Forskning och utveckling

I tisdags fattade den nuvarande majoriteten ett beslut om en ny policy för forskning, utveckling och innovation. Det låter väl bra. Problemet är att policyn knappt innehåller något om forskning, mycket litet av utveckling och knappt någon innovation. Den är flera steg bakåt jämfört med det universitetssamarbete som kommunen inledde 2007 och som för denna gång avslutades med att kommunens stöttning var en bidragande faktor till universitetets läkarlinje.

Majoritetens "FOU"-policy handlar om att man ska delta i Science Park-arbetet, stötta universitetet i frågan om civilingenjörsutbildningen, på nåt obegripligt sätt jobba med grundutbildningen vid universitetet och sedan köpa någon oklar form av stöttning inom skolan och det sociala arbetet.

Men det finns ingen framsynthet överhuvudtaget. Forskningen lyser med sin frånvaro. Någon annan ska hantera innovationsfrågorna. Kommunen ska stötta några saker men det är oklart vad stöttningen innebär. Det är bara ett område som är tydligt. Kommunledningen vill ha en satsning på logistik som gör att Örebro är på plats 2-3 i norden vad gäller logistik. Det är bara att konstatera att socialdemokraterna regerar. Socialdemokraterna i form av de vanliga sossarna och i form av Lennart Bondeson, kristdemokraten som ofta för en mer socialdemokratisk politik än socialdemokraterna själva...

Jag var på kommunstyrelsens utskott tydlig med att vi från Folkpartiet tyckte att policyn var för dålig. Men vi ville ha en diskussion om hur vi gemensamt kunde förändra den. Men Bondeson inte bara stängde dörren för samtal. Han låste den, kastade bort nyckeln och spärrade av området. Samtal och diskussioner får uppenbarligen inte plats i vare sig Bondesons eller Baastads värld.

Man kan undra vad de är så rädda för?

Vi i Folkpartiet har utarbetat ett eget förslag till FOU-strategi. Vi ville diskutera. Vi menar att forskning och utveckling, universitetet och innovatoner, är de viktigaste förändringsfaktorerna för Örebro. Därför vill vi utveckla Örebro till en universitetsstad, inte förbli en stad med ett perifert universitet. Vi vill att Örebros näringsliv ska kännetecknas av företag med högt kunskapsinnehåll och stora behov av hög kompetens hos medarbetarna, där lager och lastbilar är ett komplement och inte huvudsaken.

Vad innehåller då vår policy? Låt mig visa på några konkreta saker:

Vi tycker dels att kommunen ska jobba med sin egen organisation. Därför vill vi:

1)   Införa möjligheter för medarbetare inom samtliga kommunala verksamhetsområden att kombinera forskning och arbete genom att speciella forskartjänster tillskapas.

2)   Införa lektoratstjänster i grund- och gymnasieskolan för disputerade pedagoger.

3)   Införa lektoratsliknande tjänster i förskolan för disputerade pedagoger.

4)   Införa speciella tjänster för sjuksköterskor som disputerat.

5)   Införa speciella tjänster för socionomer som disputerat.

Sen tycker vi att kommunen ska jobba ihop med universitetet kring reell forskning. Därför vill vi:

6)   Att Örebro kommun finansierar en professur inom det pedagogiska området.

7)   Att Örebro kommun finansierar en professur inom vårdvetenskapsområdet.

8)   Att Örebro kommun medfinansierar forskarinsatser inom området stadsmiljö och stadsutveckling.

9)   Att Örebro kommun medfinansierar forskarinsatser inom området civilsamhälle.

10)              Att Örebro kommun agerar som medfinansiär till forskningsmiljöer inom andra, för kommunen intressanta och prioriterade, vetenskapsområden.

Men ett universitet finns också i en omgivning. Däärför måste vi jobba både med universitetsområdet och med staden. Studenterna, forskarna, lärarna – alla som finns vid universitetet måste känna att Örebro är rätt plats för dem. Därför vill vi också:

11)              Underlätta planering för om- och nybyggnation i och kring Örebro universitet.

12)              Tillsammans med universitetet samverka kring organisationsformer som gör det möjligt för universitetet att utvecklas.

13)              Tillsammans med universitetet arbeta för en attraktiv miljö på campus.

14)              Tillsammans med universitetet och privata aktörer arbeta för att ett tillräckligt antal studentbostäder finns tillgängliga vid terminsstart.

15)              Tillsammans med universitetet samverka för en stadsmiljö som är attraktiv för såväl studenter som personal på Örebro universitet.Tillsammans med universitetet arbeta för effektiva kommunikationer mellan universitetet och stadens centrum, liksom från Örebro till andra relevanta orter i och utanför Sverige.

