Rätt till heltid är en återvändsgränd.

Ska alla arbetsgivare, privata, civila och offentliga, tvingas till att bara anställa medarbetare på heltid? Eller ska det begränsas till de offentliga? Eller är det en återvändsgränd?

Under de senaste åren har jämställdheten nationellt åter blivit en fråga för fler politiska partier. Det har delvis sannolikt berott på Fi’s framgångar men även på att jämställdheten varit mer intressant för väljarna än tidigare. Olika partier har satsat på att hitta på egna förslag för att öka jämställdheten.

Tyvärr är flera av de som fått störst publicitet haft en tveksam liberal attityd. Jag har tidigare idag bloggat om fler oöverlåtbara föräldramånader och statens rätt att bestämma mer över föräldraskapet. Nyligen handlade det om kvotering av styrelseplatser i börsbolag och då och då poppar även rätten till heltid upp, senast nu som ett krav från S-kvinnor och fackförbundet Kommunal till Socialdemokraternas kongress.

Ibland får sådana förslag märkligt nog stöd från olika borgerliga partier. Ibland även från Folkpartiet. När det gäller rätten till heltid lutar partiet mot att delvis stödja vänsterpartierna. Även Folkpartiet vill ha rätten till heltid som norm inom offentlig sektor. Frågan är om denna norm är lagstyrda krav, eller en aktiv, men inte lagbunden, god personalpolitik.

Socialdemokrater och deras ekonomiska finansiärer i facket vill vare sig nöja sig med kollektivavtal eller god personalpolitik. De vill lagstifta. Tvinga offentliga och privata arbetsgivare att antingen anställa på heltid, eller inte alls. Vad det skulle innebära för arbetsmarknaden är rätt skrämmande. Hur många småföretagare skulle tvingas göra sig av med sina deltider helt enkelt för att man inte har råd med heltid? Som så ofta idag saknar socialdemokratisk politik förankring i verkligheten.

Men det finns även frågor inom den offentliga sektorn som måste lyftas.

Rätten till heltid inom offentlig sektor, ovillkorlig rätt oavsett om den är sprungen ur lagstiftning eller kollektivavtal, är ett avsteg från den offentliga sektorns uppdrag. Den offentliga sektorns uppdrag handlar aldrig om personalens behov och alltid om kundens oavsett om hon är gammal kvinna på äldreboendet, liten pojke på förskolan, ung kvinna i gymnasiet eller vuxen missbrukare i socialtjänsten.

Det är hennes behov som ska fyllas. Den offentliga organisationen är aldrig för sig själv och alltid för medborgarens. Och varje skattekrona ska användas rätt och effektivt för medborgarens skull, aldrig för organisationens.

Men med den ovillkorliga rätten till heltid så flyttas det perspektivet. Medlet blir målet. Det är viktigare att skapa former för hur alla ska vara anställda, än att skapa former för hur alla ska få en god service. Och kostnaderna, de väl använda skattepengarna, kommer i andra hand.

Privat sektor har ett uppdrag: Det är att ge ägaren till bolaget optimal avkastning, antingen kort- eller långsiktigt. Ibland tänker jag att det är betydligt enklare att styra ett bolag än en kommun. Det är bara att räkna. Intäkter och utgifter. Produktion och försäljning. VaruMarknadsanalys och konsumtionsmönster.

Men den offentliga sektorns uppdrag är betydligt svårare. Såväl intäkt som utgiftssidan har en annan betydelse. Men framförallt är uppdraget oklarare. Vilka behov ska uppfyllas? Till vem ska uppdraget riktas? Hur hanterar man produktionskostnader, mäter man kvalitet och effektiviserar i svårmätbar serviceproduktion?

Under lång tid struntade offentlig sektor i att mäta utfallet av vad man ville göra och vad verksamheten gjorde. Nu mäter vi mer – men det innebär inte att uppdraget blivit enklare. Men framförallt visar det att det går att skapa kvalitet, inte sällan bättre kvalitet med mindre eller i vart fall lika stora resurser, bara styreffekterna är de rätta.

I ett sådant fall måste kompassriktningen vara klar. Kvaliteten gäller alltid medborgarna i behov av kommunal service. Den kommunala organisationen är bara redskapet, aldrig målet.

Heltidsanställningar kan sannolikt vara en av de nödvändiga åtgärderna för att få fler att vilja jobba i offentlig sektor. Men minst lika viktigt är det att fundera över vilka lönenivåer som olika uppdrag har. Om en större kommun har 200 miljoner till att utveckla medarbetarskapet, är det då en ovillkorlig rätt till heltid som är det viktigaste? Eller ska vi öka lönerna för lika kvinnodominerade grupper som lärare, sjuksköterskor, socionomer, bibliotekarier?

