Tystnadens väg

Jag går i mitt paradis. Den lilla vägen upp genom min skog. På ena sida stortallarna och skräpskogen med granarna. På andra sidan hagen med björklunden. Där betar fåren fortfarande i väntan på lammning.

Vägen är inte lång. Några hundra meter bara. Skogen är som vilken skog som helst. De höga naturvärden som finns i den är lätt räknade.

Men en kväll som denna i slutet av april, när den vinter som envist bitit sig kvar i fjolårsgräset plötsligt släpper taget och gårdagens regn och snöglopp glöms, är värdet av denna markplätt omätbart.

För mig finns vissa fåglar som ger mer glädje än andra. Sädesärlan är en sådan. När hon kommer trippande på stalltaket den 5 april, när hon springer över gårdsplanen en stekhet dag i juli, när hon förvånansvärt nog uthärdar en kylig oktoberdag. Taltrastens vackra flöjttoner en annan. Livet får ett annat djup när vårkvällen fylls av trastsång.

Men det finns ingen som rödhaken. Hur ska man beskriva de känslor hans sång skapar? Hur ska man beskriva hans sång? Som en bäck genom urskogen som plötsligt skimrar fram när vårsolen tränger igenom molnen. Stilla forsande, porlande, lugnar ner sig någon sekund för att sedan kasta sig ut igen i en ofattbar glädje. Hur kan en så liten varelse förmedla en sådan glädje, ett sådant hopp? Våren kommer! Livet börjar igen! Här, just nu, för dig!

På hösten en helt annan. Stilla smyger han i syrenbuskarna. Tickar försynt och låter ibland även mig få en skymt av det bröst som mer skimrar av mjukt orange än rött. Av vårens extatiska sångare finns inget kvar. Som sammet rör han sig bland tystnande färger. Och väcker en annan form av stilla glädje. Och eftertänksamhet. Vemod.

Min lilla väg genom min skog, den skog som ingen annan än jag eller Gud Fader kan förändra, är en väg av tystnad, även de vårdagar fåglarna sjunger som mest. Där finns alltid tid för tanke och kontemplation. Där finns tid att söka tiden efter.

Dagens samhälle är så fantastiskt snabbt. Allt ska hända nu, och har det inte redan hänt är det för sent. Det långsiktiga mäts i månader, eller kanske något år. I den politik och den demokrati som egentligen är en lovsång till långsamhet och eftertanke, blir snabbheten allt mer tydlig. Sannolikt är det nödvändigt. Demokratin kan inte vara ett reservat av oföränderlighet i ett samhälle där förändring är norm. Men frågan är om det är bra.

Demokrati förutsätter samtal. Demokrati förutsätter gemensam kunskap, gemensamma världsbilder, gemensamma språk. Demokratins grund är egentligen det långsamma samtalet, där teser ställs mot antiteser, där argument bemöts av motargument och där synteser och kompromisser hittas. Men idag handlar det mer om yta än om djup. Politiken blir en spegel av den senaste opinionsmätningen. Samtalet ersätts av ett skrikande i ett debattprogram. Argumenten får 30 sekunders mediatid. Artiklarna i tidningarna blir allt kortare.

Detta påverkar demokratin. Och det påverkar vårt samhälle. Det märks inom flera politikområden. Etik och moral, exempelvis, är idag mycket mer en fråga för hur vuxensamhället ska få sina krav omedelbart tillfredsställda än om hur vi hittar ramar för en långsiktigt hållbar mänsklig samexistens där vi värnar de sårbaraste.

Men det finns nog inget politikområde där kollisionen mellan dagens krav på snabbhet och demokratins långsamma vindlingar blir mer tydligt än inom miljöpolitiken. Här har vi naturvården, där art efter art försvinner ur livsväven därför att vår livsstil och vårt livssätt förutsätter det. Här har vi klimatpolitiken, där de åtgärder vi vidtar idag kanske får konsekvenser först om 100 år. Och här har vi miljöpolitiken, där vi använder biosfären som ett fullskaleexperiment för kemikalier - och kanske ser resultatet om en generation eller två.

För att värna den skapelse som vi lever i, borde vi levt långsammare, eller i vart fall agerat långsammare, under en mycket lång tid. Och nu, i den elfte timmen, borde vi agera snabbt, även om resultaten visar sig först någon gång i framtiden. Men med den samhällets och politikens logik som idag råder, kan man inte lova resultat någon gång i framtiden. Det är ju här och nu som gäller...

Så frågan är vad som händer med rödhaken, taltrasten och sädesärlan i framtiden. Kommer mina barn och barnbarn att kunna gå den lilla vägen mellan gammeltallarna och skräpskogen på den ena sidan, och björkdungen med betande får på den andra? Kommer deras aprilkvällar, när den eländiga vintern äntligen släppt taget om fjolårsgräset, att fyllas av mästersångarnas stilla, forsande toner? Kommer tiden att finnas att inte bara tänka, utan att tänka efter?

Och var finner de sin tystnadens väg, den väg som kan leda tanke och ord att söka tiden efter?