Rätt mycket av detta kostar pengar. Det vill vi i Folkpartiet vara tydliga med. När kristdemokraterna drar ner resurserna till forskning och utveckling och ersätter dem med pengar till husbyggen, och dessutom inte med ett ord nämner vad deras nya policy ska kosta, så visar vi vad vi vill. Vi vill att en procent av kommunkoncernens omslutning ska användas till FOU-kostnader. Det innebär att såväl bolagen som själva kommunen ska satsa i detta. Inom några år innebär det en kostnad för kommunen på 70 miljoner. Det är mycket pengar. Men vi väljer detta istället för att slösa på p-platser för lastbilar, på monument i form av fotbollshallar, på hundratals politiker som inte beslutar något, på en övertung kommunal administration.

Örebros framtid bygger i stor utsträckning på hur vi klarar av att skapa en förändringsinriktad miljö. Vi måste börja konkurrera globalt. Det räcker inte att vara bäst i Närke, eller att tycka att vi är bättre än Västerås. Våra konkurrenter finns överallt; inom EU, i Kina och Sydostasien, i det snabbväxande Afrika, i Indien, i Nord- och Sydamerika. Vår framtid bygger på att vi blir attraktiva för människor som kan skapa sin egen framtid och dra med sig sin omgivning i förändringen.

Även i denna fråga, som borde vara en av dem där den politiska samsynen är stor, är det uppenbart att det finns en enorm skillnad mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna. Vi vill framtid. Vi vill forskning. Vi vill förändring. Vi vill universitet. De vill lastbilar. De vill lager. De vill gator och vägar. Tydligare kan inte skillnaden bli.

Media: NA

Truck Stop

Idag berättar ä garna till Engströms om att de räknar med att bygget av Truck Stop kommer att sysselsätta 50 personer i ungefär ett år. Det är bra.

Samtidigt berättar de att anläggningen kommer att sysselsätta ytterligare runt 50 personer kontinuerligt. Det är också bra.

Visst kan man klaga över att det inte är någon fullständig bild som ges. De 50 kontinuerligt anställda - är det nyanställda eller är det flyttar av personer från en arbetsplats till en annan? Eller innebär de 50 nya arbetena på Truck Stop att 50 personer tappar sina jobb på andra ställen?

Skit samma. Det är bra med jobb.

Men, säger då vän av ordning (ni vet han som är kompis till Nasse på Barnkanalen), var inte du emot Truck Stop? På den frågan måste jag svara både ja och nej.

Jag har aldrig varit emot Truck Stop. Som KSO var jag mycket tydlig med att vi gärna ställde upp för den som ville bygga Truck Stop. Det fanns bara ett krav: Finansieringen skulle ske privat.

Jag har varit, och är, emot att kommunen går in och subventionerar privata aktörer, vilka de än vara må. Truck Stop skulle säkert bli ett bra projekt med fullt privat finansiering. Men nu finns en direkt kommunal subvention av en parkeringsplats för lastbilar. Den parkeringen kommer att kosta ett antal miljoner per år. Pengar som tas direkt från skolan, vården, förskolan.

Men det är väl små pengar för att få 50 jobb, säger då någon. Så sant. Men det finns i huvudsak två underliggande problem när en kommun går in och subventionerar privata företag.

Det första är att en kommun riskerar skattepengar på den osäkra privata marknaden. Idag är anställningarna på Truck Stop en bra nyhet. Men redan i morgon kan verkligheten vara en annan. Vad händer om klimatet till slut påverkar även transporterna? Vad händer om de logistiska funktionerna väljer andra transportsätt, eller transportvägar? Det privata kapitalet ska riskeras på de marknader där risken är stor. Där ska däremot skattebetalarnas pengar mest lysa med sin frånvaro.

Det andra är att hela näringslivet fungerar sämre om det offentliga, exempelvis genom en kommun, snedvrider konkurrens och snedvrider utvecklingen genom att stötta företag på olika sätt. Det räcker med att kolla på historien för att se hur det kan gå. Varvsindustrin. Tekoindustrin. SAAB. För staten hade miljarderna kunnat rulla till ingen nytta. Och på samma sätt är det med en kommun. Ett privat företag ska kunna räkna hem debet och kredit genom egna insatser, inte tack vare kommunala subventioner vare sig de är direkta eller indirekta.

