Slut på politik...

Kanske beror det på att det är en tidig fredagsmorgon i november. Det är kallt och mörkt ute och än har inte advent börjat lysa upp fönster, gator och torg.

Men är ändå inte känslan så att det är slut på politik? Händer nånting i svensk politik överhuvudtaget, något som har med politik att göra då? Finns det några tydliga politiska konflikter? Finns det några tydliga politiska visioner? Var hettar den politiska debatten till?

OK. I Europa håller ekonomin på att rasa ihop. Men varför? För att några länder drivit en politik som inte funkat? Snarare tvärsom. Grekland fuskade sig in i eurosamarbetet. Har lite med politik att göra. Och Portugal, Spanien och Italien har levat över sina tillgångar och tillväxtsiffror. Det kan man göra oavsett om man kallar sig socialist eller konservativ.

Och i Sverige har vi en vårdskandal. Ett privat bolag har trott att man kan sätta ekonomi och vinster före omsorgskvalitet. Det blir ett himla liv på politiker och partier. Men under finns en massa undersökningar som visar att privat omsorg inte alls är sämre än offentlig. Och visst har det varit omsorgsskandaler inom offentlig omsorg, utan att det ställts krav på att kommuner inte ska få driva äldreomsorg...

Men politik handlar om mer än så. Politikens grund är tanken om det framtida samhället. Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle vill vi vara med och skapa? Och politikens byggstenar är de sakpolitiska åtgärder vi vill genomföra för att nå vårt mål.

Men vad är visionen om det framtida samhället? Det finns inte ett enda parti som har någon.
Moderaterna vill bara administrera fram ungefär samma som idag men lite bättre.
Socialdemokraterna vet överhuvudtaget ingenting.
Centerpartiet vill vara grönt, snällt och socialliberalt. OK - men vad betyder det?
Kristdemokraterna har noll koll på om de är eller borde bli mer värdekonservativa.
Vänsterpartiet - jag har inte en aning om vad de ser som sitt drömland sedan det kommunistiska manifestet lades i malpåse.
Sverigedemokraterna förändrar sig nu från nationalism till socialkonservatism. Jaha - dimridåer skyler det som tidigare var den tydligaste, och mest inhumana, visionen.

Och sedan Folkpartiet. Vilken liberalism står vi för? Och vem vet om vad det innebär?

Jag kollade igenom några tidningars ledarsidor när jag som vanligt gjorde sonen sällskap framför morgonbolibompa:

DN skriver om rattfylla och franskt-tyskt samarbete i EU.
SVD toppar med USAs skuldberg och fyller på med betygsinflation och vårdenkäter.
Expressen håller med om Folkpartiets omsorgskollsmyndighet och skolavgifter.
Aftonbladet kör Iran-Israelspåret och KDs roll i vårdskandalen.
GP går på Syrien och Juholt.
Min lokalblaska NA kör IPRED.
Och Dalademokraten, denna tydligaste av sossetidningar, skriver om en ambulans som aldrig skickades.

Spretigt? Sannerligen.

Politiskt ideologiskt? Mycket litet.

Framåtsyftande? Känns inte så.

Så vad händer egentligen i och med politiken? Och vad är politikens syften idag?

Är det bara att rodda i ett givet system så det förhoppningsvis fungerar lite bättre?
Är det bara att ordna mer av allt?
Är det bara att hitta detaljlösningar som passar i ett medialt samhälle?

Har drömmen om framtiden tagit slut?

Visst var det enklare förr. När de sociala skillnaderna var stora. När alla inte ens fick gå i skolan. När kvinnor och fattiga män inte tilläts rösta. När slaget stod mellan kommunismens och nazismens omänskliga ideologier och ett liberalt samhällsbygge.

Men visst finns det frågor som borde lyfta idag också.

Globaliseringens utmaningar och följder.
Klimatfrågorna.
Den demografiska utmaningen, eller hur vi bygger ett samhälle där man får var människa hela livet.
Det integrerade samhället.

Och alla dessa frågor om människans värde i ett samhälle där allt mer mäts och där relationer inte längre är varaktiga, utan även medmänniskan är ständigt utbytbar borde väl kunna engagera någon (fast detta kanske mer borde vara en fråga för de kyrkor som också verkar ha abdikerat från sin roll som visionärer).

Men om svaret på alla frågor alltid blir mer av allt - vilket det ofta blir - reduceras också politikens roll till att just administrera ett rådande system. Och då är sannolikt både demokrati och politik på väg mot att den viktigaste frågan blir om man själv ska överleva.

Det är fortfarande mörkt ute. Det är fortfarande november. Det är fortfarande tidigt. Kanske denna känsla av att det är slut på politik är just en känsla i november när det stora vemodet rullar in.

Men jag är inte säker.

Men det jag är säker på är att man ändå måste ställa frågorna. Som liberal. För en liberals viktigaste uppgift är sannolikt att ställa de frågor som ingen annan vågar eller vill göra.

Media: DN1 och DN2, SVD1, SVD2 och SVD3, Expressen1 och Expressen2, Aftonbladet1 och Aftonbladet2, GP1 och GP2, Dalademokraten, NA