Vem styr vem?

Den senaste opinionsundersökningen visar...

Det är inte svårt att bli förvirrad av vad som gäller. Opinionsundersökningarna duggar tätare än någonsin. Och det är inte längre bara partisympatier som mäts. Numera får vi reda på vad olika partiers sympatisörer tycker om diverse detaljfrågor.

Som i helgen.

Då kunde vi läsa om att opinionen i flyktingfrågan svängt. Igen. Nu är det åter en stor majoritet som tycker att vi ska ta emot lika många eller färre flyktingar än idag. Färre-alternativet ligger runt 40%, en ökning med drygt 10% på ett par månader. Inte i något parti är "fler"-alternativet i majoritet. Det finns fler rätt anmärkningsvärda resultat.

Som att Annie Lööf inte alls har sitt parti med sig på sin öppenhetspolitik. Bara 22% av centerpartisterna vill ta emot fler.
Eller att det faktiskt finns 2% sverigedemokrater som vill ta emot fler flyktingar än idag. Bara det...
Eller att bara 27% tycker att regeringen gör ett bra jobb med flyktingfrågan. Det kan välta en regering över ändan.

Men det mest intressanta är inte alla dessa siffror. Det mest intressanta är hastigheten i hur opinionen svängt. För en månad sedan pratade opinionsexperterna om den unika omsvängningen i svensk flyktingmottagandeopinion. Om hur snabbt det gått och hur säkert det var. Då handlade omsvängningen om skillnaden från i vintras/våras. Nu handlar det om en månad.

Har omsvängningen skett för att politikerna styrt opinionen? Eller har den skett därför att opinionen styrt politikerna? Vilket är värst?

Demokrati förutsätter en lyhördhet mot opinioner. Men lyhördheten får aldrig övergå till okritiskt följande av den opinion som just nu är mainstreamad. En politiker som enbart har örat mot marken och fingret i luften kommer antingen att springa åt alla håll, samtidigt. Eller så kommer hon ha svårt att veta åt vilket håll hon springer, vart hon kommer att komma, var målet är. Risken att springa åt fel håll är typ 359 mot 1 (om man nu ska prata kompasspråk...).

Migrationsfrågan är sedan länge en av de viktigaste frågorna i svensk politik. Den är samtidigt en av de svåraste. Migrationen påverkar så mycket. Den påverkar allt ifrån ekonomi och välfärd, till demokrati och människovärde. Och allt däremellan. Den är därför ett lysande exempel på områden där politiker inte ska lyssna till den senaste opinionsundersökningen, eller följa de senaste bästa inläggen. Det är en fråga där opinionen ska vägas in, men där ideologi, kunskap och framförallt politiskt ledarskap borde väga betydligt tyngre.

Men migrationsfrågan är inte ensam. Alla större politiska frågor har samma behov av ett politiskt ledarskap som övertrumfar opinionsmässigt följarskap. Det gäller till exempel klimat och miljö, demografi och demokrati, ekonomi och välfärd. Och ändå är det dessa frågor som idag ofta har de största inslagen av följarskap, och de minsta av ledarskap.

Vad innebär det för det demokratiska systemet, dess funktionalitet och dess legitimitet? Vad händer när politikerna blir vindflöjlar, noga med att ha det våta fingret i luften, följande den rådande stämningen för att casha in i likes och förhoppningsvis personkryss i nästa val? Vad händer med ideologierna, partierna, demokratin?

De hastiga omsvängningarna av flyktingopinionen visar dels på en momentan bild av ett opinionsläge där opinionsförflyttningarna blivit rekordsnabba. Men den visar också på ytterligare en av de kriser vårt demokratiska system står inför.

Demokratin kommer sannolikt att överleva. Men frågan är om innehållet är det vi egentligen skulle önska.

Den perfekta stormen. Eller: När slår vi i taket?

Örebro kommun höjer skatten med 50 öre. Alla som kan något om ekonomi har sett det komma. Den nuvarande kommunledningen har inte koll på ekonomin. Örebro kommun blöder, och har räddats av regeringen och tillfälliga bidrag de senaste åren.

Skälen är flera. Ingen av de ansvariga kommunalråden har klarat av att hålla i sina budgetar. Pengar läcker ur massor av hål. Låt mig ta några exempel:

Skolorna: Skolflyttarna sedan 2011 har kostat Örebro minst 200 miljoner kronor i onödiga ombyggnationer (av främst Rudbeck) och uteblivna försäljningar av attraktiva skolfastigheter (främst Rudbeck).

Äldreomsorgen: Dyra räkningar från landstinget. Sämre omsorg om de gamla, ökade kostnader och ineffektiv organisation skapar underskott. När politikerna dessutom hellre tar kostsamma strider med de privata entreprenörerna än bryr sig om de gamla är det illa.

Näringsliv: Det läcker åt alla håll. Bara de senaste besluten; ytterligare 70 miljoner kronor i aktieägartillskott till den vindkraft som skulle generera miljoner, ytterligare 6 miljoner om året till den flygplats som aldrig visat plusresultat är bara ett par av en räcka beslut som aldrig borde fattats.

Stadsbyggnad: Örebro kommun investerar ofattbara 1,5 miljarder om året. Utan någon annan analys än att det "behövs" och att "räntan är så låg idag". Samtidigt ökar kommunens låneskuld kontinuerligt och är snart uppe i 15 miljarder kronor. Redan idag tränger de årliga kostnaderna för investeringarna ut välfärdstjänster, och vad händer när räntorna börjar gå upp???

Ekonomi: Vem styr Örebro kommun? Det verkar inte finnas någon som tar hand om ekonomin. När kommunstyrelsens ordförande argumenterar för skattehöjningen genom att peka på att Örebro växer, är det närmast genant. För det mesta är det tillväxt, såväl i företag som i nya medborgare, som gör att framgångsrika kommuner klarar av välfärdsuppdraget och ekonomin. Varje ny medborgare, oavsett ålder, innebär runt 50.000:- kronor i nya skatteintäkter. För Örebro kommuns del innebär det runt 100 miljoner per år till ny verksamhet. Trots detta förmår inte ansvarigt kommunalråd att hantera situationen.

Skattehöjningar innebär många saker. För inkompetenta kommunalråd handlar det om att tro att man får mer pengar i omlopp och kan "rädda" välfärden. Men för det mesta innebär det precis motsatsen. Nödvändiga åtgärder stoppas, kostnadsökningstakten ökar och kvaliteten förbättras inte.

Men det finns större problem. I fjol höjde landstinget skatten lika mycket. Det innebär att Örebros innevånare idag får betala en kommunalskatt på över 33:- kronor per hundralapp. Och det kommer sannolikt inte att stanna här. Om räntorna stiger, om flyktingsituationen fortsätter, om en inkompetent ledning inte får koll på kostnadsökningstakten, kommer detta bara vara ett steg på vägen. Och snart slår vi i det skattetak som många nationalekonomer har sagt ligger på runt 35:- kronor. Då kommer ekonomins funktionssätt att bli så försämrat, att det överhuvudtaget inte går att räkna hem ökade intäkter via skattehöjningar.

Problemet stannar dock inte här. Den röda regeringen har aviserat skattehöjningar i mångmiljardklassen. De kommer att slå hårdast mot de med något högre inkomster. Men kommunalskattehöjningarna slår hårdast mot de med lägst inkomster. Oavsett inkomstnivå innebär den nu förda politiken en rejäl åtstramning. Det spelar ingen roll om det är S-KD-C-V som styr lokalt i Örebro, eller S-MP-V nationellt. Problemet är att alldeles för få politiker ens har en grundläggande ekonomisk kompetens, och att det ofta medför en syn på den offentliga ekonomin, skatternas höjd och vems pengarna egentligen är som är långsiktigt skadlig för samhället. Och det kommer att påverka välfärden.

Ibland funderar jag på om det vi idag ser är inledningen på en perfekt storm. Alla komponenter finns där:

Unikt höga invandringsvolymer.
Allt mer sannolika klimatkostnader.
Ett välfärdsuppdrag som är underfinansierat.
En demografisk utmaning

Unikt låga räntekostnader.
Enorma investeringsvolymer.
Brister inom infrastruktur och bostäder.

En oklar politisk ledningssituation.
Populism på frammarsch.
Enorma kompetensbrister hos styrande politiker.

Det räcker med att fundera över vad det innebär på sikt. Allt pekar mot en välfärdsstat som går mot någon form av kris. Frågan är inte längre om, utan snarare när.

Och de allvarligaste frågorna:

Vad händer när detta sker?
Och vad kommer sedan?