Det finns ett tredje problem också. Och det är att våra pengar inte räcker till allt. Samtidigt som miljoner går till en parkeringsplats för lastbilar får skolbarnen inte tillräckligt med vare sig lärartimmar eller skolböcker. Samtidigt som grävskopor och dumprar drar kommunala pengar, sparas det in på nattsjuksköterskor och vårdpersonal. Det är illa. Som politiker måste man våga prioritera och ta ansvar för sina prioriteringar.

Och även om man skulle säga att dessa pengar borde användas till näringslivssatsningar kan man fundera över hur Lennart Bondeson, kristdemokraterna, och den nuvarande kommunledningen prioriterar. Det finns massor av pengar till lastbilar, parkeringar och dieselmackar. Samtidigt minskas stödet till den forskning som sker på Örebro universitet kraftigt. Idag återstår mindre än en tredjedel av det som vi satte in i ett nationellt unikt projekt för fem år sedan.

För mig skulle de 34 miljonerna som en parkeringsplats kostar, gjort betydligt mycket mer nytta inom forskningen vid Örebro Universitet än som asfalt vid en väg. Forskning, utbildning och hög kompetens är dessutom något som bygger framtiden och som skapar framtidens jobb och företag.

Så det finns alltid skäl att fundera över hur man prioriterar. Jag och Folkpartiet har prioriterat skolan, vården, omsorgen och universitetet. Lennart Bondeson prioriterar lastbilar, parkeringsplatser och asfalt.

Media: NA

Det nya, liberalare, Sverige

Så kom då forskningen med i regeringens höstbudget. Och partiledaren min, utbildningsminister Jan Björklund, har skäl att sträcka på sig. Sverige under Björklund formas snabbt om till ett land med fokus på utbildning och kunskap, forskning och vetenskap. Det är bra.

Det Björklund nu gör är både att förändra i grunden och göra det bra som finns ännu bättre.

Den svenska grund- och gymnasieskolan förändras rejält. Allt från lärarutbildning till nationella program, från betyg och kunskapsfokus till lärlingsutbildning. Det är ett historiskt skifte som nu är i full gång. Rätt många kräver redan nu resultat, men det tar tid att ändra på de 40 år med socialdemokratiskt nedmonterad skola vi levt med. Vare sig Rom eller den svenska skolan byggs på sex år.

Björklunds bild som skolpolitiker är välsatt. Från tiden som lokal skolpolitiker till skolminister och utbildningsminister. Björklunds forskningsprofil är, eller snarare har varit, otydligare. Det har varit rätt mycket tal om prioriteringar, spetsforskning och elit. Men det har saknats en del. Den luckan täcks nu i huvudsak till.

Och det är ett bra forskningspaket som levereras. Det handlar både om generella satsningar och riktade anslag. Det handlar om framtidsforskning inom medicin och teknik, liksom möjligheter för enskilda universitet att själva prioritera bland de områden man känner att man har spetskompetens.

Man kan inte nog bekräfta ett universitets betydelse för en stad. Örebros nutidshistoria räcker. Visst var den gamla socialhögskolan bra för Örebro, liksom den breddade högskolan senare. Men först när Högskolan Örebro blev Örebro Universitet skapades den riktiga utvecklingspotentialen. Och genom ett tydligt fokus, med goda företrädare i universitetsledningen, har Örebro Universitet haft en enorm utveckling. Och det är ändå bara början.

För snart sex år sedan, när den nytillträdda 5-partikoalitionen började sina gemensamma besök, valde vi att som första stopp besöka rektorn på Örebro Universitet. Vi blev mycket väl mottagna. Och det var inte utan viss förvåning från båda parter. Den tidigare kommunledningen hade aldrig varit i kontakt med universitetet kring mer än frågor om studentbostäder och bussar. Vi ville hitta gemensamma utvecklingsvägar. För oss var det en självklarhet.

Det var Folkpartiet som drev frågan. Nu, liksom då, ser vi utbildning, kunskap, forskning och vetenskap som de självklara katalysatorerna i samhällets omvandling. Universitetet är det självklara navet i den utvecklingen. Det var därför vi valde att satsa 5 miljoner kronor årligen på den unika forskarskolan. Det är därför vi nu väljer att prioritera en fortsatt gemensam satsning på forskning i Örebro, genom att som mål ha att 1 % av kommunens nettoomsättning ska gå till forskning.

På regeringsnivå är det också Folkpartiet som driver frågorna om forskning framåt. Och med det paket som Jan Björklund och hans Alliansvänner nu presenterar bygger man Sverige starkare. Och Örebro får en del av kakan. Möjligheterna till en positiv utveckling av Örebro ökar genom regeringens förslag. Men det gäller att prioritera rätt.

