Politics och policies

Jag har en tidigare kommunalrådskollega (numera ingående i ett annat lag) som brukar prata om skillnaden mellan politics och policies. Han har hämtat det från amerikansk politisk diskussion.

Som jag förstår det menar han att politics är det politiska spelet medan policies är det politiska innehållet.

Idag är svensk politisk debatt rätt dominerad av politics, och rätt lite handlar om policies, eller?

Som en antik tragedi går socialdemokraternas kollaps genom medianätet. Huvudrollen i tragedin innehas av Håkan Juholt. Men såväl författarskap som regi står andra krafter för.

När partiledare byts, i Centerpartiet, Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, är det mer processen än det politiska innehållet som belyses.

När partiledare ifrågasätts, som inom Kristdemokraterna, verkar det mer vara framtoningen, eller hemmahörandet i olika subgrupper, som är viktigt. Det politiska innehållet är mer tillbakadraget.

Och så vidare.

I SVD har Maria Ludvigsson flera gånger skrivit om det hon kallar SIFO-ismen. Jag själv har bloggat om det. Det handlar om att partierna inte längre är företrädare för ideologiskt förankrade idéer, utan att de numera har det våta fingret i opinionsvinden. Opinionsförändringar skapar idag politiska förändringar. I går var det politik som skapade opinionsförändringar.

Som alltid just nu landar man i socialdemokraternas kris när man ska ta exempel på detta. De senaste dagarnas opinionsundersökningar visar på fortsatta enorma problem. Partiet verkar just nu ligga på en 25 % nivå eller lite mer. De flesta artiklarna kring detta handlar om hur länge Håkan Juholt ska sitta, och när botten är nådd. I dagens SVD Brännpunkt försöker i och för sig Juholt att lyfta en del politiska frågor, men det får liten bäring.

Denna medialisering av politiken, och förytligandet av den medialiserade politiken är ett bekymmer. Dels för politik och politiker, men mest för hur vi långsiktigt ser på demokrati som medel att hantera framtida utmaningar.

För det finns utmaningar som måste hanteras. Och det finns ideologiska skillnader mellan de möjliga vägarna att hantera eller lösa dem. Problemet är bara att det inte alltid är de traditionella partimönstren som bryts i en höger - vänsterskala.

Låt mig peka på tre som jag ser som avgörande:

För det första: Klimatutmaningen. Idag är det 9 grader varmt i Örebro. I går fanns det inte en gnutta snö i Kiruna. I USA hävdar flera presidentkandidater att klimatförändringarna bara är naturliga och inte behöver lösas. I Asien och Afrika dör hundratusentals människor årligen av händelser orsakade av väderfenomen.

Hur ska vi lösa klimatkrisen? Ska den lösas, eller ska vi hoppas på det bästa? Vilka vägar finns att gå? Är det tillbaka till världen före oljan, eller finns det vägar framåt? Hur hanterar vi tillväxt, sysselsättning och den globala fördelningen av såväl kostnader som intäkter? Hur kan vi dessutom hantera de risker för social oro, för osäkerhet kring råvaruresurser och exempelvis vatten?

Skiljelinjerna går sannolikt inte mellan höger och vänster, utan snarare inom partierna. Socialdemokrater och moderater bär inom sig såväl betong-ister, som klimat-ister. Inom Miljöpartiet finns de som vill tillbaka till gårdagen, rena ekosofister, och sådana som sannolikt ser utveckling som vägen framåt.

Och den liberala vägen, vad är den? Självklart utveckling, men sedan? Hur skapar man klimatramar för tillväxt och globalisering? Hur får man den enskilda människan att ta ansvar, inte bara för sig själv utan för såväl hela planeten som för kommande generationer? Finns det en klimatanpassad liberal individualism? Vi måste våga ställa frågan!

För det andra: Hur hanterar vi de demografiska utmaningarna? När vi bara blir allt äldre, de flesta allt friskare men ändå fler som blir sjukare, hur klarar den offentliga sektorn den utmaningen? Och hur ser näringslivet på att så många går sysslolösa fast de är friska och värdefulla, fast de fyllt 65, 75 eller 85?

Hur hanterar civilsamhället de många gamla som har så mycket kvar att ge? Är det bara golf och resor till Kanarieöarna som gäller?

Hur hanterar våra ekonomiska system ett läge där du studerar till du är 30, jobbar till du är 60 och sedan lever livet till du är 90 och dör då du passerat 100? Kan vi verkligen tro att 30 års jobb ska försörja oss själva i 70 år?

Det finns idag inget parti som adresserar denna utmaning på något tydligt sätt. Men vi liberaler borde. Det finns en brytpunkt idag mellan den gamla, kollektivistiska synen på åldrande och äldre, och den individualistiska syn som måste slå igenom. Men än tvekar vi kring vad det kommer att innebära.

Och för det tredje: Finns det en tillväxtens gräns? Eller snarare - är livet bara en strävan efter mer av allt?

Dagens tillväxtsiffror mäts på traditionella grunder. Produktion och konsumtion av varor och tjänster. Det finns mycket litet av balansräkning i tillväxten. Uttag av ändliga resurser bokas inte av på något balanskonto. Inte heller nedsmutsning hanteras av det långsiktigare balanskontot utan enbart i en kortsiktig resultaträkning.

De sociala implikationerna av tillväxten belyses inte heller. Hur ser de sociala variationerna ut när vi enbart mäter framgång i pengar?  Var finns kulturens värde i tillväxten? Hur mäter vi värdet i stabila och funktionella samhällen där möten mellan människor och dialog, ersätter ensamhet och konflikt? Och hur mäter vi värdet av en soluppgång i maj, då vitsipporna blommar och göktytan gal?

Det finns en uppenbar risk att politiken blir en spegel av samhället i övrigt. En följare istället för en ledare. Man kan alltid ifrågasätta politiker, politiska partier och politiska ideologier som ledare. Men om detta ledarskap inte längre finns, vem är det då som leder?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4 och SVD1, SVD2, SVD3 och SR1, SR2, och SVT1, SVT2 och Expressen1,  och NA1 och TV4-1, TV4-2