Och om pengarna inte finns, ska vi i så fall sänka kvaliteten för den gamla kvinnan, för att ha råd med en heltid för den unga?

För mig är det självklart att det är medborgarna som kunder/servicetagare som är kommunernas, landstingens och statens mål. Det måste alltid finnas ett kundperspektiv, ett underifrånperspektiv på vår verksamhet och hur vi styr våra verksamheter.

Och när det gäller jämställdhet, god medarbetarpolitik och åtgärder, menar jag att lönedifferentiering och höjda löner för välutbildade kvinnor i offentlig sektor är betydligt mer verkningsfulla.

Är det liberalt att få tänka ofeministiskt?

Om Morgan Johansson, kvotering, föräldraförsäkring och när politiskt tyckande blir överhetens tvingande sanning.

Jag läser ofta den intressante liberale skriftställaren Anders Johnsons facebook-uppdateringar. Det borde fler liberaler göra. Så här skrev han för några dagar sedan:

Dagens citat visar att intet är nytt under solen:
"Var icke den första liberalismen en åsikt som ville giva människorna frihet att såvitt möjligt sköta sig själva, som ansåg, att staten skulle avhålla sig så mycket som möjligt från att ingripa i den enskildes liv och rätt att sköta sig själv? Och är icke den nya liberalismen av ett helt annat kynne, närmande sig i det fallet till socialismen, att den vill att staten skall rätta alla missförhållanden med lagar?"
Arvid Lindman i brev till Harald Hjärne 1911


Jag läser och tänker på Morgan Johansson, justitieministern som tänkte (för) högt kring feminism, företag och kvotering. Och jag tänker på hur många liberaler som är inne på alldeles för likartade linjer.

Det kan vara förståeligt om en socialist som Johansson tycker att politiken har en roll som är över det privata ägandet, företagandet och egenmakten. Socialister bygger sin ideologi på att staten i snäv mening - socialisterna själva - vet bättre än medborgarna. Visst låtsas de som om de på något sätt stod för ett folkrörelseengagemang. Men socialismen är rätten för folkets företrädare att bestämma över folket, oavsett vad folket tycker.

I ett sådant perspektiv är det i linje med partiets ideologi att tänka sig att när partiet i sin vishet bestämt att företag måste ha en viss andel av ett visst kön, ålder, härkomst, etnicitet eller vad det nu vara må i sin styrelse, ledningsgrupp, medarbetarkader - så ska företagen rätta sig efter det. Annars är det lika bra att företaget läggs ner (och staten tar över???).

Tyvärr är detta förslag bara ett i en rad där staten menar sig veta bättre än medborgarna. Förr var det vanligare. Men även idag är tilltron till statens vishet stor bland såväl socialister som konservativa och, tyvärr, en del liberaler.

Och ofta handlar det om feminism.

Även liberaler har slirat på tankarna när kvoteringsfrågan till bolagsstyrelser har dykt upp. Det är märkligt eftersom just äganderätten varit grunden för hela den liberala tankerörelsen. Och det fria företagandet var väl det som en gång för drygt 200 år sedan fick den frisinnade prästen Anders Chydenius att dra igång den moderna liberala rörelsen.

När en liberal hör en Morgan Johansson tänka fritt om att staten ska avveckla bolag som inte beter sig som staten vill, borde nackhåren resa sig. Men det är överraskande tyst. Kanske beror det på att feminismen blivit en överideologi också för många liberaler?

Man kan bara ta ytterligare ett exempel. Föräldraförsäkringen. Kanske det tydligaste exemplet på vad som hänt på den väg som Harald Hjärne skrev om för över 100 år sedan.

Är det OK för en liberal att leva ofeministiskt? Är det OK för en liberal att acceptera vuxna individer som valt att leva ofeministiskt? Är feminismen en politisk norm som inte får brytas, ens när vuxna individer gjort ett medvetet val? Är feminimen en överideologi som förenar partister från höger till vänster i sin strävan att få såväl individer som bolag att leva just som staten kräver?

För mig är det oacceptabelt. Av två skäl.

För det första är friheten för den vuxna individen viktigare. Precis som Hjärne skriver ska staten inte gripa in i individernas liv mer än nödvändigt. Och vare sig föräldraförsäkring eller bolagsstyrelsernas sammansättning ger liberala politiker rätt att sätta sig över individernas fria val, eller äganderättens betydelse. Det är viktigt för mig.