Tyvärr verkar den nuvarande kommunledningen fortfarande vara mer intresserade av lastbilar och lager än av forskning och universitet. Den inriktningen måste vi ändra. Örebros framtid ligger i och kring universitetet. Den gemensamma utmaning vi har idag är att vi lokalt måste kapitalisera på den kunskap och den forskning som bedrivs vid universitetet. Fler universitetsnära företag. Fler företag som använder universitetets forskare och kunskap för att utveckla sina processer.

Politik kan handla om att administrera det som redan finns och låta andra bestämma vart man är på väg. Politik kan också handla om att leda i en tydlig riktning, och ständigt söka medborgarnas stöd för den politiken. Jan Björklund och Alliansregeringen har valt den senare varianten. Det är bra. För Sverige. För Örebro.

Media: DN1, SVD1, SR1, SVT1, EX, AB,

Slutet för Örebro Universitet?

Idag kan vi på DN-debatt läsa utbildningsminister Jan Björklunds inlägg kring framtidens universitet. Han pekar tydligt på två förändringsvägar: Färre. Bättre.

Det är lätt att instämma i vart fall i den andra förändringsvägen. Men den första är nästan som att ifrågasätta anställningstrygghetens förträfflighet, eller någon annan av alla de socialdemokratiska dogmer som sedan länge styrt vårt samhälle.

Men Björklund har rätt. Dubbelrätt.

För alla oss som styrt i offentlig sektor de senaste åren har utvecklingen varit glasklar. Elevminskningarna i grundskolan följdes av elevminskningar inom gymnasieskolan. Frågan är inte om utan när minskningen sker för universitet och högskolor. Och elevminskningen går snabbt. Om man jämför födelsetalen 1990 och 2000 visar det sig att antalet födda minskar från ungefär 124000 till ungefär 88000. Det är en enorm skillnad som måste få alla samhällsplanerare att fundera.

Det har utbildningsministern gjort. Konsekvenserna är tydliga. Antalet tillgängliga elever som vill bli studenter minskar. Då borde även utbildningsplatserna minska. Om man dessutom vill öka kvaliteten främst på forskning, men även på grundutbildning, får det än större konsekvenser.

När jag tillträdde som kommunstyrelseordförande gick mitt första externa besök till Örebro Universitet och rektor där. Jag blev ganska förvånad när han sa att hans kontakter med tidigare kommunledningar varit i princip noll (0). Den bilden förstärktes tyvärr av andra universitetsanställda. Under lång tid hade socialdemokraterna nonchalerat den viktigaste utvecklingsfaktorn för Örebro.

Under de följande åren startades flera samverkansprojekt mellan Örebro Universitet och Örebro kommun. Skälen att jag drev dessa projekt var i huvudsak tre. För det första ville jag ha in ett annat tänk inom den kommunala organisationen. Istället för att tro och tycka på egen hand, borde kommunen istället använda forskning och praktik som två jämförbara storheter. För det andra menade jag att Örebro Universitet var nyckeln för en förändring av samhället, grunden för tillväxt och utveckling inom företagandet och basen för en växande stad.

Men det tredje skälet var helt enkelt att vara med och värna Örebro Universitets framtid som universitet. Därför ville jag att kommunen skulle starta forskarskola, lägga pengar på forskning, ge ännu bättre förutsättningar till att anställa fler professorer, fler doktorander, fler goda lärare. Örebro Universitet var då i en lägre division inom de svenska universiteten. Om vi inte kunde klara av universitetets framtid var också Örebros positiva utveckling hotad. Och framförallt var den regionala statusen hotad.

Nu har Örebro universitet hoppat upp i en högre division. Främst beror det på att universitetet nu har en läkarutbildning. Den kommer på sikt att innebära betydligt större möjligheter för ökade forskningsmedel, både från staten och från privata aktörer. Men det förutsätter politiskt ledarskap.

Och då kan man bli bekymrad.

Socialdemokraterna var emot satsningen på Örebro Universitet. Den nuvarande kommunstyrelseordföranden reserverade sig emot beslutet. Innebär dagens kommunledning en återgång till den socialdemokratiska nonchalanta hållning som karaktäriserade Örebro kommun före 2007? Och kommer man att ha ekonomisk kraft att öka satsningen på kommunalt finansierad forskning? Det finns inte mycket som tyder på det.

