Toppstyrning...

Läser om boken Knapptryckarkompaniet och hur den före detta riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson kände sig i den moderata riksdagsgruppen. Bilden är inte förvånande.

Det finns två skäl till detta.

Det ena är att bilden bara är en pusselbit i ett större pussel. Jag har hört företrädare för andra partier uttrycka ungefär samma sak vad gäller den interna demokratin i sina partier. Kanske är det främst företrädare för de två stora som gör det. Bilden av socialdemokratin är absolut inte annorlunda. Inte heller på det lokala planet. Många socialdemokrater lokalt har mellan skål och vägg vittnat om att behovet att hålla samman partiet har vägt över alla andra behov. Utskällningar av enskilda har varit en del av den politiska vardagen.

Visst möter man ibland kritik såväl från sitt eget parti och från de andra mindre partierna, men det är inte lika frekvent. (Hur vi hanterat frågan i Folkpartiet lokalt återkommer jag till.) Men det är framförallt från de två stora den massiva kritiken kommer. Frågan är varför?

Jag tror det finns två huvudanledningar.

Den första är att båda partierna har en enormt tydlig hierarki. Såväl moderater som socialdemokrater lever i en organisation som styrs från toppen. Jag har ofta blivit fascinerad över hur socialdemokraterna kan få alla sina ledamöter att över en natt byta åsikt, bara för att Verkställande Utskottet bytt politik. Skolpolitiken är det mest lysande exemplet. Men det finns många. De socialdemokratiska bloggarna och twittrarna verkar lika styrda. Ett direktiv går ut, och sedan agerar man som ett kollektiv.

Inom Folkpartiet är vi ofta glada över att vi får med oss våra förtroendevalda på någon form av kollektivt agerande. Synen på individualismen är djupt förankrad, och eftersom liberalism aldrig eftersträvar en lösning för allt given för alltid, finns möjlighet till ständiga tolkningar. Och, säger våra medlemmar och förtroendevalda, varför har någon annans tolkning större företräde än min?

Den andra huvudanledningen är makt. Det finns två maktpartier i Sverige. S och M. Strävar man efter makten som huvudorsak måste man agera utifrån de förutsättningar som gäller. Då handlar det om att visa (alltså visa - inte vara) enighet, om ETT budskap som går ut överallt, om EN organisation som agerar snabbt och effektivt och så vidare. Politikens form blir lite mer av en försäljning av en vara, än en ideologisk smältdegel.

Men det finns också ursäkter för varför man måste agera som man gör. Här kommer också mina egna erfarenheter från koalition Örebro att synas.

När Allians för Sverige bildades gjordes det för att bryta det ohälsosamma enpartivälde som styrt Sverige under merparten av de senaste 100 åren. Att bryta socialdemokraternas makthegemoni var värt rätt mycket för alla allianspartierna. Det innebar att man fick kompromissa. Och när fyra partier ska kompromissa kan inte alla kompromisser diskuteras i vare sig partistyrelse, riksdagsgrupp eller på landsmötet. Det gäller att lita på de som kompromissar, partiledare och partiledning.

När sedan Alliansen vinner, och en regering ska bli handlingskraftig, krävs samma kompromissande kontinuerligt. När partiledarna ska avgöra en fråga kan de rätt ofta inte invänta en bredare förankring i partiernas organisationer. Det gäller att de har ett starkt förtroende som bas för sina kompromisser, och att det egna partiet hela tiden antingen känner att kompromissen är förankrad i den egna politiken, eller att om man viker från den egna politiken ändå kan känna att helheten är acceptabel.

I detta läge är riksdagsgruppens jobb bara att vara ett knapptryckarkompani. Det finns inte så många andra alternativ. Bilderna från socialdemokratins maktperiod var ungefär likadana. Men istället för att handla om kompromisser mellan fyra partier handlade det om kompromisser inom ett parti med lika stor spännvidd som mellan de fyra allianspartierna.

Vi hade den diskussionen ofta lokalt i Folkpartiet under den förra perioden. Mitt inspel var där att vi fick acceptera helheten trots att vi förlorade i detaljer. Att min roll mer var att företräda Koalition Örebro och mindre Folkpartiet Örebro. Att det var viktigare för Folkpartiet att det fanns en majoritet där vi fanns med men inte fick igenom all vår politik, än att vi kunde driva vår politik i opposition. Att vi måste lita till varandra när vi kompromissade, i nämnder, programnämnder, kommunstyrelse. Att de andra partierna i koalitionen skulle kunna lita på oss när vi antingen sade ja eller nej till en kompromiss. Det var inte lätt, därför att det innebar att många upplevde sig som just en del i ett knapptryckarkompani. Men det var nödvändigt för att få en kommunledning som kunde agera.

Så - är detta en nödvändig del av den moderna politiken? I vårt politiska system är det sannolikt så. Jag kan personligen inte förstå hur man i andra partier kan acceptera offentliga utskällningar inför partier eller förtroendegrupper. Men för att en majoritet ska fungera så måste man acceptera att de valda representanterna i partiet just får vara den representativa demokratins medspelare.

Om vi vill ha ett annat system, måste vi byta fot. Vårt demokratiska system utgår från partierna, inte personerna. För att en person ska ha "rätt" att vara individualist inom ett parti måste man vara personvald. Men det är inte en speciellt stark "rätt" eftersom partivalet trots allt lägger grunden också för din framgång.

Ska vi slippa knapptryckarkompanier lär vi förändra såväl partisystem som valsystem. Majoritetsval i enmansvalkretsar ger dig som person en betydligt starkare ställning. Men vi får ett tvåpartisystem. Ett totalt genomslag av personkryss i valet skapar också en starkare rätt till individuella bedömningar.

Folkpartiet var på väg mot en annan hållning i dessa individuella frågor, framförallt när Mauricio Rojas röjde runt som fristående liberal. Men för att skapa hållbara sådana förändringar krävs en bred politisk enighet över många partigränser. Och så länge som makten står på spel, lär sådana förändringar inte komma till stånd.

Media: DN1, DN2, SVD1, SR1, SR2, SVT1, TV4-1, AB1, AB2, Expr1,