefan Löfven darrat, frågor där han borde visat färg:

I den saudiska vapenaffären gällde först största möjliga tystnad, och sedan när den värsta stormen bedarrat, ett godkännande av det som skett. Betongsocialismen har talat.

När Malmös starke man, Ilmar Reepalu, åter låter tungan slinta mot judarna i Malmö, är Löfven tyst. Det är illa, mycket illa. Löfven borde omedelbart tagit avstånd från Reepalus skrämmande oförstånd.

Och när ungdomsarbetslösheten blir mer än socialdemokratiskanslagord, när det kommer till kritan för den som vill visa på konkreta alternativ, står Löfven handfallen. Det blir lite mer utbildningsplatser (fast ungdomskullarna minskar drastiskt) och trainee-jobb (som hittills varit verkningslösa)...

Det är sannolikt så som Expressen idag skriver:
"I stället för att göra jobben till huvudfråga i valet 2014 borde Löfven vara ärlig och medge att det finns annat som är viktigare för Socialdemokraterna."


- Posted using BlogPress from my iPad