På landstinget är det i vissa lägen bättre, i andra sämre. Den socialdemokratiska landstingsledningen måste få väl godkänt för de forskningssatsningar man gjort och gör. Det har hjälpt universitet enormt i utvecklingen. Men samtidigt verkar det som om socialdemokraterna på landstinget tvekar om den regionala utvecklingen. Är det så att det finns öppningar för att göra Örebro Universitet och Universitetssjukhuset i Örebro till filialer till Uppsala? Hittills har inte någon sosse satt ner foten och sagt nej. En sådan utveckling skulle sannolikt vara slutet både för Örebro Universitet som fristående universitet, för Örebro Universitetssjukhus och för Örebros aspirationer på att vara en regionhuvudstad med stark egen utvecklingskraft.

Det tråkiga är att socialdemokraterna på nationellt plan verkar inta samma konservativa hållning som tidigare. Där handlar det bara om kvantitet. Men kanske är det så att sossarna inte har förmåga att tänka nytt. I Örebro behåller man gymnasieskolor trots snabbt vikande elevtal, det är kvantiteten och inte kvaliteten som är det viktiga. Och i riket vill man bygga ut högskolorna trots minskande elevantal. Kvantitet, inte kvalitet för socialdemokraterna.

Kvalitet, därefter kvantitet för Folkpartiet.

Och nu då, vad händer nu?

Min linje är glasklar. Örebro kommun måste fortsätta att satsa på mer samarbete med Örebro Universitet. Målet ska vara att en procent av kommunens budget, i dagsläget 60 miljoner kronor, ska gå till utvecklingsprojekt anknutna till Örebro Universitet. Det vore en satsning som gav eko i hela Sverige. Det skulle gynna näringsliv och sysselsättning mer än alla dessa meningslösa projekt med nya kommunala bolag. Och det skulle göra det möjligt för Örebro universitet att växa ihop med näraliggande högskolor (och kanske ett universitet), och fortsätta vara navet för detta större, mellansvenska universitet.

Eller som man säger i USA:

"If you can't join them, beat them!"

Det är helt enkelt bäst att vara bäst!

Media: DN

Sverige utbildar för egna behov!

Utbildningsministern har idag släppt nyheten om fler platser på läkarlinjen och sjuksköterskeutbildningen. Det är bra. Av många skäl.

Sverige har aldrig haft så många läkare som idag. Det finns de som påstår att vi borde ha ännu fler läkare, och kanske det blir så i och med de ständiga medicinska framstegen. Det är en bra utveckling.

Mindre bra har det varit att Sverige inte haft någon balans mellan utbud och efterfrågan. Det har utbildats alldeles för få läkare i Sverige. Antalet utbildningsplatser har inte motsvarat behoven. Och inget har gjorts förrän Jan Björklund började sätta tänderna i högskolevärlden.

Som lokalpatriot gladde jag mig enormt när Örebro Universitet fick sin läkarutbildning förra året. Då var Tobias Krantz folkpartistisk högskoleminister och hans jobb för att öppna upp för Örebro universitet var ovärdeligt.

Men det räcker inte. Fortfarande har kanske hälften av de nyanställda läkarna en utbildning som inte givits i Sverige. Det är inget fel med att utbilda sig utomlands. Svensk läkarutbildning är sannolikt inte världens bästa inom alla områden. Men det måste finnas en balans. Vi kan inte bara "importera" läkare. En sådan "import" förutsätter en ungefär lika stor "export" sett över tid.

För de lärosäten som har läkar- och sjuksköterskeutbildningar blir det nu ett antal utmaningar som måste klaras. Men möjligheterna är desto fler, både för lärosätet och staden det befinner sig i. Örebro kan nu än mer befästa sig som den nya svenska universitetsstaden. Allt mer pekar mot att Örebro Universitet med rätt ledning och rätt lokala förutsättningar kan bli ett universitet med en bra blandning av högkvalitativ forskning och breddutbildning med kvalitet.

För oss som jobbar för Örebros utveckling är det en välkommen nyhet. Det finns enorma möjligheter att skapa nya arbetstillfällen genom universitetsnära företagsutveckling. Medicin och omvårdnadsområdet kommer under de kommande åren att vara en smältdegel för ny utveckling.

Men framförallt är beslutet om nya utbildningsplatser välkommet sett ur ett patientperspektiv. Det är inte säkert att Sverige ständigt kan importera fler läkare. Det är däremot säkert att landsting som har svårt att få läkare till ordinarie tjänster, betalar mångmiljonbelopp för stafettläkare. Det är tydliga kvalitetsbrister som drabbar patienterna. Nu rättar Jan Björklund och regeringen till även denna brist inom svenskt utbildningssystem.

