Klimat i fokus

Så har då klimatmötet i Durban inletts. Dit har såväl beslutsfattare som påverkare rest från när och fjärran. De flesta har nog tagit det miljöovänliga flyget dit, oavsett om man jobbar för en koldioxidneutral värld eller ej. Men vad spelar det för roll om man som klimatarbetare tar flyget till klimatmötet? Det är ju ändå så viktigt, och så köper man säkert utsläppsrätter också...

I Godmorgon Världen i P1 i går fanns en intressant intervju med en "klimatpsykolog" kring varför inte klimatfrågorna engagerar längre. Då talade han om något han benämnde kognitiv dissonans. Som jag förstår det så handlar det om att man tycker att exempelvis klimatfrågan är viktig, men eftersom man inte lever klimaträtt, blir man tvungen att omtolka sitt engagemang så att det fungerar till det liv man lever. Eller: OK, jag lever inte klimaträtt, jag vill åka på charter till Thailand, men eftersom jag handlar KRAV-tomater och åker kollektivt så mycket det går får jag ändå livet att gå ihop...

Ibland tänker jag att detta sannolikt är en beskrivning av miljöpartiets storstadsväljare. De som sannolikt inte lever speciellt miljörätt, förutom att de bor i en så tät stad att de kan klara sig utan bil, men eftersom de röstar på miljöpartiet (och handlar KRAV-mat) har de ändå gjort det som krävs av dem. Rätt många av de jag känner (utanför politiken) som sympatiserar med miljöpartiet är i vart fall på den skalan.

Tänker jag fel? Eller finns det spår av sanning i det?

Kognitiv dissonans - intressant ord...

Jag skulle vilja hävda att hela miljöpolitiken är ett skolexempel på denna kognitiva dissonans. Skälen är många men framförallt handlar det om vår oförmåga att kunna hantera de generationsproblem som miljöpolitiken så ofta innehåller.

Klimatutmaningen handlar om att vi idag måste bestämma oss för hur klimatutvecklingen ska vara om 100 år.

Giftutmaningen handlar om att vi idag måste bestämma oss för hur många samverkande gifter som våra barnbarn ska härbärgera i sina kroppar.

Naturutmaningen handlar om att vi idag måste försöka hantera behovet att värna biologisk mångfald i någon variant av hundraårs- eller tusenårsperspektiv.

Vem klarar det? Vem vet hur världen ser ut i morgon, och än mindre om 100 eller 1000 år? Och hur kan de som lever då veta att det var det jag gjorde idag som gjorde skillnad? Det är helt omöjligt! Och det är totalt omöjligt att göra politik av det hela. Och ändå är det just det vi måste!

Men frågan är hur? Hur skapar man styrsystem som får klimatet att hanteras på ledningsnivå, lika självklart som ekonomin?

Hur klarar man av att skapa system där ekosystemtjänsternas utveckling blir lika självklara i resultat- och balansräkningar som produktionskostnader och PR-utgifter?

Hur kan vi hitta system där de större balansräkningarna, till exempel de globala ekosystemens resiliens, hanteras såväl inom BNP-funktionerna som tillväxtsiffrorna?

Inte är det lätt. Kanske det kommer att bli omöjligt att hantera. Frågan är vad som då händer.

När jag ser på mitt eget liv, medveten som jag är, blir det också ett tydligt tecken på kognitiv dissonans. Jag vet sannolikt mer än de flesta om vad klimatutmaningen innebär och vad jag borde göra. Ändå gör jag det inte. Jag hittar andra vägar ut. Men strävar ändå efter att långsamt ta mig åt rätt håll. Om inte jag som medveten klarar av att leva klimatriktigt, hur ska då mina mer eller mindre ointresserade grannar klara det?

Den frågan, hur vi får de många att aktivt engagera sig i klimatutmaningen, är egentligen Durban-mötets gordiska knut. Det räcker inte med nationella och internationella konventioner. Det behövs ett paradigmskifte.

Tyvärr tror jag inte att detta paradigmskifte kommer att finna jord att gro i förrän det blir en systemkris. Mångårig torka i USAs mellanväster som omöjliggör jordbruk. Smältande inlandsisar som höjer havsnivåerna och hotar dränka storstäder. Förändrade regnmönster som hotar stabilitet och fred. Eller liknande.

Frågan är vilken tid vi då har att handla. Och vilka medel som står till buds för att lösa de uppkomna effekterna. I detta är det enklare att vara pessimist än optimist. Det är enklare att tro att systemen kantrar, än att tro på en långsam och stabil utveckling.

Men det är skillnad på att vara pessimist, och att vara pessibilist. Pessimisten sitter och deppar. Pessibilisten deppar, men tar sig i kragen och gör det han kan göra. Den hållningen, en gång formulerad av den finländske filosofen Georg Henrik von Wright, är en livshållning som ändå kan lägga grunden för en ny klimatpolitik.

Media: SR, SR2, SR3, DN, DN2, SVD, SVT,