Inte ens maten räcker...

Hur går det egentligen med Örebros satsning på kunskap och skola?

Ser man på utvecklingen kan man oroas. Vårterminen 2013 sjönk resultaten i Örebros skolor. Det är inte förvånande. Under snart tre år har den nuvarande kommunledningen tvingat kommunens alla skolor och förskolor till kraftiga besparingar. Det har handlat om ett minskat antal förskollärare och lärare. Det har handlat om stopp för inköp av alla typer av material.

Och socialdemokraternas politik har slagit hårdast mot de svagaste. Gång på gång på gång kommer föräldrar till oss och berättar om hur deras barn inte får det stöd de behöver. En elev som har någon form av extra utmaning i sin skolgång kan ställas utan det stöd som lagen kräver.

För så här skriver Jan Björklund i den nya skollagen:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

och

För en elev i grundskolan, (-) ska det särskilda stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs för att eleven ska ha möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås.

(Mina fetmarkeringar)

Det är inte förhandlingsbart, alltså. Alla barn ska ha det stöd de behöver.

Men i socialdemokraternas skola i Örebro får de inte det. Därför klingar det så falskt när sosseledaren Stefan Löfven pratar om att alla ungar ska med i skolan, när hans egna lokala företrädare gör precis tvärs om.

Och frågan är vart vi nu är på väg. Det finns många oroande tecken:

Besparingarna fortsätter. Just nu finns ett krav på en generell besparing på 0,9 % över hela skolområdet. Varenda skola ska spara en knapp procent. Det kan verka lite, men när hela organisationen gnager på benen, hur ska man hantera denna sista procent?

När lärarlönerna nu ska sättas för 2014 kommer det flera signaler om att lärarna bara kommer att erbjudas minimibeloppen i det centrala avtalet. Detta trots att SKL som arbetsgivarorganisation till och med i princip sagt att kommunerna ska lägga på mer.

Och ibland blir man rätt bekymrad. Jag vet skolor som trots att de sparat på allt, ändå inte klarar av att komma in i de ramar som Lena Baastad och Thomas Esbjörnsson försöker tvinga in dem i. De sparar på lärartjänster, på material, på stödfunktioner, men ändå räcker det inte.

Folkpartiet föreslog betydligt mer med pengar i budget 2013. Skolan skulle få minst 55 miljoner mer. Prioriteringen var och är tydlig. Vi har slagits för höjda lärarlöner, för fler och bättre lärare, för mer kunskap till alla elever bland annat genom tidiga utvärderingar, för rätt stöd till elever med särskilda utmaningar, för bättre läromedel - helt enkelt för en bättre skola.

Men vi har gjort det i motvind. Socialdemokraterna och deras stödpartier kristdemokraterna och centerpartiet har andra prioriteringar. De prioriterar kommunala bolag, elithallar, en enorm politisk organisation, konsulter och utredningar utan slut. De gör utspel efter utspel som vart och ett kostar pengar, som drar resurser från skolans viktigaste uppdrag - att ge vartenda barn en grund av kunskap och normer att stå på för resten av livet.

Snart kommer budgetarna att läggas för 2014 och framåt. Då måste den nuvarande majoriteten visa sina kort. Och vi kommer att visa våra.