Välkomstanförande, Äldreriksdagen 2012

Deltagare på Äldreriksdagen 2012

När jag var ung, för mycket länge sedan, och drömde om vad jag skulle bli när jag blir stor som alla unga gör, ville jag bli sjuksköterska. Men jag var inte helt säker, för det är man ju inte alltid som ung. Det gällde att prova på.

Med bara en teoretisk gymnasieutbildning i fickan sökte och fick jag anställning på en nyöppnad vårdanläggning för främst äldre. Långvård. Mest nattjänst. Vi var för det mesta tre i personalen. Två biträden och en sjuksköterska som delade ansvaret mellan vår avdelning och de två andra i huset. Mer än 20 gamla. Avdelningarna hette förresten 501, 502 och 503.

På vår avdelning blandades det rätt friskt med patienter. Här fanns gamla människor, trötta och sjuka av ålder. Här fanns inte fullt så gamla, men samtidigt sjukare människor. Och så fanns det någon i medelåldern med en diagnos som innebar en lång väntan på…

Här fanns fyrsalar och tvåsalar och enkelrum.

Jag gillade jobbet. På natten fanns det ibland tid att prata med de patienter som inte kunde sova. Mellan blöjbyten, ombäddningar och sondmatningar och ibland närvaro i livets absoluta slutskede.

Men när jag funderade högt över mina framtidsplaner inom vården var det flera bland personalen som sa ungefär så här: Tänk dig för. I framtiden kommer du bara att få jobba med äldre.

Och jag bytte bana.

Ibland har jag funderat över det råd som mina arbetskamrater gav mig. Inte minst de senaste åren när mitt ordförandeskap i Beredningen för Primärvård och Äldreomsorg delvis lett mig tillbaka till den bana jag var på väg in på i tonåren. Lika ofta har jag funderat över skillnaden mellan dåtidens långvård och dagens äldreomsorg.

Det finns de som påstår att äldreomsorgen var bättre förr. Jag delar inte den synen. Omsorgen om äldre människor utvecklas hela tiden av olika orsaker. När samhället förändras måste också vårt sätt att ta hand om en gammal människa förändras.

Nya livsmönster ställer nya krav.

Nya vårdmöjligheter ger nya förutsättningar.

Ny teknik skapar nya möjligheter.

Och systematiserad forskning och erfarenhet lägger grunden för kunskapsspridning och ökad förståelse för både det friska och det sjuka åldrandet.

Men det är många bitar som måste på plats.

Sveriges Kommuner och Landsting till exempel. Förr två förbund. Nu ett. Det finns ett syfte med detta som inte bara handlar om en effektivare organisation. Och det blir kanske som allra tydligast inom äldreomsorgen.

För vi kan välja att skapa stuprörsorganisationer som blir experter på just sin diagnos eller sin omsorgsidé. Eller vi kan välja att samverka kring varje enskild gammal människa och försöka hitta vägar över de skillnader som olika huvudmän innebär. Vi kan söka vår styrka som antingen kommuner eller landsting, eller som kommuner och landsting i samverkan.

Just nu intensifieras arbetet med att finna vägar över huvudmannaskapsdiket. Kommuner och landsting söker arbeta med varandra på olika sätt över hela landet. Samverkan kring den enskilda individen blir allt tydligare. Men det krävs mer.

Och här har ni, deltagare på Äldreriksdagen, möjligheten att bli än mer av framtidens hjältar. För detta arbete är inget som görs av sig självt. Det är heller inget som görs av en beredning på SKL, eller av staten. För att vi ska lyckas krävs att det finns en tydlig ledningsstruktur och en ledningskultur som är inriktad på samverkan kring den äldre personen. Det är ni som kan öppna dörrarna för och till varandra. Det är ni som gemensamt kan söka den nödvändiga samverkan som behövs för att göra en bra äldreomsorg ännu bättre.

Visst kan både stat och SKL hjälpa till. Och vi gör det på olika sätt.

Ett av de sätten är de prestationsbidrag som kopplat till registreringar i olika typer av register söker vägar att strukturerat och strategiskt knyta vardagens verksamhet till både forskning och erfarenhetsutbyte. När ni registrerar i Senior Alert, i Svenska demensregistret eller hanterar indikatorerna kring olämplig läkemedelshantering innebär det inte bara att kommunen eller landstinget får del av de medel staten ställt till förfogande. Det är främst ett verktyg för att öka förståelsen för hur en bra vård och omsorg för den gamla människan ska se ut. Och det ger möjligheter att sprida goda exempel på hur vi jobbar med och för varje gammal människa som är i behov av våra välfärdstjänster.

