JUST NU

Under åren har min bloggs innehåll förändrats. Det har varit lokalpolitik, rikspolitik och EU-politik. Det har handlat om miljöpolitik, ekonomisk politik och allmän politik. Den kommande tiden kommer bloggen att handla om hur samhället ska byggas bättre tillsammans med de miljoner som nu blir äldre. Om den spännande tid som förr kallades pensionstiden.

Och - bara så du vet - jag vill förändra världen, därför att

FRAMTIDEN TILLHÖR DE GAMLA!

De blå timmarnas tid

De blå timmarnas tid
Tidig vårkväll. Ljuset återvänder.

2012-04-19

Välkomstanförande, Äldreriksdagen 2012


Deltagare på Äldreriksdagen 2012

När jag var ung, för mycket länge sedan, och drömde om vad jag skulle bli när jag blir stor som alla unga gör, ville jag bli sjuksköterska. Men jag var inte helt säker, för det är man ju inte alltid som ung. Det gällde att prova på.

Med bara en teoretisk gymnasieutbildning i fickan sökte och fick jag anställning på en nyöppnad vårdanläggning för främst äldre. Långvård. Mest nattjänst. Vi var för det mesta tre i personalen. Två biträden och en sjuksköterska som delade ansvaret mellan vår avdelning och de två andra i huset. Mer än 20 gamla. Avdelningarna hette förresten 501, 502 och 503.

På vår avdelning blandades det rätt friskt med patienter. Här fanns gamla människor, trötta och sjuka av ålder. Här fanns inte fullt så gamla, men samtidigt sjukare människor. Och så fanns det någon i medelåldern med en diagnos som innebar en lång väntan på…

Här fanns fyrsalar och tvåsalar och enkelrum.

Jag gillade jobbet. På natten fanns det ibland tid att prata med de patienter som inte kunde sova. Mellan blöjbyten, ombäddningar och sondmatningar och ibland närvaro i livets absoluta slutskede.

Men när jag funderade högt över mina framtidsplaner inom vården var det flera bland personalen som sa ungefär så här: Tänk dig för. I framtiden kommer du bara att få jobba med äldre.

Och jag bytte bana.

Ibland har jag funderat över det råd som mina arbetskamrater gav mig. Inte minst de senaste åren när mitt ordförandeskap i Beredningen för Primärvård och Äldreomsorg delvis lett mig tillbaka till den bana jag var på väg in på i tonåren. Lika ofta har jag funderat över skillnaden mellan dåtidens långvård och dagens äldreomsorg.

Det finns de som påstår att äldreomsorgen var bättre förr. Jag delar inte den synen. Omsorgen om äldre människor utvecklas hela tiden av olika orsaker. När samhället förändras måste också vårt sätt att ta hand om en gammal människa förändras.
Nya livsmönster ställer nya krav.
Nya vårdmöjligheter ger nya förutsättningar.
Ny teknik skapar nya möjligheter.
Och systematiserad forskning och erfarenhet lägger grunden för kunskapsspridning och ökad förståelse för både det friska och det sjuka åldrandet.

Men det är många bitar som måste på plats.

Sveriges Kommuner och Landsting till exempel. Förr två förbund. Nu ett. Det finns ett syfte med detta som inte bara handlar om en effektivare organisation. Och det blir kanske som allra tydligast inom äldreomsorgen.
För vi kan välja att skapa stuprörsorganisationer som blir experter på just sin diagnos eller sin omsorgsidé. Eller vi kan välja att samverka kring varje enskild gammal människa och försöka hitta vägar över de skillnader som olika huvudmän innebär. Vi kan söka vår styrka som antingen kommuner eller landsting, eller som kommuner och landsting i samverkan.

Just nu intensifieras arbetet med att finna vägar över huvudmannaskapsdiket. Kommuner och landsting söker arbeta med varandra på olika sätt över hela landet. Samverkan kring den enskilda individen blir allt tydligare. Men det krävs mer.

Och här har ni, deltagare på Äldreriksdagen, möjligheten att bli än mer av framtidens hjältar. För detta arbete är inget som görs av sig självt. Det är heller inget som görs av en beredning på SKL, eller av staten. För att vi ska lyckas krävs att det finns en tydlig ledningsstruktur och en ledningskultur som är inriktad på samverkan kring den äldre personen. Det är ni som kan öppna dörrarna för och till varandra. Det är ni som gemensamt kan söka den nödvändiga samverkan som behövs för att göra en bra äldreomsorg ännu bättre.

Visst kan både stat och SKL hjälpa till. Och vi gör det på olika sätt.

Ett av de sätten är de prestationsbidrag som kopplat till registreringar i olika typer av register söker vägar att strukturerat och strategiskt knyta vardagens verksamhet till både forskning och erfarenhetsutbyte. När ni registrerar i Senior Alert, i Svenska demensregistret eller hanterar indikatorerna kring olämplig läkemedelshantering innebär det inte bara att kommunen eller landstinget får del av de medel staten ställt till förfogande. Det är främst ett verktyg för att öka förståelsen för hur en bra vård och omsorg för den gamla människan ska se ut. Och det ger möjligheter att sprida goda exempel på hur vi jobbar med och för varje gammal människa som är i behov av våra välfärdstjänster.

Visst kan man ibland fundera över alla dessa register och registreringar. Har de bara tillkommit för att det finns sådana tekniska lösningar? Svaret på den frågan är nej. Rätt använda kommer registren att bilda en värdefull bas för just den strukturerade kunskapsspridning som är nödvändig för en ännu bättre äldreomsorg. Men hela tiden måste vi hålla fokus på vårt uppdrag: Vård till och omsorg för den gamla människan.

På många håll i landet sker just dessa förändringar, just nu. Landsting och kommuner söker nya vägar för samarbete.

I Uddevalla kan en gammal människa med flera sjukdomar komma direkt från sitt vård- och omsorgsboende till den äldrevårdsavdelning som finns. På de flesta andra håll krävs en omväg om akuten. Men i Uddevalla söker man en väg som passar den gamla människan bättre. Och när tiden för utskrivning är inne finns en speciell utskrivningssjuksköterska som i nära kontakt med kommunens socialtjänst jobbar med hela situationen kring den gamla.

I Skara finns ett äldreboende för äldre med demenssjukdomar som knappast använder sömnmedel. Rätt många frågar sig om det är möjligt. Men genom ett strukturerat arbete kring varje gammal människa, genom samtal och närvaro och genom samarbete kring all medicinering går det. Mycket handlar om utvärdering, uppföljning och återkoppling. Vad gör vi rätt? Hur gör vi bättre? Och allt handlar om att se varje gammal människa som en individ med individuella behov och rättigheter.

Uddevalla och Skara kan tjäna som exempel på det som nu händer, och som behöver hända allt mer.

Ett av de vanligaste orosmolnen på den offentliga himlen idag är de demografiska förändringarna. Själva orden förskräcker. De demografiska förändringarna. Men bakom orden ligger något i grunden positivt. Allt fler av oss kommer att leva allt längre. Förhoppningen är också att allt fler kommer att leva både längre och friskare, eller i vart fall längre och med sjukdomar som vi kan behandla så vår livskvalitet är hög långt upp i åren.

De demografiska förändringarna är inget problem. De är en utmaning. En utmaning till oss att göra rätt, att våga förändra och bryta nya vägar.

Visst är det sannolikt att det kan komma att kosta mer om allt fler av oss blir allt äldre. Sannolikheten att fler av oss också blir sjuka på ett eller annat sätt är hög. Vårdkostnaderna riskerar att öka, kostnaderna för omsorg likaså. Men resurserna kommer inte att hänga med i utvecklingen. Då är det viktigt att både våga förnya, förändra och söka nya vägar. Frågorna är många:

Hur gör vi för att den gamla människan ska få ökad hälsa och slippa livsstilssjukdomar?
Hur gör vi för att hålla den gamla människan aktiv, såväl fysiskt som mentalt så länge som möjligt?
Hur gör vi för att minska medicineringen och samtidigt förbättra livskvaliteten?
Hur jobbar vi med att anpassa och individualisera behoven av boende, service och välfärdstjänster för den gamla människan?
Hur gör vi för att den gamla människan ska kunna fortsätta vara en värdefull individ, med rätt att vara just sådan som hon vill vara?
Hur gör vi för att pengarna ska räcka?

Några frågor, i en lång rad. Några frågor som också pekar på värdet av det arbete som görs i alla olika kommuner och landsting.

Vi vet att äldreomsorgen är ifrågasatt idag. Vi kan läsa om missförhållanden och om oacceptabel behandling av äldre människor. Vi vet förvisso att det allra mesta som görs av såväl offentliga som privata aktörer för äldre är bra. Äldreboendena och hemtjänsten fungerar. De allra flesta är nöjda. Men en gammal människa som behandlas ovärdigt är ett fel för mycket.

För att kommuner och landsting ska återta och bibehålla trovärdigheten måste vi både prestera och leverera en bättre vård och omsorg av våra äldre. Och det ska göras i en situation där utmaningarna ökar.

Hur ska vi då göra?

Sanningen är att det inte finns ett svar.

Det finns flera.

Styrkan i vårt sätt att organisera välfärdsarbetet i Sverige är att vi genom kommuner och landsting måste inse att Sverige är olika. Den offentliga servicen kan inte se likadan ut i Stockholms innerstad som i Sveg. Det går inte heller att jämföra Rosengård med Rättvik. I ett land med stora olikheter måste en mångfald av lösningar sökas och svaren på frågorna bli än fler.

Och i en situation där utmaningarna är stora, där De Demografiska Förändringarna hotar, krävs kommuner och landsting som söker nya vägar, som följer upp, utvärderar och återkopplar – och som låter sina grannkommuner och landsting få reda på de goda exemplen och ta lärdom av de sämre.

Framtidens svenska äldreomsorg är inte en ensartad, centraliserad företeelse. Framtidens svenska äldreomsorg bygger på mångfald, en mångfald som är lika mångfacetterad som alla de äldre som behöver den.

När jag för 30 år sedan funderade över vad jag ville bli, och berättade om det, fick jag ett svar som är ganska skrämmande: Fortsätt inte i vården. Du får bara jobba med gamla människor.

Är det ett rimligt synsätt? Knappast.

Människans värde får inte förändras, även om vi förändras som människor. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första. Den insikten och den förståelsen kan inga statliga regleringar eller överenskommelser mellan SKL och Socialdepartementet frammana.

Men kanske är det er viktigaste uppgift. Som politiker och tjänstemän i alla Sveriges landsting och kommuner har ni huvudansvaret för att förmedla en kultur som pekar på just detta:

Alla människor är lika värda. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första.

Egentligen är det där arbetet måste börja.

Och sannolikt är det just för att ni omfattas av den insikten som ni är här. Dagens och morgondagens hjältar i arbetet för en ännu bättre vård och omsorg om oss som är eller ännu inte är gamla.

Välkomna till Äldreriksdagen 2012!

Media: Veteranen

Inga kommentarer: