Sedan dess har jag varit på en offentlig hearing kring äldreomsorgen som anordnades av riksdagens socialutskott. Jag hade uppdraget att föra Sveriges kommuner och Landstings talan. Hearingen inleddes av Socialstyrelsens generaldirektör. Därefter höll jag, som ordförande i SKLs beredning för primärvård och äldreomsorg ett anförande. Mitt anförande kan du se här i alla fall i 30 dagar. Därefter kom ett antal intresseorganisationer och forskare och gav sin syn på utmaningar och problem. Hearingen avslutades med en frågestund.
En av de intressanta upplysningar som gavs var utmaningen att få fler unga att utbilda sig inom vård och omsorgsyrkena; undersköterska, sjuksköterska med flera. Kommunal höll ett intressant föredrag och redovisade rätt bekymmersamma siffror. Antalet sökande till Vård- och omsorgsprogrammet har minskat katastrofalt. Framförallt skedde minskningen under mitten på 1990-talet då antalet sökande minskade från 13.500 till 3.500, och där har det legat. Jag klipper in ett diagram från Kommunals rapport "Vem ska ta hand om mina föräldrar när de blir gamla?"
Kommunals förklaring i rapporten till minskningen är att anställningsvillkoren är för dåliga, och att antalet undersköterskor och sjukvårdsbiträden i anställning hos kommuner och landsting minskade med 200.000 under tiden 1993 - 1997. På hearingen gavs ytterligare en förklaring. Samtidigt som minskningen skedde övergick ansvaret för Vård- och Omsorgsutbildningen från landstingen till kommunerna. Det innebar en kvalitetssänkning på många sätt.
Jag delar inte alla Kommunals slutsatser i rapporten. En så drastisk och snabb minskning kan knappast bero på anställningsvillkor, på att man inte får heltid eller på annat sätt är missnöjd med arbetsgivaren. En sådan förändring skulle sannolikt skett under en längre tid. Men det spelar säkert in.
Huvudanledningarna är sannolikt såväl en sämre arbetsmarknad som ett ändrat huvudmannaskap för utbildningen. Kommunerna har inte samma tankar och organisation. Politikerna är inte i huvudsak vård- och omsorgspolitiker. Prioriteringen av Vård- och omsorgsprogrammet kommer inte i första hand.
Man kan tydligt se det när nu socialdemokraterna på politiska grunder vill lägga ner WUC. För att komma undan kritiken mot att lägga ner en skola, låtsas de som om att om de behåller ett program på skolan så läggs den inte ner. Sannolikt är det så de vill försöka klara valsveksdebatten. Det är ett cyniskt resonemang som sannolikt kommer att slå mycket hårt mot Vård- och omsorgsprogrammet. Hur många 15-16-åringar kommer att söka till en gymnasieskola som bara är en utpost, där de kanske får samsas med vuxenutbildningar, arbetsmarknadsprojekt, företag...
Vård- och omsorgsprogrammet borde istället värnas. WUC kunde bli en skola där Vård- och omsorgsprogrammet istället blev centrum i en växande och allt populärare skola. Lokalerna finns, skolkamraterna likaså. Närheten till såväl USÖ som kommunal äldreomsorg borde vara en självklar fördel för en bibehållen utbildning.
Nu slås detta sönder. Det är ett slag mot de hundratals unga som ser sina skolval vara meningslösa. Det är ett slag mot lärare och skolpersonal. Men det är också ett slag mot de många äldre och deras anhöriga som kommer att få det än svårare att finna äldreboenden och hemtjänst med väl utbildad personal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar