Varför nu dessa nya regler? Har kommunerna misskött den äldreomsorg vi är skickade att göra? Är det några nya händelser som fått Socialstyrelsen att agera? Min tolkning är att det knappast är fallet. Socialstyrelsens nya regler bygger på den uppmärksamhet äldreomsorgen fått de senaste två åren. Det handlar både om mediala fokuseringar och reella bekymmer. Som det politiska landskapet idag fungerar, har det fått framförallt oppositionen i riksdagen att agera, inte utifrån fakta utan utifrån den bild som skapats i media. Riksdagspolitiker har krävt krafttag mot försumliga kommunpolitiker och därmed tvingat Socialstyrelsen att agera.
När Socialutskottet i riksdagen till slut enades om ett betänkande innehöll det knappast några tydligheter kring vad riksdagsledamöterna egentligen ville. Oppositionen insåg sannolikt till slut att krav på statligt styrda bemanningsregler skulle innebära en enormt fyrkantig organisation som skulle kosta kommunerna tiotals miljarder. Men skrivningarna är så otydliga att det går att tolka in nästan allt möjligt i dem. Och det är det nu Socialstyrelsen gör.
Socialstyrelsens förslag skapar fler frågor än det möjligtvis besvarar. Man kommer inte med några tydliga krav på bemanning, även om man säger att nattpersonal inte ska behöva ansvara för mer än tio äldre. Men skrivningarna som finns skapar så många problematiska överväganden att de inte går att bortse från. Några exempel:
"ett särskilt boende där en person med demenssjukdom bor är bemannad dygnet runt så att personen omedelbart kan få sådant stöd och sådan hjälp"
Alla boende ska alltså omedelbart kunna få hjälp. På flera platser i förslaget finns denna skrivning med ordet "omedelbart". Vad innebär det i bemanningshänseende? Det räcker sannolikt inte med en personal per boende. Här handlar det ju om att kunna hjälpa var och en omedelbart. Bemanningen måste alltså dimensioneras efter det värsta tänkbara scenariot, även om det innebär att personalen de flesta nätter inte kommer att ha något att göra. Kostnaderna skenar, men kommer inte de äldre till godo.
Och personalen ska "ges möjlighet till stöd och vägledning dygnet runt från en person som har
befogenhet att leda och fördela löpande arbetsuppgifter och ges tillgång till
handledning."
Kommunen ska alltså ha en jourverksamhet som omfattar varje enskilt äldreboende, där en chef eller verksamhetsledare ständigt ska kunna rycka ut. Detta innebär enorma kostnader för kommunerna, men frågan är till vilken nytta?
För att staten genom Socialstyrelsen därefter ska ha koll på vad kommunerna gör, kräver man att alla boenden ska fylla i en fyrasidig blankett, där man kontinuerligt redovisar hur många timmar och minuter personalen arbetar med olika detaljfrågor. Denna blankett ska sedan skickas till Socialstyrelsen som ska bedöma om den avsatta tiden är riktig. Snacka om administration. Och hur ska Socialstyrelsens administratörer kunna göra rätta bedömningar? De träffar ju aldrig de äldre. De måste rätta blanketten efter någon mall...
Bara dessa tre exempel visar på hur bekymmersamt det är när staten försöker ta över ett ansvar, utan att ta över ansvaret. Fortfarande är det kommunerna som ska göra jobbet, som har ansvaret. Men eftersom staten inte litar på kommunpolitikernas möjlighet att prioritera, sätter man på en överrock. Till vilken nytta?
Denna överrock kommer att skapa en likriktning av svensk äldreomsorg där gamla än en gång bedöms som delar av ett kollektiv istället för som individer, oavsett vad Socialstyrelsen skriver. Det är deras eget förslag som skapar denna kollektivisering, när de statliga överrocksadministratörerna ska bedöma kommunens insatser enligt den statliga rätta mallen för äldreomsorg.
I sig skapar detta fler problem. Vi befinner oss just nu i början av den period då allt fler svenskar kommer att bli allt äldre. Än vet ingen hur vi vare sig ska klara detta kvalitetsmässigt, ekonomiskt eller personalmässigt. Det enda vi vet är att vi måste hitta många nya vägar för att finna flera olika lösningar. I detta läge väljer staten att likrikta. Det som borde vara mångfald blir enfald. Det som borde vara individualisering, blir kollektivisering. Det som borde vara människoinriktat, blir organisationsinriktat.
Hur borde man då göra? Det finns egentligen bara två huvudvägar. Antingen tror staten att man klarar detta bättre än kommunerna och så förstatligar man äldreomsorgen. Då får man själv prioritera de resurser som finns och ta det fulla ansvaret för verksamheten.
Eller så får kommunerna fortsätta att jobba med frågan, var och en utifrån sina unika förutsättningar. Jag tror fortfarande på att denna modell har sina fördelar. Det är skillnad på Stockholm och Sandviken, på Göteborg och Gällivare, på Malmö och Malå. Man kan inte lägga en mall över Sverige och tro att allt som fungerar på Södermalm också ska fungera överallt i hela landet.
Men det huvudsakliga är att även de äldre, dementa personerna faktiskt är individer. Med olika förutsättningar. Med olika utmaningar. Med olika möjligheter. Och med rätt att bli sedda och bedömda som individer. Det gör man inte genom statliga administrativa uppföljningar. Det gör man genom ett lokalt arbete, där verksamhetskulturen måste omfatta alla, där ledarskapet är tydligt och människoinriktat, där personalen drar åt samma håll, där kompetensen finns i hela arbetsgruppen, där anhöriga och civilsamhället engageras i arbetet kring den gamla.
Och resurserna då? Behövs det inte mer? Ibland kanske. Ibland inte. Resurserna är en nödvändig bas. Men de allra flesta kommuner lägger sannolikt de pengar som behövs. Men hur de sedan utnyttjas är en annan fråga. Tyvärr svarar inte statlig överrocksstyrning på den frågan heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar