Religion och politik

Få som följt händelserna efter att Omar Mustafa blev vald till, och sedan avgick från, socialdemokraternas partistyrelse kan tycka att det som skett är bra. Socialdemokraternas hantering av sitt val, och partiledningens hantering av krisen efter, visar på en ledning som famlar. Stefan Löfvens frånvaro är bekymmersam, både för partiet men också för demokratin. En ledare är en ledare, oavsett om det blåser med- eller motvind.

Men krisen inom socialdemokratin är inte förvånansvärd. Det finns underliggande aspekter som inte berörts och som handlar om ett parti som tappat sin kompass. Ett parti som slåss för makten men inte vet vad den ska användas till. Och ett parti där det mediala genomslaget ersatt ideologin. Förkortningen (S) som tidigare stod för (S)ocialdemokratin kan i dagsläget lika gärna stå för (S)pindoktorpartiet.

Vi ser det nationellt, där partiets spindoktorer hela tiden försöker få ut Löfven i de goda sammanhangen, och där man drar sig undan de som kan orsaka "fel" medial bild. Och vi ser det lokalt, där kommunstyrelsens ordförande är osynlig när det gäller allt som handlar om ansvar, men gärna frontar när partiets utspel ska presenteras.

Det som nu händer med politiken är bekymmersamt. Politik och demokrati övergår allt mer från ledarskap och ideologi, till populism och medialitet. Långsiktigheten, viljan att driva viktiga men kanske kortsiktigt impopulära frågor, ersätts av kortsiktiga strider för ökat mediautrymme. Och då gäller det att partiet ska företrädas av "rätt" personer.

Jag tror att det finns ett stort mått av sanning i citaten kring varför socialdemokraterna valde Omar Mustafa. De hade ingen muslim i partistyrelsen. Muslimerna är en viktig väljargrupp. I ett parti utan politik blir det enkelt att söka "rätt" företrädare ur ett vinstmaximeringsperspektiv, än ur ett ideologiskt perspektiv.

Det finns de som är rädda för att vi som tror på en eller annan gud, som är religiösa, ska ta med oss våra religiösa uppfattningar i politiken. De finns inom socialdemokratin, men de finns inom alla partier. Ändå var det människor med en ofta stark kristen tro som drev fram svensk demokrati, som var drivande i rösträttsrörelsen, i arbetarrörelsen, i nykterhetsrörelsen - i alla de rörelser som formade grunden för det svenska demokratiska samhället. Och det är människor, ofta med en stark tro, som idag rider spärr mot främlingsfientlighet, för internationell solidaritet, för pacifism och för ansvar för natur och miljö.

En del som säger sig inte tro, menar att vi troende ska lämna religionen hemma när vi agerar politiskt. Men det är lika okunnigt som att säga att man ska stänga av en del av hjärnan, amputera en del av kroppen, för att få vara politiker. Min gudstro är en lika odelbar enhet med mig som mitt jag. Jag är kristen, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Jag bär med mig denna tro, och de uppfattningar om människa och samhälle som format mig som kristen människa, rakt in i politiken.

Utifrån min tro har jag olika uppfattning kring olika liberala frågor, jämfört med andra liberaler. Och därför måste jag hela tiden fundera över om var gränserna går. Kan min trosuppfattning kombineras med en liberal samhällssyn? Hittills har svaret på den frågan varit ja. Men just själva ifrågasättandet är en av de viktigaste delarna för min politiska gärning. Att pröva inte bara andra partiers politik, utan även det egna partiets och sina egna politiska uppfattningar, skapar en grund för förändring och en medvetenhet om vad som är okompromissbart.

Jag har svårt att förstå hur en islamistisk syn på samhällsbyggandet kan gå ihop med socialdemokraterna. Jag har lika svårt att se hur en konservativt bokstavstroende kristen syn kan gå ihop med liberalismen. Men jag bejakar båda gruppernas närvaro i politiken. Om merparten av en befolkning i demokratiska val röstar för en konservativare kristen eller muslimsk politik är det något vi måste acceptera, även vi som tycker annorlunda. Men som liberal skulle jag aldrig acceptera eller kräva att deras synpunkter skulle förbli dolda, utanför partierna eller det demokratiska samtalet.

Det finns idag en dubbel rädsla kring politik och religion. Alldeles för många religiösa är så måna om att anpassa sin tro till en politisk mainstreamfåra att religionen blir en meningslös förlängning av politiken.

Men det finns också en rädsla från många politiker kring religionens roll i politiken. De vill helst ha en politik där religiösa värderingar lämnas utanför, något som innebär en politik utan religiösa medlemmar och utan förtroendevalda tillhöriga församlingar eller samfund. Frågan är vart detta skulle leda.

Politik borde handla om värderingar, om vilket samhälle vi vill bygga, om hur vi ser på människan. En politik där religionen lämnas utanför, och där "areligiösa" politiker ska bestämma grunderna för dessa värderingar skapar enorma risker. Religion handlar om långsiktighet och långsamma förändringar. För exempelvis synen på människan och hennes värde och värdighet är denna långsamhet grunden.

Den moderna politiken, i de socialdemokratiska spindoktorernas tappning, handlar mycket mer om tillfälliga opinionslägen, om medialt rätta utspel, om kortsiktighet. Att tro att värderingar kan skapas och behållas i en sådan miljö är inte särskilt trovärdigt, snarare - religiöst...

Liberalismen enligt svensk tappning har alltid haft en positiv syn på mötet mellan religion och politik. Religionen har uppfattats vara en källa till inspiration och en grund för meningsutbyte. Denna syn finns i grunden kvar. Det är bra. Ingen kan bortse från religionens roll i samhället, historiskt, i nutid och i framtid. De värderingar som styr oss själva och vår syn på våra medmänniskor och vårt samhälle kommer att fortsätta att formas i och av religioner, oavsett om de är teistiska eller ateistiska.

Och religiösa människor kommer att fortsätta att engagera sig i politiken. Det är också bra. Men det gäller att välja rätt parti utifrån sina egna, tros-grundade, värderingar.

Media: DN, SVD, SR1, EX