En av de större strider som nu verkligen börjar hetta till,
är striden om vem som har bäst politik för arbete. Det finns två
huvudmotståndare, de nya moderaterna och de kanske nya eller inte
socialdemokraterna. De nya moderaternas huvudtema sedan Fredrik Reinfeldt tog
över är arbetslinjen. Linjen har i huvudsak byggt på en bibehållen struktur som
ärvts av tidigare socialdemokratiska regeringar, kompletterad med sänkt skatt
för vanligt folk och högre krav på att den som kan arbeta också ska arbeta.
Om det finns några nya socialdemokrater, Stefan Löfven har
ju ännu inte presterat något konkret i politiken – men det verkar finnas
testballonger, ligger de nu rätt nära regeringen i nästan allt. Det är ett par
frågor som skiljer. Sossarna menar att restaurangmomsen ska höjas och att
arbetsgivaravgifterna för unga också ska höjas. De inkomster de då får
(såtillvida arbetslösheten bland de unga inte ökar) ska de använda till något
oklara satsningar på mer utbildning och någon form av riktade åtgärder mot
unga.
Den politiska frågan blir då mindre politikens innehåll och
mer trovärdigheten hos budbärarna. Anders Borgs trovärdighet kan knappast
ifrågasättas. Magdalena Andersson är bättre än Tommy Waidelich, men hur hon
agerar i skarpt läge med ett splittrat parti bakom sig är fortfarande oklart.
Utanför detta tvåkejsarslag finns det ett antal små partier,
från höger till vänster. Spannet för oss små har blivit allt smalare, från runt
3 % för det minsta som ofta är Kd, till 9 % för det största som oftast är Mp.
Vi andra harvar runt kring 5 – 6 %. Frågan är hur vi då ska agera för att kunna
växa.
Jag tror det bara är att acceptera att i dagens läge finns
det två större partier. M och S attraherar i grunden runt 60 – 65 % av
svenskarna. 10 -20 % är mer socialistiska. Några procent är rejält höger.
Resten mer liberala av olika schatteringar. För oss folkpartister innebär det
att vi måste finna vägar att skapa ett tydligare liberalt alternativ, både
nationellt och lokalt.
Nationellt har arbetet börjat. Vi ser nu förslag på ungdomslöner,
på en modernare arbetsrätt, på förändringar inom skatteområdet. Men arbetet
måste fortsätta. Ett Sverige på väg framåt kan inte byggas på strukturer som
socialister grundlade för ett halvt sekel sedan. Vi måste jobba med skatterna
utifrån hur ekonomin fungerar och vilka intäkter vi behöver. En fastlåsning i
att skatterna måste utjämna kan vara kontraproduktiv om det innebär att den
välfärdskaka vi får dela på totalt sett blir mindre. Arbetsrätten måste också
förnyas för att minska trösklarna in på arbetsmarknaden för de grupper som nu
har svårt att ta sig in, främst ungdomar och människor med invandrarbakgrund.
Men vi som liberaler måste våga ifrågasätta varje reglering
som finns inom den ekonomiska sfären. Regleringar får inte innebära att vi
sätter upp nya ”tullmurar” runt marknaden. En liberal närings- och
skattepolitik måste inriktas på att minska regler och öka personlig frihet. Ett
mer socialdemokratiskt synsätt, där varje näringsidkare främst är en potentiell
skattesmitare, riskerar att bli ett system som förhindrar utveckling och
tillväxt. Den liberala balanspunkten måste finnas där skatter och regleringar
påverkar så lite som möjligt, samtidigt som tilliten till systemen är så stor
som möjligt.
Liberaler har de senaste åren jobbat med liberaliseringar
inom flera politikområden. Men det har saknats mod och vilja att jobba med en
liberalare ekonomisk politik och en liberalare näringslivspolitik med
arbetsrätten inkluderad. Det är dags nu att ta det steget. En av svensk
liberalisms två grundstenar är den ekonomiska friheten. Svensk politik
kännetecknas fortfarande i alldeles för hög grad av socialdemokratiska tankar
från 1950-, 60- och 70-talen.
Det behövs en ny liberal ekonomisk offensiv!
I nästa blogg ska jag berätta om det annorlunda läget i
Örebro. Här verkar många politiker inte lämnat 1968-rörelsen (oavsett parti) och
det alldeles för svaga näringslivet förhåller sig tveksamt och försiktigt till
de allsmäktiga politikerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar