Dålig timing, i avtalsrörelse och kommunekonomi

När fackföreningarna i går sade nej till medlarnas bud på 2,6 % löneökning för kommande 13-månadersperiod var det kanske ett av rekorden i dålig timing. Idag kan vi i alla möjliga media läsa om hur illa det är på väg med ekonomierna i Europa, hur (inte om) olika länder ska förbereda sig för eurons kollaps och hur detta påverkar Sverige.

Nordea räknar idag med en nolltillväxt i Sverige 2012, med ökande arbetslöshet och med en mycket långsam återhämtning de kommande åren. Frågan är om detta ännu är worst case-scenariet eller om det finns ytterligare bottnar under detta?

Den ekonomiska utvecklingen är ett bekymmer. Oavsett vad man tycker om hur vi idag räknar på tillväxtbegreppet (och där kan jag ha en del invändningar) så är tillväxten i sig en nyckel till såväl välstånd och välfärd, som social trygghet, fred och frihet. Det är enklare att fördela en växande kaka i fred och frihet, än en krympande. Det är enklare att arbeta med kvalitetsbegrepp inom välfärd om kakan växer.

Därför är fackens nej till medlarbuden svårförståeligt. Gör man helt andra analyser av världsutvecklingen? Finns det en speciell "fackligt ekonomisk utvecklingslära" som gör att löneökningar kan frikopplas från de övriga bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen?

Sverige har ett gyllene läge. Vi har en stabil ekonomi. Vi har ett näringsliv som ännu inte drabbats av de internationella konjunktursvängningarna i speciellt hög grad. Vi har enorma möjligheter att ta marknadsandelar om vi sköter våra kort rätt. Då handlar det om att vara ansvarsfull i lönebildningen. Här verkar nu facken ta en annan väg. Frågan är om det handlar om ekonomi, eller om politik. I radio Örebro säger en ombudsman så här:

– Förhandlingarna har gått väldigt trögt vad gäller nivån, vi vill ha 3,7 %. Det verkar som de bara vill dela ut bonusar till cheferna.

Oavsett om detta är sant eller inte, om bonusarna påverkar företagens resultat eller inte, så är det ett ansvarslöst sätt att resonera. Facken kan mycket väl ställa krav på att bonusprogrammen ska reformeras utifrån andra synvinklar än företagsledningens och ägarnas. Facken kan säkert också påtala att bonusar knappast har någon effekt på företagens välmående (vilket flera forskningsrapporter visat). Men det är inte speciellt ansvarsfullt att på grund av ett påstående som ovan kräva mer pengar om företagen är på väg in i en lågkonjunktur.

För mig som företrädare för den offentliga sektorn blir detta ytterligare bekymmersamt. Om de privata fackens syn på löneökningstakt också slår igenom i den offentliga sektorn, blir det dubbla bekymmer. Dels ska kommunerna hantera sämre intäktstakt som blir följden av lägre skatteintäktsökningar. Dels ska man hantera en ökad utgiftstakt som blir följden av ökad arbetslöshet. Till detta ska då också läggas högre löneökningstakt för de anställda. Sannolikheten för kraftiga neddragningar är uppenbar.

För Örebro kommuns del blir detta extra kännbart. Den nya majoriteten slösade med pengar som inte fanns redan 2011. Det har funnits dålig ekonomisk kontroll under året som gör att resultatet 2011 ser ut att landa nära noll. Budgeten för 2012 innehåller redan idag utgifter, eller minskade intäkter, som inte medräknats på tiotals miljoner kronor. Från en stark ekonomi med stabila framtidsutsikter 2010, har den socialdemokratiskt ledda koalitionen lett Örebro in i ett ekonomiskt moras på knappt ett år. Man kan tyvärr travestera det gamla citatet: Det tar en evighet att bygga en stabil ekonomi, men det tar ett ögonblick att rasera den.

Jag menar att vi inte längre kan ha en kommunledning som bara sitter på sin kammare utan att göra något. Vi kan inte ha en kommunstyrelseordförande som bär osynlighetsmantel. Det är dags för en bred samling kring hur vi ska hantera den ekonomiska kris som kommunledningen administrerat fram. Örebro kommun måste finna vägar där vi delar på såväl ansvar som befogenheter. Och det brådskar.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SVD1, SVD2, SVD3, AB1, Expr1, Radio Örebro, SR, Svenskt Näringsliv, NA