Media: DN, SVD, Expressen, NA

Våga tänk regionalt

När jag tog över som kommunstyrelseordförande gjorde jag det i ett län utan samarbete. Örebro var ansedd som storebror i alla lägen. Det fanns en tydlig politik där Örebro skulle ta allt. Det fanns inget näringslivssamarbete, snarare en konkurrens mellan olika kommuner om företagen. Det fanns inga regionala mötesplatser, annat än de formaliserade, partipolitiserade, i regionförbund och landsting.

Ett av mina största arbeten i det tysta har varit att försöka förändra detta. När vi fick en ny kommundirektör blev en av hans viktigaste uppgifter att söka kontakt med alla andra kommunchefer i länet för att diskutera hur vi samarbetade och samverkade. Jag hade hoppats att det skulle gå att ordna liknande träffar med kommunstyrelseordförandena. Tyvärr var det partipolitiska trycket där för hårt. I princip inga socialdemokrater ville komma på den träff jag ordnade. Det var synd, men det var mer en sporre att försöka mer än att ge upp.

För mig är det regionala samarbetet högprioriterat. Skälet är enkelt: Örebro kan inte vara en tillväxtpunkt i en annars degenererande region. Örebro måste växa tillsammans med sina systrar och bröder i länet. Vi kan gärna agera lok, men vi måste ha alla vagnarna med oss.

Under åren har jag därför haft kontakt med flera kommunföreträdare inom olika sakfrågor:

Jag tycker till exempel det är självklart att vi ska samverka med Hallsberg kring kombiterminalen, för att värna Hallsbergs status som Sveriges järnvägsknutpunkt nummer 1. (Här har örebrosossarna varit emot - de har velat bygga en konkurrerande kombiterminal i Örebro)

Jag tycker till exempel att det är självklart att Örebro stöttar Karlskoga kommun när det gäller utvecklingen av civil industri med militär teknologi. Därför stöttade vi ett projekt i fjol med 100.000:- kronor. (Här var sossarna med, men med stor tvekan.)

Jag har varit i Nora och pratat järnväg. För mig är det självklart att Nora ska knytas närmare Örebro, eftersom boendemiljön i Nora är helt annorlunda än den i Örebro och skapar ett gott komplement. (Här är sossarna faktiskt med på vagnen, men först sen koalitionen presenterade projektet. Men det är gott så!)

Och jag har gett kommundirektören i uppgift att se vilka samarbetsprojekt vi kan göra tillsammans. Gemensam lönehantering i alla kommuner? Gemensam upphandling? Gemensamma myndighetsfrågor? och så vidare. Och mitt besked har varit tydligt: Det är inte säkert att verksamheterna ska läggas i Örebro, snarare tvärsom. Vi måste värna en stark arbetsmarknad även i länets mindre orter.

Och arbetet har gett resultat. Idag har vi ett allt närmare samarbete på tjänstemannannivå. Kommuncheferna träffas regelbundet. Näringslivskontoret samarbetar också med Arboga (förutom Kumla och Hallsberg) för att skapa en bättre näringslivsregion. Det är bra.

Utmaningen är nämligen enorm. Om vi inte klarar av att samarbeta i länet kommer andra att ta den plats som borde varit vår. Ett par exempel:

Örebro kan bli centralort i en ny större region, med alla fördelar det har att ha det administrativa centret på plats, eller en perifer ort i en annan region med regioncentrum långt bort.

Örebrolandstinget kan bli centrum för högspecialiserad sjukvård i en region, med alla fördelar det har, eller ett undersjukhus till ett annat sjukhus långt borta.

Örebro kan bli en utvecklingsmotor med ett universitet som växer som forsknings- och utvecklingsarena. Eller så blir vi ett utbildningsuniversitet utan forskning och därmed sämre utveckling för företag och näringsliv.

Och så vidare...

I fyra år har jag pratat regionfrågor, gensvaret från andra partier har varit ljumt, för att uttrycka sig milt. Men nu börjar det vända. Det är bra. Örebros plats på kartan måste ständigt försvaras genom utveckling, förnyelse och förändring.

Media: NA

Örebro i behov av förändring

Just nu styrs, eller styrs inte, Örebro av 7 partier i någon variant på samstyre. Egentligen är det inte politiken som styr. Det har blivit övertydligt att det kraftfulla grepp koalitionen tog över ärendegång och ärendehantering förra mandatperioden nu havererat. Vi är tillbaka till ungefär samma variant som fanns när socialdemokraterna styrde förra gången. Då kom ärenden upp på kommunstyrelsens lista utan att någon politiker verkade sett dem. Det ändrade vi på. För oss är det en demokratisk skyldighet att ärenden i kommunen ska ha en politisk hemvist. Varför? Självklart därför att det är politiker och partier man röstar på, inte tjänstemän.

