Kalkbrott

I dagarna är frågan om kalkbrottet i Bunge riksnyheter. På norra Gotland vill Nordkalk bryta ett gigantiskt kalkbrott och förstöra natur för evärdeliga tider. Det är förvisso inte något nytt. Människan påverkar naturen överallt där vi finns. Vi bygger städer och vägar. Vi odlar mat och bryter jord. Vi spränger gruvor och schaktar berg.

Det som är speciellt med Bunge, Ojnare, är att området har så enorma naturvärden. Ändå har Miljööverdomstolen menat att lagstiftningen ger Nordkalk rätt att bryta mark som staten bara för något år sedan ville göra nationalpark av.

Det känns som något är fel redan här.

Än värre blir det när det verkar som om det inte är helt klart utrett om man kan bygga ett så gigantiskt brott utan att påverka den känsliga grundvattenbalansen. Om man misslyckas riskeras såväl de små sjöar och vätor som finns i området, likväl som vattenförsörjningen till de människor som bor i närheten. Och skadorna är sannolikt irreparabla.

Ändå menar Miljööverdomstolen att det är viktigare att 100 personer får jobb i 25 år än att unik natur bevaras och människors livsmiljö och vattentillgång värnas.

Det känns som något mer är fel.

Naturvårdsverket har överklagat till Högsta Domstolen. Man har dessutom begärt att arbetena inte ska få påbörjas. Enligt DN kommer Naturvårdsverket in med ytterligare en begäran om verkställighetsförbud. Och HD har gått Naturvårdsverket lite till mötes. Man kommer att snabba på beslutet om prövningstillstånd. Men om det inte går snabbare än så, riskerar ändå skogens alla värden att gå till spillo innan HD grunnat färdigt.

En statlig myndighet med ansvar för Naturvården menar att brottet är olagligt. En annan, domstolen, gör en annan tolkning. Frågan är vem som egentligen har mest sakkunskap. Domstolen ska också väga de andra samhällsekonomiska konsekvernserna mot naturvårdsvärden och risk för störningar av vattenförsörjning. Och det är sannolikt där den gordiska knuten sitter.

Sverige har fortfarande lagar som karaktäriseras av människans rätt att exploatera. Vi är ett land där bergen ska brytas, skogen huggas och vattnet tämjas. Nu, med vindkraftens inträde, är inte ens lufthavet fredat. Allt annat är mer eller mindre marginellt.

Inte minst visade Macej Zarembas artiklar i DN i våras, och som jag skrivit om här, hur svensk politik, och svenska politiker, alldeles för ofta inte ser till några andra värden än de som kan mätas i direkta ekonomiska vinster. Det är illa.

Folkpartiet har tagit frågan om skogspolitiken på allvar. Under hela vår aktiva tid har vi varit det parti som slagits för de omätbara värden som finns i alla de ekosystem som bär upp vår egen existens. Och forskarna visar nu allt tydligare att biologisk mångfald inte bara skapar en vackrare och mer hållbar värld, utan en värld som fungerar bättre rent ekonomiskt också. Mer mat. Bättre skogar. Hållbarare samhällen.

Men vår kamp sker mot mäktiga intressen. Vare sig socialdemokrater, moderater, centerpartister eller vänsterpartister har visat något större intresse för biologisk mångfald. De backas upp av den industri som ännu inte insett värdet av såväl social som ekologiskt hållbar produktion. Och lagarna, med rötter i den tid då naturens värde var noll och exploateringens värde allt, styr.

Förhoppningsvis kan Bunge och Ojnare räddas. Förhoppningsvis kan Naturvårdsverket få HD att besluta om verkställighetsförbud, besluta om att förbjuda brottet och sedan tillskapa en nationalpark.

Men när det är klart måste Folkpartiet driva igenom förädringar av lagstiftningen, med ett bättre skydd för biologisk mångfald, och exploateringslagar som tar hänsyn till en utveckling som är såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt hållbar.

Media: DN1, DN2, SR, SR2, SR3,
NA