När rädslan att förlora tar över

Jag såg Ängelholm - ÖSK i fredags. En match som sade rätt mycket om framförallt ÖSK.

I 80 minuter spelade laget med en man mer. Det resulterade i första halvlek i ett snyggt spel och ett hyfsat övertag. Kalle Holmberg missade chanser på löpande band. Det kunde ha stått både 0-3 och 0-4 om inte om funnits...

I andra halvlek märktes knappt att ÖSK hade en man mer på banan. När man fick bollen gick det långsamt. Hellre en pass bakåt eller åt sidan, än en framåt. Väldigt lite rörelse från mittfältarna med boll. Knappt några genombrottsförsök. Ändå vaskade laget till sig några chanser som borde givit mål och avgjort matchen. Men det fungerade inte.

Och de sista 5 - 10 minuterna var ÖSK rejält illa ute. Ängelholm var vassare och borde haft fler chanser att både utjämna och avgöra. Men laget har inte de nödvändiga kvaliteterna. Trots detta kunde man kvittera. Som jag såg det var det åter en individuell miss. Samuel Wowoah hade inte någon koll på var han befann sig utifrån såväl med- som motspelare. Det var mer en mittbacksposition än en ytterbacksposition. Och det straffade sig, som så många gånger förr.

När jag satt där och tittade, tänkte jag på Falkenbergs senaste match. Mot Landskrona visade man upp ett helt annat spel än ÖSKs. Där fanns snabbheten. Där fanns genombrottsviljan. Där fanns en helt annan spelglädje och vilja än vad ÖSK visat upp de senaste matcherna. Och jag funderar på varför.

Är det så att favoritskapet och den fina våren nu slår tillbaka? Är det så att prestationsångesten gör spelarna rädda? Är det så att rädslan att förlora tar över viljan att vinna?

Jag kan inte tänka mig något annat. Det handlar om så många spelare som inte presterar. Och det handlar om ett lag som spelar under sin kompetensnivå.

När en mittfältare (både Saeid och Nilsson) hellre väljer att stanna upp, spela i sidled eller bakåt, trots att det finns en 30 meters-korridor framför dem, betyder det något. De har knappast blivit sämre spelare, men...

När Kalle Holmberg missar chans efter chans, friläge efter friläge, betyder det något. Han har knappast blivit en sämre spelare, men...

När varningarna duggar tätt, trots att laget har en man mer på banan, betyder det något. Ingen har blivit en sämre spelare i höst, men...

När laget faller ner och mot mitten, så mittfält och backar nästan krockar framför mål innanför straffområdet, betyder det något. Inte att de glömt hur man spelar, men...

Rädslan att förlora, att släppa in det där målet som man inte får, blir ett hinder som är större än motståndaren. Du gör dig själv dålig bara för att du inte vågar vara bra. Man gör sitt lag dåligt, bara för att ingen vågar göra bort sig och göra något utanför ramarna.

Som jag ser det handlar ÖSKs framtid nu mer om organisationstankar och management, än om fotbollsträning och skottövningar. Det handlar om att få 11 individualister att både våga fortsätta att vara individualister och att spela för laget. Det handlar om att få de 11 att acceptera att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga. Det handlar om att få de 11 att inse att det alltid är bättre att göra något, och få kritik för att man gör fel, än att sejfa och inte göra något alls.

För Falkenberg är säsongen redan över. De har vunnit mer än vad någon kunde tro när säsongen började. Varenda poäng de får med sig är ytterligare en glädje. De har redan lyckats. De kan helt enkelt inte misslyckas.

För ÖSK pågår säsongen till sista matchen. Ryggsäcken blir allt tyngre. Rädslan att förlora riskerar allt mer att gröpa ur glädjen att vinna. Risken att misslyckas blir en stängd dörr till chansen att lyckas.

Hur ska man vända? Kommer laget att klara av att hitta glädjen till morgondagens match mot Brage? Jag är osäker.

Som den politiker man är måste jag få dra en politisk parallell. Det finns många politiska partier som är i ÖSKs situation. Socialdemokraterna, som ser sitt röstetal och sitt inflytande sjunka år efter år. Moderaterna som omformade sig själva och Sverige men som verkar ha omformat klart. Kristdemokrater och Centerpartister som inte hittar en mening med sin existens. Och Folkpartiet som funderar över om liberalism handlar om något mer än privata moralfrågor.

I sin oro över att förlora, väljer rätt många partier och politiker att inte våga, inte sticka ut, inte utmana. Man kan ju misslyckas. Istället handlar det om att sejfa. Göra som de andra. Se ut som de andra. Spela i sidled.

Och istället för vågade och spännande kampanjer för den egna politiken, som ska lyfta partiet eftersom människor ser ett politiskt ledarskap, handlar så mycket istället om att förstöra för de andra. Negativa kampanjer ersätter positivt ledarskap.

Frågan är vad som händer när svensk politik får ett politikens Falkenberg? När det egna spelet, spelglädjen och framåtandan är det som gäller. När segrarna redan är vunna, och man därför inte kan förlora. När budskapet väcker människors intresse för partiets politik och inte bara är ett klagande på de andra partierna.

Jag hoppas att mitt parti, Folkpartiet, kunde ta den ledartröjan. Men risken är större att det istället blir ett opportunistiskt parti som har den "rätta" ledaren som säger de "rätta" sakerna i "rätt" tid. Vi har sett det i andra länder. Sverige är inte unikt.

Men så får det inte gå! I morgon mot Brage kommer ÖSK att göra en stormatch. Kalle Holmberg sätter 3 pannor. Nordin levererar smörpass på löpande band och Hagge sliter som bara han kan.

Och i valen 2014 gör Folkpartiet sitt bästa valresultat någonsin. Inte för att vi visat hur dåliga de andra är. Utan för att vi är så bra!

Media: NA1, NA2, NA3,