Folkpartiet var länge väldigt osäkra på att gå in i detta styre. Man kan nog säga att våra värsta farhågor har besannats. Det är omöjligt att styra en kommun där det finns ett antal partier som vill förändring, som arbetar med strukturella förändringar, som har ett antal tydliga visioner för Örebro, och ett par partier som säger nej, som tycker det var bättre förr, som aldrig brytt sig om strukturer och som verkar ha hur mycket pengar som helst till olika detaljfrågor.

Det är synd att vi som vann valet inte fick styra omedelbart efter valdagen. Koalitionen fick 2500 fler röster än de röda, nästan 49 % av örebroarna ville att vi skulle fortsätta mot 46 % för de röda. Örebro är inne i en sån fantastisk utveckling att vi behöver en stark och förändringsinriktad kommunledning.

För Folkpartiets del handlar det om att förändra Örebro i grunden. Från en stillastående kommun, byggd på kommunsocialistisk tro att det offentliga kan och ska göra allt, till en utvecklingskommun där vi tror på örebroarna och deras vilja och möjligheter att växa och förändra kommunen. Några exempel:

Folkpartiet har drivit universitetsfrågorna. Vi tror på universitetet som nav för såväl kommun som region. Vi menar att forskning och högkvalitativa jobb i entreprenöriella företag är framtiden. Vi vill rekrytera spetsföretag och spetskompetens. Sossarna ville ha lager och lastbilar...

Folkpartiet har drivit utbildningsfrågorna. Vi vill att Örebro ska ha Sveriges bästa skolor, där elever med alla typer av bakgrund och härkomst får bäst utbildning, där fokus ligger på kunskaper, där vi värderar lärarnas viktiga arbete högre, där vi mäter elevernas resultat för att kunna sätta in åtgärder tidigt, där vi kräver ordning och arbetsro i klassrummen. Sossarnas vill ha läxhjälp (deras viktigaste politiska fråga överhuvudtaget i Örebro - en fråga som inte ens har någon evidens för bättre inlärning)...

Folkpartiet har drivit de ekonomiska frågorna. Det är vi som har varit kommunens finansdepartement. Vi har ständigt pekat på behovet av att ha en ekonomi i balans. Vi har aldrig accepterat omotiverade underskott, ofinansierade satsningar, ohållbara löften. Vi har pekat på att många kommuner klarar av att driva sina verksamheter billigare än vi, men där kvaliteten är högre och medborgarna nöjdare. Vi har mätt och jämfört, följt upp, utvärderat och återkopplat. Vi har byggt Örebro så starkt att kommunen idag klarar sig utan att behöva ropa till staten när världen skakar. Vi vill använda den starka ekonomin för att bygga Örebro än starkare. Bättre företagsklimat. Lägre skatter. Starkare välfärd. Sossarna lovar som vanligt runt, sprider miljonerna kring sig och lär snart ha kommunen tillbaka till underskott...

Folkpartiet har drivit de demokratiska frågorna. Vi har haft ansvar för såväl dialogen med civilsamhället som med medborgardialogen. Vi har lyft Örebro från ett läge där kommunen var sluten och ovälkomnande till ett läge där vi är föregångare i Sverige vad gäller dialog med medborgarna. Vårt arbete med medborgarbudget, med avtalen med civilsamhället, med kommunens hemsida, med öppenhet och medborgarfokus har gett resultat. Vi har gjort Örebro mer jämställt, tagit Örebro från en position där även det grundläggande jämställdhetsarbetet saknades till en nationell topposition. Vi tog ansvaret för valkaoset, vågade överklaga och mot socialdemokraternas antipropaganda stå upp för ett öppet och demokratiskt valsystem. Och sossarna vill, ja vad vill de egentligen? Ingen vet...

Örebro har alla chanser att bli en framgångssaga i Sverige. Det handlar om att väcka en stad som vaggats till dvala av alldeles för lång tid av socialdemokratiskt ostyre. Det handlar om att vilja, att våga, att utmana, att tro på sig själv. Vi i Folkpartiet är övertygade om att Örebro har framtiden för sig. Vi vill gå in i det förändringsarbete som krävs med glädje, i samtal med örebroarna, med ögon och öron öppna för de människor som vill förändra Örebro tillsammans med oss.

Media: NA, Tvärsnytt

Folkpartiet levererar igen!

Så kom då ytterligare bekräftelse på hur den Folkpartiledda koalitionen levererar. Idag kan vi läsa i NA om hur företag växer och stärks i kommunen, och i länet. Det är god läsning.

