Alliansens räddning?!

Idag presenterade Jan Björklund en stor satsning på lärarlöner. Antalet förstelärare kommer att utökas och bli 17000 om några år. De mest utsatta områdena, och därmed många elever med särskilda utmaningar, kommer att få extra många förstelärare. Dessutom kommer Folkpartiet att driva på för att även förskollärare ska få förstelärartjänster.

Det är bra. Men det pekar åter på de problem som den kommunaliserade skolan innebär. För det Jan Björklund gör är ju att ta över en del av löneansvaret från kommunerna. Runt om i Sverige har kommunpolitiker hållit tillbaka lärarnas löner. Löneutvecklingen, den allt mer sjunkande auktoriteten hos lärarna och det bristande intresset från de bästa att bli lärare går hand i hand med kommunalråd som mest verkar tycka att de kan skolan bättre än lärarna.

Örebro kan tjäna som avskräckande exempel på hur fel den kommunaliserade skolan är. Örebros skolresultat är dåliga. Lönerna låga. Skolan eftersatt. Stödet till elever med särskilda behov utsmetat och otillräckligt.

Men vad gör den socialdemokratiska kommunledningen? Satsar man på skolan? Satsar man på lärarna och lärarnas löner? Satsar man på de elever som har störst utmaningar?

Nej. Tvärsom. De sparar!

Skolan i Örebro genomgår en nedprioritering som saknar motstycke. Skola efter skola redovisar en situation där det handlar om att man går på knäna. Resurserna räcker knappt till det nödvändigaste. Och sparkraven bara fortsätter.

Signalerna om att socialdemokraterna inte kommer att erbjuda mer än minimibeloppen i löneöversynen blir allt tydligare. Kommer Örebros lärare att få nöja sig med de 2 % som är golvet för de centrala avtalen, trots att både arbetsgivarorganisationen SKL och arbetstagarorganisationerna tillsammans sagt att det nu är upp till kommunerna att se till att påslagen på lärarlönerna blir reella?

Tyvärr är inte Örebro ensamt. Och tyvärr är det inte bara i socialdemokratiskt styrda kommuner som lärarna generellt nedprioriterats. Det är en bild som kan komma från nästan vilken kommun som helst, med nästan vilken politisk styrning som helst.

Jan Björklund har länge drivit kravet på ett förstatligande av skolan. Jag har länge varit emot. Men genom att följa utvecklingen i såväl skola som för lärarna, genom att se hur rikspolitiker försöker ta billiga poäng genom att på den nationella nivån lova att kommunerna ska göra både det ena och det andra (kolla bara på hur många av Stefan Löfvens skolutspel som kommunerna har ansvar för...) och genom att se oförmågan hos kommunerna att förändra sin inriktning, har även jag landat i att skolan måste återförstatligas. Inte för att det är en quick fix, att huvudmannaskapsförändringen i sig löser problemen. Utan för att kommunerna som huvudman visat sig totalt oförmögna att vare sig se problematiken och än mindre göra något åt den.

Så nu lägger Björklund fram ytterligare förslag. Staten kommer att ta ansvar för upp emot 1/6 av alla lärares löneutveckling. Utanförskapsområdena prioriteras. Matteundervisningen intensifieras. Förskollärarna ska lyftas och kunna bli försteförskollärare.

Förändringstakten är hög. Det är bra.

Och engagemanget är ännu högre. Det är ännu bättre.

Det finns de som påstår att Alliansregeringens största svaghet är att man håller på att bli sönderregerad. Att det nu mest handlar om att administrera det man redan gjort. Att de nya idéerna mest lyser med sin frånvaro.

Till del kan jag hålla med.

Men det finns ett lysande undantag. Utbildningsdepartementets engagemang för eleverna, för de elever med störst utmaningar, för lärarnas situation och arbetsvillkor, för barnen i förskolan och förskollärarnas framtid är regeringens motor. Jan Björklund och hans ministrar skapar i sig ett momentum som de andra partierna tvingas förhålla sig till. Oavsett om man är i majoritet eller opposition.

Det är svårt att vinna ett val. Det är svårare att vinna ett andra. Och det är omöjligt att vinna ett tredje. Men politiken är det omöjligas konst. Och Jan Björklund visar att det finns politiker i Alliansregeringen som verkligen vill visa att det omöjliga faktiskt är möjligt.

Det vore bra för Folkpartiet. Men framförallt för de barn som behöver trygga och stabila förebilder och pedagoger i sina förskollärare, för de elever som har det lätt för sig, eller har tuffare utmaningar i alla Sveriges skolor, och för det samhälle som med kunskap som grund måste våga låta sig förändras för att ta steget in i framtiden.

Media: EX, Ekot, SVT och DN
 
Bloggar: Anna, Rasmus