Liberalism, Allians och Löfven

Nästan två månader utan blogg. Det är inte bra. I vart fall inte för bloggen. Eller i vart fall inte för läsarsiffrorna. En normaldag pendlar mina läsarsiffror från runt 150 till uppåt 400 när det är något mer spännande. Men det har tagit tid att få upp siffrorna. Och varje avbrott gör att man om inte startar på noll i alla fall startar på ruta två.

Så det är väl lika bra att börja.

Tidig måndagmorgon. 06.56 på väg till Stockholm och Folkpartiets partistyrelse. Idag kommer sannolikt det mesta att kretsa kring budgeten och utfallet av de förhandlingar som ägt rum. Det är intressant. Regeringen befinner sig i ett ganska trevligt läge. Sverige går bättre än väntat. Regeringen kan välja att satsa utifrån hur man vill hantera den internationella konjunkturens påverkan på svensk arbetsmarknad. Det finns utrymme.

Den senaste tiden har det varit diskussioner om Alliansens samarbete. Finns det, som Fredrik Reinfeldt vill mena, ett gemensamt alliansprojekt som sträcker sig utanför behovet av att någon annan än socialdemokraterna ska styra Sverige? Eller är just det uppdraget fortfarande giltigt?

Alliansen var en nödvändighet när den tog makten 2006. De nya moderaterna gjorde detta projekt, som egentligen Lars Leijonborg (fp) flaggat för redan efter valet 2002, möjligt. Men deras förändring från ett ideologiskt styrt högerparti, till ett pragmatiskt maktparti, skapade det nödvändiga förändringsmomentumet.

I Alliansen finns dock rätt skilda åsikter. De mest egoliberala inom Folkpartiet går inte speciellt bra ihop med de mest värdekonservativa inom KD. Och Centerpartiets landsbygdsfalang polar inte alltid med de liberala, vare sig i det egna partiet eller i FP. Moderaterna själv har en spännvidd mellan höger och vänster, mellan konservatism och liberalism.

Det är självklart att det i ett sådant perspektiv inte finns något gemensamt Alliansprojekt som sträcker sig utanför det behov Sverige hade att regeras av någon annan än (S), och de behov av grundläggande förändringar i skola, skattesystem, valfrihetssystem med mera som alliansen nu genomfört. Visst finns det fortfarande rätt mycket att skruva i, i både stort och smått. Men det Alliansen gjort de senaste sex åren är att ha förändrat svensk politik i grunden.

Så är det nog? Finns det behov av en gemensam projektidé fram till valet 2014, ett Alliansen 2.0 som Annie Lööf sagt? Eller är framtiden åter en period av tydligare partiprofilering på Alliansens bekostnad? Eller finns det en tredje väg?

Jag är frisinnad, liberal med djupa rötter i den värderingstradition som kommer från min kristna tro och det arv denna tro bär med sig. Min hemvist har hittills varit Folkpartiet. Det finns fortfarande en plats för frisinnet i detta parti, även om jag oroas över den brist på funderingar kring vilka värden, vilka normer och vilka etiska och moraliska fundamenta vår tids liberalism ska vila på. (Mer om detta i kommande bloggar)

Jag är övertygad om att det finns ett behov och ett utrymme för en starkare liberalism i Sverige. En liberalism som ser till den enskilda individen, före alla kollektiv, men också en liberalism som inser att ingen människa är en ensam båt på en öde ocean. En liberalism som vågar stå för en solidaritet som går utanför både synen på att solidaritet alltid är en kollektiv rörelse (styrd från de i toppen som vet bäst…) och från de som tror att solidaritet är att ”jag alltid har rätt att göra det jag vill och jag och mina kompisar tycker är rätt”. En liberalism som vågar stå upp för ett människovärde, unikt och odelbart, som är lika för alla oavsett varifrån man kommer eller vem man är.

Men också en liberalism som vågar prata ekonomisk liberalism i ena andetaget och socialt ansvarstagande i det andra. En liberalism som vågar värna den natur och den miljö som vi ärvt av våra föräldrar och ska lämna till våra barn, och samtidigt jobba för den tillväxt som är en del av att vara mänsklig. En liberalism som vågar stå upp för människans unika värde och behovet av trygghet och omsorg ända fram till den sista livsdagen, och samtidigt vara den tydligaste förespråkaren för den frihet och den valfrihet vi söker hela livet.

Det är inte säkert, eller ens troligt, att en sådan politik när den brutits ner i konkreta detaljer, omfattas av alla de andra Allianspartierna. För att ta två exempel: Jag menar att vi måste se över skattesystemet så att det lönar sig bättre att utbilda sig och att vara en bra entreprenör. Höga skatter på höga inkomster är sannolikt inte det bästa för ett land som vill växa in i framtiden. Och det är självklart att ett värdeförankrat liberalt parti ska värna de omistliga värden som fortfarande finns i svensk natur. Höga skatter på miljöstörande konstgödsel och ackumulerande gifter, typ.

Båda dessa frågor, och en massa andra, har ingen gemensam Alliansplattform.

Så ska då Alliansen upplösas? Mitt svar på den frågan är ett självklart NEJ. Det finns både ett kort- och ett långsiktigt projekt med Alliansen.

Det kortsiktiga är att fortsätta att hålla socialdemokraterna borta från makten och att fortsätta att skruva på de befintliga parametrarna för att göra systemet bättre. Vi lever fortfarande i ett samhälle som är byggt på och av socialdemokratiska politiker. Det finns fortfarande alldeles för många korporativistiska drag i Sverige, med socialdemokraterna som spindeln i nätet, för att en liberal ens ska våga vilja diskutera andra lösningar kring makten. Först när dessa är borta, där det osunda bandet till LO är det viktigaste, och socialdemokraterna blivit ett vanligt parti med samma begränsningar som andra demokratiska partier, har denna Alliansuppgift lösts ut.

Det långsiktiga handlar om makt. Alliansen har visat att man kan klara av att regera. Nu gäller det att visa att man klarar av att göra Alliansen både starkare och mer flexibel. Alliansen måste tillåta de enskilda partierna att ta ut svängarna betydligt mer än idag. Man måste tillåta interna strider kring enskilda sakfrågor. Det krävs att man vågar bryta både värderingar och ideologiska ståndpunkter för att man sakpolitiskt ska gå framåt. Och demokratin förutsätter att detta sker i offentlighet.

Men denna flexibilitet måste också innebära att partierna ger varandra ett långsiktigt löfte om ett fortsatt Allianssamarbete. Allians för Sverige avslutas inte 2014, eller ens 2018. Men när valet 2018 är vunnet, bör de partier som ingår i Allians för Sverige sätta sig ner för att på ett vänligt sätt diskutera Alliansens fortsättning, eller planera för tack- och avskedsföreställningen.

Politik är makt. Och demokrati förutsätter att makten utövas av den som har flertalet av de röstande bakom sig. Den som tror att det skulle vara enklare med ETT Alliansparti med EN åsikt, kan hitta facit i exempelvis Stefan Löfvens agerande i gårdagens Agenda. Ett stort parti innebär alltid flera åsikter, oförenliga med varandra. Ett sådant parti måste antingen ledas av en ordförande som tar makten i egna händer och styr dit han vill, eller av en ledare som blir så otydlig att alla, och därmed ingen, känner igen sig.

(Det blev en rätt lång blogg. Men så är det ju den första sen Almedalsveckan också…)

Media: DN1, DN2, SVD1, EX, AB1, AB2, SR, SVT