Men kanske mer viktigt är den förändrade synen på vad politik egentligen är. I en blogg någon gång ska jag skriva om politiken som religion. Den bloggen är redan halvskriven men behöver mer tid. Men i korthet går den ut på att det finns en fara när värderingarna skapas, formuleras och genomdrivs av en politisk elit, ibland lika långt från verkligheten som det patriarkala prästerskapet.

Jag är folkpartist därför att jag värderar skillnaden mellan min personliga tro och statens roll. Min tro och mina värderingar grundläggs i det civila sammanhang jag finns i. Till partiet och politiken tar jag dem, och där får de brytas mot andras, med samma liberala tankar, men med värderingar och trosuppfattningar ibland långt från mina.

Ibland upplever jag att dessa kontaktvägar, mellan det civila samhälle där värderingar skapas, utvecklas och behålls, och den politik där vissa av dem stöps om till lagar och förordningar allt mer försvagats. Partierna är inte längre de levande folkrörelser de en gång var. Kontakter mellan de kvarvarande folkrörelserna, nätverken, föreningarna, organisationerna som borde vara de forum där värderingar grundläggs och den politik som ska stöta, blöta. förkasta och godkänna och till slut genomföra vissa av dem är alldeles för svaga.

Istället är partierna som en egen värld, slutna mot omvärlden i alldeles för hög grad, med stora megafoner men avstängda hörapparater. Där, i dessa slutna kretsar, formas idéer och tankar som sedan ska pressas igenom partiet och till slut läggas på medborgarnas huvuden. För det mesta går det ändå fortfarande åt rätt håll. Men om utvecklingen fortsätter, med en politisk elit som alltmer fjärmar sig från "folket", eller "folken", eller någon form av minsta gemensam nämnare för de individer som bor i landet, ökar risken att demokratin inte längre uppfattas som en kraft nedifrån och upp, utan som en uppifrån och ned-politik.

I hela denna blogg har jag medvetet skrivit "feminism" och inte "jämställdhet". Helt enkelt därför att jag tycker att feminismen i alltför stor grad har ett vänsterperspektiv, där den upplysta eliten med mer eller mindre tydligt tvång ska förmedla sina värderingar till de oupplysta. Men där jämställdhet är ett underifrånperspektiv, där värderingar kring kvinnans och mannens lika värde, värdighet, rättigheter och skyldigheter växer underifrån. Ibland med politikens hjälp. Men bara då medborgarna upplever det som en nödvändig åtgärd för att komma till rätta med en utmaning. Aldrig som en symbolåtgärd eller en tvångsregel.

Ibland är jag så liberal att jag faktiskt tycker att det är helt OK om en företagsägare vill driva sitt bolag helt ofeministiskt, eller till och med ojämställt, utan att inse att såväl medarbetare som vinstnivåer påverkas negativt.

Ibland är jag till och med så liberal att jag tycker att föräldrar ska få bestämma själva över hur de hanterar sin familjesituation, utan att någon bättrevetande politiker ska skriva dem det på näsan.

Kaffe viktigare än företagande?

Idag skulle vi ha ett möte kring det nya näringslivsprogrammet. Det var på mitt initiativ. Skälet var enkelt:

För en månad sedan fick vi det program som majoriteten tagit fram. Det hade inte funnits något intresse tidigare till någon dialog för en bred överenskommelse. Istället hade programmet tagits fram helt av de tre som leder kommunen.

När mötet började insåg jag att Lennart Bondeson (kd) tänkt sig att vi skulle besluta att anta programmet direkt. Det blev lite för mycket, inte bara för mig.

Jag redogjorde för hur vi tidigare hade gått till väga kring näringslivsprogram, oavsett majoritet. Det handlade om långa, öppna dialogprocesser där så många partier som möjligt fick vara med från grunden. Kanske blev inte programmen de spetsigaste, men det fanns en bred insyn och samsyn kring det som skrevs.

Nu skedde alltså allt bakom majoritetens stängda dörrar. Jag krävde att vi minst skulle remittera programmet till partierna, fick medhåll av hela oppositionen, och Lennart Bondeson vek sig. Det blev inte bara en remiss. Vi skulle dessutom gå igenom programmet i en arbetsgrupp för att se om vi kunde komma överens.

Så långt allt väl.

Idag var första mötet med denna arbetsgrupp. På plats fanns gruppledarna, förutom mig själv, även från M, MP, V, C och KD. Men vem sänder sossarna? Lena Baastad, självskriven inte bara som gruppledare utan även som vice ordförande och delansvarig för all kommunens näringslivspolitik?

Icke.

Lena Baastad tog en lite längre fikapaus än vi andra i gruppen. Kaffet i caféet i Rådhuset var viktigare än hur Örebros framtida näringslivspolitik skulle formas och formeras. Istället satt Roger Andersson för sossarna.