Visst kan man ibland fundera över alla dessa register och registreringar. Har de bara tillkommit för att det finns sådana tekniska lösningar? Svaret på den frågan är nej. Rätt använda kommer registren att bilda en värdefull bas för just den strukturerade kunskapsspridning som är nödvändig för en ännu bättre äldreomsorg. Men hela tiden måste vi hålla fokus på vårt uppdrag: Vård till och omsorg för den gamla människan.

På många håll i landet sker just dessa förändringar, just nu. Landsting och kommuner söker nya vägar för samarbete.

I Uddevalla kan en gammal människa med flera sjukdomar komma direkt från sitt vård- och omsorgsboende till den äldrevårdsavdelning som finns. På de flesta andra håll krävs en omväg om akuten. Men i Uddevalla söker man en väg som passar den gamla människan bättre. Och när tiden för utskrivning är inne finns en speciell utskrivningssjuksköterska som i nära kontakt med kommunens socialtjänst jobbar med hela situationen kring den gamla.

I Skara finns ett äldreboende för äldre med demenssjukdomar som knappast använder sömnmedel. Rätt många frågar sig om det är möjligt. Men genom ett strukturerat arbete kring varje gammal människa, genom samtal och närvaro och genom samarbete kring all medicinering går det. Mycket handlar om utvärdering, uppföljning och återkoppling. Vad gör vi rätt? Hur gör vi bättre? Och allt handlar om att se varje gammal människa som en individ med individuella behov och rättigheter.

Uddevalla och Skara kan tjäna som exempel på det som nu händer, och som behöver hända allt mer.

Ett av de vanligaste orosmolnen på den offentliga himlen idag är de demografiska förändringarna. Själva orden förskräcker. De demografiska förändringarna. Men bakom orden ligger något i grunden positivt. Allt fler av oss kommer att leva allt längre. Förhoppningen är också att allt fler kommer att leva både längre och friskare, eller i vart fall längre och med sjukdomar som vi kan behandla så vår livskvalitet är hög långt upp i åren.

De demografiska förändringarna är inget problem. De är en utmaning. En utmaning till oss att göra rätt, att våga förändra och bryta nya vägar.

Visst är det sannolikt att det kan komma att kosta mer om allt fler av oss blir allt äldre. Sannolikheten att fler av oss också blir sjuka på ett eller annat sätt är hög. Vårdkostnaderna riskerar att öka, kostnaderna för omsorg likaså. Men resurserna kommer inte att hänga med i utvecklingen. Då är det viktigt att både våga förnya, förändra och söka nya vägar. Frågorna är många:

Hur gör vi för att den gamla människan ska få ökad hälsa och slippa livsstilssjukdomar?
Hur gör vi för att hålla den gamla människan aktiv, såväl fysiskt som mentalt så länge som möjligt?
Hur gör vi för att minska medicineringen och samtidigt förbättra livskvaliteten?

Hur jobbar vi med att anpassa och individualisera behoven av boende, service och välfärdstjänster för den gamla människan?
Hur gör vi för att den gamla människan ska kunna fortsätta vara en värdefull individ, med rätt att vara just sådan som hon vill vara?

Hur gör vi för att pengarna ska räcka?

Några frågor, i en lång rad. Några frågor som också pekar på värdet av det arbete som görs i alla olika kommuner och landsting.

Vi vet att äldreomsorgen är ifrågasatt idag. Vi kan läsa om missförhållanden och om oacceptabel behandling av äldre människor. Vi vet förvisso att det allra mesta som görs av såväl offentliga som privata aktörer för äldre är bra. Äldreboendena och hemtjänsten fungerar. De allra flesta är nöjda. Men en gammal människa som behandlas ovärdigt är ett fel för mycket.

För att kommuner och landsting ska återta och bibehålla trovärdigheten måste vi både prestera och leverera en bättre vård och omsorg av våra äldre. Och det ska göras i en situation där utmaningarna ökar.

Hur ska vi då göra?

Sanningen är att det inte finns ett svar.

