Hade idag ett samtal med en DN-journalist som kollade upp
lite bakgrund inför Folkpartiets riksmöte i Västerås kommande helg. Åter blir
frågan om Folkpartiets och liberalismens roll i svens politik aktuell. Vilken
roll ska Folkpartiet spela? Vad finns det för plats för svensk liberalism?
Den frågan har sysselsatt mig under rätt många år. Jag måste
erkänna att jag inte är någon sakpolitiker. Det finns politiker som blir aktiva
eftersom de vill ”fixa till det”. Bygga skolor. Rodda socialtjänsten. Hantera
idrottsföreningarna. Fixa företagsetableringar.
Jag är inte sådan. För mig handlar det mer om att förstå och
arbeta med skeenden. Med det där ogripbara metaperspektivet som sällan går att
hantera men som ändå styr våra liv. De ideologiska grunderna för de politiska
partierna är, eller kanske mer var, ett av dessa metaperspektiv.
Jag tror att Folkpartiet har blivit alldeles för mycket
sakpolitiskt och alldeles för lite berättande. (Här är vi inte ensamma. Vilket
parti kan visa på en trovärdig berättelse för sitt engagemang? Moderaterna
tangerar det med sin arbetslinje. SD med sin låtsade dröm om den svenska
kärnfamiljen vid den röda stugan invid den mörka granskogen… Men sedan???)
En del av det arbete vi har att göra i partiet fram till
vårt kommande partiprogramsbeslut är att hitta vägar att visa på den liberala
berättelsen. Hur finner vi vårt ”Change!” som bar Obama hela vägen till Vita
huset? Hur hittar vi en politik som kan tala till människors hjärtan, utan att
tappa fokus på de sakpolitiska beslut som måste till i den kommunalgrå
vardagen? Svaret är inte enkelt. Men vi måste börja trampa upp stigar.
Som för skolan. Folkpartiet är det självklara skolpartiet.
Jan Björklund är den bästa utbildningsminister Sverige haft på mycket länge. De
beslut som tagits av Alliansregeringen inom skolområdet är väl grundade och väl
utformade. Men det saknas ändå något. Svaret på den enkla frågan ”Varför?”.
Varför är utbildningspolitiken så viktig för Folkpartiet?
Varför är det viktigt med fler välutbildade svenskar? Varför tjatar vi så om
kunskap och bildning? Varför? Varför? Varför?
När jag 2007 blev kommunstyrelseordförande i Örebro gick
mitt första externa besök till Örebro Universitet och ledningen där. Vi talade
om behovet av mer samarbete mellan universitetet och kommunen. Mitt inspel var
att jag skulle göra allt som stod i min makt för att Örebro skulle bli en
universitetsstad, inte en stad med ett universitet. Under de kommande åren
försökte jag (rätt bristfälligt) att försöka beskriva min vision av det
framtida Örebro. Varför det var så viktigt med att Örebro fick de bästa
grundskolorna med de bästa lärarna. Varför gymnasiet aldrig kunde acceptera att
eleverna inte klarade av att gå vidare till studier eller jobb. Varför
universitetet var värt varenda krona vi satsade i forskarskolor och stöd till
läkarutbildning.
För mig handlade det om stadens identitet. Örebro är och har
än mer varit en stad karaktäriserad av en socialdemokratisk tankehegemoni. Det
har varit offentlig sektor som gällt. Det har varit de enkla jobben, handel,
lager, transport, som varit prioriterade. Det har varit en medveten ideologisk
inriktning från socialdemokraterna som lett till att Örebro har en låg
skattekraft, en stor offentlig sektor, ett lågt förändringstryck, ett högt
utanförskap. På område efter område har det förkvävande och förljugna
socialdemokratiska folkhemmet satt sin prägel på staden. Högt skattetryck. Ett
enormt kommunalt bostadsbolag. Kommunen inblandad i allt. Ett svagt näringsliv,
alldeles för ofta beroende av rätt politiska kontakter. En tro att trygghet
bara finns om man inte förändrar eller förändras. Och så vidare…
Min vision var att visa på något annat. En växande stad. En
stad med ett näringsliv karaktäriserat av framtid, hög kompetens, höga löner,
förändringstryck. Ett universitet som växer som forskningscentrum, där
professorer, forskare och studenter tillsammans skapar grogrund för framtid för
näringsliv och utveckling. En civil sektor där egenmakten är central, där
kommunen blir stöttande istället för att ta över. En kommun som blir mindre,
men bättre, som begränsar sina åtaganden men gör det livsviktiga bäst: Skolor
för kunskap. Äldreomsorg med individen i centrum. Slimmad administration.
Varför skulle det vara så? Varför är det bättre? Svaret blir
både subjektivt och ideologiskt.
Subjektivt: För att jag älskar Örebro, denna stad som både
är så trälig och seg, och så vacker och underbar. För att den är värd något mer
än att bli kvar i nån konservativ socialistisk dröm om att 1970-talet var bäst.
För att jag tror att en universitetsstad är bättre, roligare, vackrare, mer
spännande och mer levande än en stad där långtradare och lager är fokus. För
att unga människor och människor med spännande kreativa yrken sätter sin prägel
på staden.
Ideologiskt: För att liberalismens mål är människor som kan
välja sitt liv själv. Och det förutsätter att man kan skilja mellan kunskaper,
mellan värderingar, mellan livsstilar. För att denna egenmakt är grunden för
det demokratiska samhället, och för att skolan och utbildningen därför är en
grund för den demokrati vi tar så självklar. För att vi tror att en bildad
människa är en människa som bättre kan hantera både sitt eget liv och den
omkringliggande världen. För att vi tror på växande människor som kan och ska
få skapa sina egna liv utifrån sina förutsättningar. För att vi tror att
människor ska ha rätt att växa, förkovra sig, bli framgångsrika företagare på
fantastiska idéer, för att vi tror att det är bättre att alla blir rikare även
om en del blir mycket rikare, än att alla är lika fattiga. För att vi tror att
trygghet aldrig finns i det som inte kan eller får ändras, utan att trygghet
finns i förändringen, och vetskapen om att vi kan hantera denna förändring, som
individer och i gemenskaper.
Går det att beskriva en sådan ideologisk berättelse för
Folkpartiet, både nationellt och lokalt, på ett sätt som får människor att
vilja bli liberaler, vilja engagera sig för liberalismen, vilja rösta på oss
som arbetar för denna trygghet i förändringens tidevarv? Jag tror det. Och jag
inte bara tror det – jag menar att det är nödvändigt.
Den liberala berättelsen måste vara grunden för alla de
sakpolitiska ställningstagande vi gör: för eleven i skolan, för den gamla
kvinnan på äldreboendet, inom skattepolitiken, vid vapenexportbeslut. Den
berättelsen har vi försummat under rätt lång tid. Det är den berättelsen vi nu
måste börja skriva, och ständigt förnya.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar