Stadsminister eller drottning?

Att vara kommunstyrelseordförande är ett ansvarsfullt uppdrag. Det handlar om att vara den som är ytterst ansvarig för hela kommunens verksamhet. Kommunstyrelseordföranden, eller KSO, är främst ansvarig för ekonomin. Men KSO ska också ta ansvaret för personalpolitiken, för hela organisationen, för näringslivspolitiken och för många andra centrala strategiska frågor. KSO är nästan alltid också ordförande i den kommunala koncernen och är därmed ansvarig för hur alla kommunala bolag hanterar sina uppdrag.

Men KSO ska också ha en översiktlig kunskap om allt som sker i kommunen. Det är en del av uppdraget. Det handlar INTE om att centralisera makt. Makten över skolan, äldreomsorgen eller gatorna kan gott och väl ligga på andra kommunalråd eller nämndordföranden. Men KSO måste ha just en översiktlig kunskap för att kunna bedöma hur ekonomin utvecklas, vilka strategiska beslut som måste fattas och vilket ansvar som ska utkrävas av såväl andra politiker som tjänstemän.

Att vara KSO handlar om ansvar. Skälet är enkelt. KSO är makt. Som KSO har du inte bara det yttersta ansvaret, utan även den yttersta makten i kommunen. Och med makt följer ansvar.

Detta ansvar ska du ta främst i de formella sammanhang du medverkar i. Det handlar om kommunstyrelsens sammanträden, om bolagsstyrelsernas sammanträden men kanske framförallt om kommunfullmäktiges sammanträden. Kommunfullmäktige är, trots allt, demokratins kärna. Det är ledamöterna i kommunfullmäktige som väljs vart fjärde år, av örebroare som vill se just denna person eller detta parti som en del av kommunledningen.

Att vara KSO är däremot inte att vara bandklippare, premiärlejon eller prismottagare. Inte i första hand. Inte i andra hand. Kanske i tredje hand när inget annat är högre prioriterat. Det finns andra i organisationen som är bättre lämpade för detta. Politiker med mindre makt, och därmed mindre ansvar.

Tyvärr fungerar det inte så i Örebro idag. Örebro kommun leds av den osynliga kommunstyrelseordföranden. Ofta frågar jag mig var makten ligger. Om den ligger hos KSO eller om den i verkligheten ligger hos någon annan. Men en sak är tydlig. Dagens KSO, Lena Baastad, väljer att lämna ansvaret så fort tillfälle ges.

Detta blev övertydligt i går, när fullmäktige hade sitt sammanträde. På dagordningen i går fanns rätt viktiga frågor. Det handlade om jämställdhet, om kommunens ekonomi, om nya kommunala bolag, och om försäljningen av Storstenshöjden. För mig är det självklart att det är KSO som har ansvaret för dessa frågor. Det ansvaret kan man inte smita från. Men det gjorde Lena Baastad.

Skälet? Hon åkte till Stockholm för att ta emot ett pris. Eller pris och pris. Örebro kommun fick ett hedersomnämnande på en gala som Samhall anordnade. Och Lena Baastad fick gå upp på scenen för att ta emot detta hedersomnämnande.

Prioriteringen blir övertydlig. Lena Baastad väljer bort kommunfullmäktige, och den möjlighet oppositionen borde ha att ställa henne till svars i jämställdhetsfrågor, i ekonomiska frågor, i bolagsfrågor och i försäljningsfrågor. Istället prioriterar hon en Stockholmsresa för att vara med på en gala.

Detta är oacceptabelt. Lena Baastad är vald att vara stadsminister (obs stavningen) och inte drottning. Den enorma personkampanj som var en del av framgången för hennes parti handlade om att hon både skulle ta makten och ansvaret, inte åka på galor och ta emot pris. Men var finns hon nu? Hur synliggör hon att hon har makten? Och på vilket sätt tar hon ansvar?

Jag har inga problem med att de andra majoritetskommunalråden väljer bort fullmäktige om deras frågor inte är på bordet. Men lika illa som det vore att Thomas Esbjörnsson valde att åka på en prisutdelning när kommunens skolresultat debatterades i fullmäktige, Rasmus Persson valde att åka på en gala när äldreomsorgen debatterades, lika illa och värre är det när kommunstyrelseordföranden åker iväg när hennes centrala frågor är uppe till diskussion och beslut.

Den lokala demokratin är inte självklar. Den måste hela tiden försvaras och skälen för den hela tiden skärpas. När en KSO lämnar den viktigaste demokratiskt valda församlingen när hennes ärenden är uppe för diskussion och debatt, är inte främst en förlust för oss i oppositionen. Det är en förlust för demokratin.

Media: NA, SR, SVT