Socialdemokratiskt skruvstäd

Har Stefan Löfven satt Folkpartiet i det socialdemokratiska skruvstädet? Man måste ställa frågan efter den senaste tidens händelser och framförallt efter gårdagens framträdanden.

Folkpartiet har ett högt och grundmurat förtroende för utbildningspolitiken. Under Jan Björklunds ledning har mycket hänt. Förslag på förslag läggs för att ge fler barn och unga tillgång till bildning och kunskap. Björklunds agenda är tydlig. De som kan och vill gå före ska få göra det. De som har större utmaningar ska få stöd för att utveckla sina färdigheter. Alla har möjligheter. Alla kan. Och alla mår bra av individuella krav.

Men sedan några månader har det socialdemokratiska skruvstädet börjat dras åt kring Folkpartiet. Det är självklart att det stora partiets strateger insett att skolfrågorna är en av de som väljarna definierar som de viktigaste. Och det är lika självklart att den nuvarande partiledaren insett att den politik de tidigare förde inom utbildningsområdet var en återvändsgränd.

Sannolikt är det också lika självklart att det stora partiet inser ytterligare två saker: Det ena är att deras skruvstäd har lättare att verka mot ett mindre parti än ett större. Det andra är att Folkpartiet har en central funktion i en fortsatt Alliansregim.

Så vad är det nu som händer? Den som följer politiken mer noggrant kan se det socialdemokratiska upplägget. Nationellt, regionalt och lokalt berättar nu deras partiföreträdare om den misslyckade skolpolitiken som regeringen (läs Björklund och Folkpartiet) för. Först framförs kritiken rätt milt. Men igår berättade Löfven om regeringens nedvärdering av skolan, att man vill "sänka landets utbildnngsambitioner".

Är det rätt eller fel? Spelar ingen roll. Socialdemokraterna är mästare på negativ campaigning och med det stora partiets makt och enorma resurser klarar man ofta av att sätta en bild av verkligheten, oavsett om den stämmer eller inte. Genom den enormt hierarkiska rörelse som socialdemokratin är, går rörelsens alla twittrare, bloggare, facebookare, artikelförfattare, kommunalråd och nämndledamöter ut i den gemensamma ordning som partikansliet på Sveavägen bestämt.

Hittills har strategin varit lyckosam. Skolområdet har blivit ett konfliktområde. Och Folkpartiet och Björklund har fått klä skott även för de misslyckanden som har sin bakgrund i tidigare socialdemokratisk skolpolitik.

Men vad händer nu?

Än har socialdemokraterna sluppit presentera några egna konkreta alternativ. I deras alternativbudget nationellt lyser skolan mest med sin frånvaro, och de extra pengar de satsar är bara låtsaspengar. Sedan de själva kommunaliserade skolan kan inte staten föreskriva vad kommunerna ska göra med de pengar de får. Deras budget riskerar att leda till det som exempelvis just nu händer i Örebro. Där tar socialdemokratiska kommunalråd pengar från skolan och lägger på kommunala bolag, investeringar i elitfotbollshallar och ovillkorlig rätt till heltider för Kommunals medlemmar. Men det saknas pengar till lärarlöner, till skolutveckling, till läromedel och till vikarier. Och det som sker i det socialdemokratiskt styrda Örebro är inte unikt. Socialdemokraternas bildningsideal är på lokal nivå snarare ett förakt för kunskap, högre utbildning och bildning. De lokala socialdemokraterna är brukssamhällets försvarare.

Men före valet 2014 måste Löfven och Baylan komma med något nytt. Annars blir också deras skolpolitik som en av de många tomma testballonger som nu släpps ifrån partiledingens verkställande utskott.

Trots sannolikheten att den socialdemokratiska skolpolitiken till slut havererar, måste ändå vi liberaler förhålla oss till den. Vi har tidigare fått veta vad det innebär att bli krossad i det socialdemokratiska skruvstädet. Det räcker med att gå till Bengt Westerberg.

Vad ska vi då göra? Det är självklart att Jan Björklund måste hålla förändringstrycket uppe. Det är lika självklart att vi liberaler på lokal nivå måste prioritera skolans utmaningar före allt annat. Men det krävs sannolikt mer.

En sak jag själv saknat i Folkpartiets skolpolitik handlar mindre om vad man gör (vilket för det mesta är mycket bra) och mer om varför man gör det. Folkpartiets skolpolitik handlar om ett "varför".

När de tidiga 1800-talsliberalerna slogs för en allmän folkskola var deras "varför" glasklart. Skälet för att ge också pigor och drängar rätt till skolgång var att ingen kunde veta vilka stora ting de var ämnade för. Varje människa hade unika möjligheter att bli något stort. Varje människa kan ges möjligheter att ta tillvara sina egna förutsättningar och skapa sin egen framtid, bättre än den nuvarande.

Men vad är dagens "varför" för oss liberaler och för Jan Björklund? Jag ska återkomma till den frågan i en kommande blogg. Men det parti som hittar rätt i det svaret, ligger vägen till en valframgång 2014 asfalterad.

Media: DN, EX, AB