Det finns flera.

Styrkan i vårt sätt att organisera välfärdsarbetet i Sverige är att vi genom kommuner och landsting måste inse att Sverige är olika. Den offentliga servicen kan inte se likadan ut i Stockholms innerstad som i Sveg. Det går inte heller att jämföra Rosengård med Rättvik. I ett land med stora olikheter måste en mångfald av lösningar sökas och svaren på frågorna bli än fler.

Och i en situation där utmaningarna är stora, där De Demografiska Förändringarna hotar, krävs kommuner och landsting som söker nya vägar, som följer upp, utvärderar och återkopplar – och som låter sina grannkommuner och landsting få reda på de goda exemplen och ta lärdom av de sämre.

Framtidens svenska äldreomsorg är inte en ensartad, centraliserad företeelse. Framtidens svenska äldreomsorg bygger på mångfald, en mångfald som är lika mångfacetterad som alla de äldre som behöver den.

När jag för 30 år sedan funderade över vad jag ville bli, och berättade om det, fick jag ett svar som är ganska skrämmande: Fortsätt inte i vården. Du får bara jobba med gamla människor.

Är det ett rimligt synsätt? Knappast.

Människans värde får inte förändras, även om vi förändras som människor. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första. Den insikten och den förståelsen kan inga statliga regleringar eller överenskommelser mellan SKL och Socialdepartementet frammana.

Men kanske är det er viktigaste uppgift. Som politiker och tjänstemän i alla Sveriges landsting och kommuner har ni huvudansvaret för att förmedla en kultur som pekar på just detta:

Alla människor är lika värda. Värdet och värdigheten hos en människa är lika stort den sista livsdagen som den första.

Egentligen är det där arbetet måste börja.

Och sannolikt är det just för att ni omfattas av den insikten som ni är här. Dagens och morgondagens hjältar i arbetet för en ännu bättre vård och omsorg om oss som är eller ännu inte är gamla.

Välkomna till Äldreriksdagen 2012!

Media: Veteranen

Politics och policies

Jag har en tidigare kommunalrådskollega (numera ingående i ett annat lag) som brukar prata om skillnaden mellan politics och policies. Han har hämtat det från amerikansk politisk diskussion.

Som jag förstår det menar han att politics är det politiska spelet medan policies är det politiska innehållet.

Idag är svensk politisk debatt rätt dominerad av politics, och rätt lite handlar om policies, eller?

Som en antik tragedi går socialdemokraternas kollaps genom medianätet. Huvudrollen i tragedin innehas av Håkan Juholt. Men såväl författarskap som regi står andra krafter för.

När partiledare byts, i Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, är det mer processen än det politiska innehållet som belyses.

När partiledare ifrågasätts, som inom Kristdemokraterna, verkar det mer vara framtoningen, eller hemmahörandet i olika subgrupper, som är viktigt. Det politiska innehållet är mer tillbakadraget.

Och så vidare.

I SVD har Maria Ludvigsson flera gånger skrivit om det hon kallar SIFO-ismen. Jag själv har bloggat om det. Det handlar om att partierna inte längre är företrädare för ideologiskt förankrade idéer, utan att de numera har det våta fingret i opinionsvinden. Opinionsförändringar skapar idag politiska förändringar. I går var det politik som skapade opinionsförändringar.

Som alltid just nu landar man i socialdemokraternas kris när man ska ta exempel på detta. De senaste dagarnas opinionsundersökningar visar på fortsatta enorma problem. Partiet verkar just nu ligga på en 25 % nivå eller lite mer. De flesta artiklarna kring detta handlar om hur länge Håkan Juholt ska sitta, och när botten är nådd. I dagens SVD Brännpunkt försöker i och för sig Juholt att lyfta en del politiska frågor, men det får liten bäring.

Denna medialisering av politiken, och förytligandet av den medialiserade politiken är ett bekymmer. Dels för politik och politiker, men mest för hur vi långsiktigt ser på demokrati som medel att hantera framtida utmaningar.

För det finns utmaningar som måste hanteras. Och det finns ideologiska skillnader mellan de möjliga vägarna att hantera eller lösa dem. Problemet är bara att det inte alltid är de traditionella partimönstren som bryts i en höger - vänsterskala.