Vi kan se att alliansregeringens ekonomiska politik har lyft Sverige ur krisen på ett sätt som få andra länder klarat. Vi hade ett snabbare fall än många andra länder, men vi har återhämtat oss betydligt snabbare. Tillväxttakten på nästan 7 % förra kvartalet är ett rekord i sig.

Men det som händer i Örebro är kanske ännu mer av ett paradigmskifte. Under många långa socialdemokratiska år var det den offentliga sektorn som skulle styra allt i Örebro. Jag minns fortfarande hur den dåvarande kommunstyrelseordföranden Mats Sjöström inte ens kunde acceptera en skrivning i länsutvecklingsplanen där den privata sektorn skulle vara ledande i nya arbeten. Denna politik resulterade i att både Örebro län och Örebro kommun kom i ett betydligt sämre läge än de flesta andra länen. Den höga arbetslösheten, bristen på framtidstro, oviljan till att stötta högre utbildning, universitetet och entreprenörerna, gjorde kommunen och länet till ett stelt och outvecklat område. Bilden av Örebro län som en sydlig utlöpare till Norrland är i detta inget positivt.

Under koalitionens första fyra år har detta förändrats. Vi har jobbat tätare ihop med universitetet än någon kommunledning tidigare gjort. Vi har uppmuntrat entreprenörer. Vi har velat öppna kommunen för nya initiativ. Som oftast har vi gjort detta med motstånd från de båda vänsterpartierna. Socialdemokraternas fagra tal om näringsliv bottnar inte i någon aktiv politik, snarare tvärsom.

Vår politik visar sig nu bära frukt. Jobben kommer på bred front. Universitetet växer som aldrig förr. Entreprenörer ser att Örebro är en kommun och stad att satsa i. Örebro 2010 byggde vidare på besöksnäringens starka ställning.

Detta ger oss ökade skatteintäkter och förhoppningsvis även minskade kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder. Det är bra. Det ger Örebro bättre möjligheter att slå vakt om välfärden för de som har det svårast i samhället. För oss i Folkpartiet är det den viktigaste politiska frågan. Där har vi verkligen levererat!

Förtur

Såväl Nerikes Allehanda som Radio Örebro berättar om universitetets begäran om förtur i tomtkön för en nyckelperson för universitetet och den nya läkarutbildningen. Jag uttalar mig i båda media om det rätta i att ge förtur.

Min mening är dessutom att det i många fall är för svårt att få förtur i tomtkön i Örebro. Varför? Är det inte bara eliten som gynnas på de vanliga örebroarnas bekostnad? Om man reagerar med magen är det så. Men som politiker och ledare för ett Örebro i utveckling kan man inte göra det. Frågan är nämligen mer komplicerad än så.

Örebro växer, förändras och utvecklas som aldrig förr. Koalitionen som lett Örebro de senaste fyra åren har skapat enormt goda förutsättningar för Örebro och örebroarna. Tusentals nya örebroare flyttar hit för att Örebro blivit så bra. Företag växer i en utsträckning som tidigare inte skådats. Arbetslösheten minskar kraftigt. Ekonomin är urstark och skapar förutsättningar för ännu mer utveckling, fler och bättre jobb och ännu bättre välfärd.

Men utvecklingen kommer inte av sig själv. Kommunledningens strategiska arbete med förändring och utveckling spelar en viktig roll. Vårt samarbete med universitetet är unikt. Vårt arbete med nyföretagande och växande företag spelar roll. Det är i det sammanhanget ett arbete med att skapa bättre förtursregler måste sättas in.

Under de senaste fyra åren har jag rätt många gånger fått samtal från företagare och från universitetet som visar på problemen med att rekrytera toppkompetens till Örebro. Ibland flyttar dessa toppkrafter till det socialdemokratiskt styrda Kumla, med som det verkar betydligt generösare regler. Men oftare blir de kvar i Stockholmsområdet.

Det innebär att Örebro riskerar att tappa toppkompetens. Utvecklingen blir sämre för såväl företag, universitet som kommun. En sämre utveckling leder till färre jobb i framtiden. Med fler välavlönade i Örebro ökar handeln och skapar nya arbetstillfällen. Det gynnar alla örebroare men framförallt de som söker de enklare jobben inom handel och service. Fler toppkrafter inom universitet och företagande skapar bättre företags- och forskningsklimat och ger oss enorma möjligheter att utveckla staden, jobben och välfärden.

Alternativet, att som rätt många av de som skriver inlägg på na.se, att låtsas som om den enda rättvisan är att låta alla alltid stå i samma köer, innebär stagnation, sämre utveckling och på sikt färre jobb och sämre välfärd.