Låt mig peka på tre som jag ser som avgörande:

För det första: Klimatutmaningen. Idag är det 9 grader varmt i Örebro. I går fanns det inte en gnutta snö i Kiruna. I USA hävdar flera presidentkandidater att klimatförändringarna bara är naturliga och inte behöver lösas. I Asien och Afrika dör hundratusentals människor årligen av händelser orsakade av väderfenomen.

Hur ska vi lösa klimatkrisen? Ska den lösas, eller ska vi hoppas på det bästa? Vilka vägar finns att gå? Är det tillbaka till världen före oljan, eller finns det vägar framåt? Hur hanterar vi tillväxt, sysselsättning och den globala fördelningen av såväl kostnader som intäkter? Hur kan vi dessutom hantera de risker för social oro, för osäkerhet kring råvaruresurser och exempelvis vatten?

Skiljelinjerna går sannolikt inte mellan höger och vänster, utan snarare inom partierna. Socialdemokrater och moderater bär inom sig såväl betong-ister, som klimat-ister. Inom Miljöpartiet finns de som vill tillbaka till gårdagen, rena ekosofister, och sådana som sannolikt ser utveckling som vägen framåt.

Och den liberala vägen, vad är den? Självklart utveckling, men sedan? Hur skapar man klimatramar för tillväxt och globalisering? Hur får man den enskilda människan att ta ansvar, inte bara för sig själv utan för såväl hela planeten som för kommande generationer? Finns det en klimatanpassad liberal individualism? Vi måste våga ställa frågan!

För det andra: Hur hanterar vi de demografiska utmaningarna? När vi bara blir allt äldre, de flesta allt friskare men ändå fler som blir sjukare, hur klarar den offentliga sektorn den utmaningen? Och hur ser näringslivet på att så många går sysslolösa fast de är friska och värdefulla, fast de fyllt 65, 75 eller 85?

Hur hanterar civilsamhället de många gamla som har så mycket kvar att ge? Är det bara golf och resor till Kanarieöarna som gäller?

Hur hanterar våra ekonomiska system ett läge där du studerar till du är 30, jobbar till du är 60 och sedan lever livet till du är 90 och dör då du passerat 100? Kan vi verkligen tro att 30 års jobb ska försörja oss själva i 70 år?

Det finns idag inget parti som adresserar denna utmaning på något tydligt sätt. Men vi liberaler borde. Det finns en brytpunkt idag mellan den gamla, kollektivistiska synen på åldrande och äldre, och den individualistiska syn som måste slå igenom. Men än tvekar vi kring vad det kommer att innebära.

Och för det tredje: Finns det en tillväxtens gräns? Eller snarare - är livet bara en strävan efter mer av allt?

Dagens tillväxtsiffror mäts på traditionella grunder. Produktion och konsumtion av varor och tjänster. Det finns mycket litet av balansräkning i tillväxten. Uttag av ändliga resurser bokas inte av på något balanskonto. Inte heller nedsmutsning hanteras av det långsiktigare balanskontot utan enbart i en kortsiktig resultaträkning.

De sociala implikationerna av tillväxten belyses inte heller. Hur ser de sociala variationerna ut när vi enbart mäter framgång i pengar?  Var finns kulturens värde i tillväxten? Hur mäter vi värdet i stabila och funktionella samhällen där möten mellan människor och dialog, ersätter ensamhet och konflikt? Och hur mäter vi värdet av en soluppgång i maj, då vitsipporna blommar och göktytan gal?

Det finns en uppenbar risk att politiken blir en spegel av samhället i övrigt. En följare istället för en ledare. Man kan alltid ifrågasätta politiker, politiska partier och politiska ideologier som ledare. Men om detta ledarskap inte längre finns, vem är det då som leder?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4 och SVD1, SVD2, SVD3 och SR1, SR2, och SVT1, SVT2 och Expressen1,  och NA1 och TV4-1, TV4-2

Slutet för Örebro Universitet?

Idag kan vi på DN-debatt läsa utbildningsminister Jan Björklunds inlägg kring framtidens universitet. Han pekar tydligt på två förändringsvägar: Färre. Bättre.

Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.

Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.

För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.

Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.

När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.

Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.

Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.

Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.

Och då kan man bli bekymrad.

Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.

På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.

Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.

Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.

Och nu då, vad händer nu?

Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.

Eller som man säger i USA:

"If you can't join them, beat them!"

Det är helt enkelt bäst att vara bäst!

Media: DN