Lena Baastads agerande är mångdubbelt pinsamt.

Pinsamt för Baastad själv som i fredags kallade till presskonferens för att berätta om sin vilja att ställa upp för att förändra Örebro i fyra år till. Men den viljan och den energin tog uppenbarligen slut över helgen. Nu finns det inte ens vilja och energi för att delta i den grupp alla andra gruppledare prioriterade för att skapa ett bättre näringslivsklimat.

Pinsamt för socialdemokraterna. Det är uppenbart att deras prat om hur viktigt näringslivet är bara är tomt prat. Det finns inget reellt engagemang för ett starkare näringsliv. Socialdemokratisk näringslivspolitik handlar om att kommunen själv ska starta bolag (idag två (2!) nya på kommunstyrelsen) och att tvinga näringslivet att genomföra arbetsmarknadspolitik som kommunen själv borde göra.

Pinsamt för Örebro kommun när det visar sig att kommunstyrelseordföranden hellre fikar än deltar i överläggningar om näringslivsfrågor.

Pinsamt för Lennart Bondeson som så uppenbart får leda något som inte det stora majoritetspartiet tycker är viktigt. Kanske är det så även här att de formella besluten inte är viktiga. De formella beslutsarenorna är bara en kuliss. De verkliga besluten fattas bakom dörrarna på kommunalrådets Sundins rum.

Och pinsamt för näringslivet i Örebro. Örebro har ett uselt näringslivsklimat. Örebro har ett alldeles för svagt näringsliv. Örebro har en alldeles för liten andel privat företagande. Örebro har alldeles för få som jobbar i privat näringsliv. Och det är uppenbart att en del av detta beror på att kommunledningen, idag såväl som under tidigare socialdemokratiska regimer, inte bryr sig. Näringslivet är bara ett särintresse som man ska prata väl om, men hålla kort.

Folkpartiet har en helt annan syn på företagande och näringsliv. Vi både pratar med och för näringsliv och företag i Örebro och i Sverige. Vi bejakar näringslivets värde, både som grund för välfärden och som motor i samhällsutvecklingen. Vi tror att Örebro behöver ett starkare, friare, mångfaldigare näringsliv.

Jag hade många tydliga krav med mig för att förbättra näringslivsprogrammet. Men de får vänta. Vänta tills Lena Baastad slutat fika för att delta i jobbet för ett starkare näringsliv och ett bättre näringslivsklimat.

Jag undrar om hon kommer att kalla till en presskonferens om det...

IKEA i Marieberg

Idag kan vi läsa om fastighetsägarnas ilska över kommunledningens agerande när det gäller IKEA-etableringen. Det finns skäl att kommentera det.

Folkpartiet har inte varit emot IKEA-etableringen i norra Marieberg. Vi tycker att det är viktigt att IKEA ges möjlighet att vidareutveckla sin verksamhet i Örebro.

Men vi inser samtidigt att etableringen inte är oproblematisk. Ytterligare en stor extern handelsetablering riskerar handeln i Örebro centrum. Vi kan se från andra orter hur illa det är när en stads centrum blir alltför utarmat. En stads centrum måste vara levande för att inte bli socialt utsatt. Det måste finnas ett brett utbud av butiker, restauranger och caféer, kultur och nöje, där människor rör sig och finns.

En extern handelsetablering är också en risk för ett samhälle med allt fler riktigt gamla personer. Socialdemokraternas ICA Maxi-etablering i Sörby riskerar att slå ut flera andra lokala butiker. Det innebär längre resavstånd för fler. För de äldre kan det innebära betydligt försämrad livskvalitet.

Kommunen måste vara medveten om detta när man planerar staden. Framtidens stad måste klara av att hantera integration, inte bara mellan människor med olika ursprung utan även mellan människor med olika ålder.

Därför är det viktigt att allt gått rätt till när det gäller IKEAs etablering. Värderingen måste vara rätt. De kostnader som kommunen tar för infrastruktur får inte innebära otillåtet stöd till en enskild näringsidkare. Hittills har inget som kommunledningen redovisat pekat mot något annat.

Men det är uppenbart att kommunikationen mellan kommunledningen, mellan Lena Baastad och Lennart Bondeson å ena sidan, och fastighetsägarna å den andra klickar. Det är inte första gången. Och läser man brevet från fastighetsägarnas advokat ser man något annat också. En kommunledning som försöker smita från ansvar genom att inte ta kontakt. Det är uppenbart att fastighetsägarna inte upplever att Baastad och Bondeson vill prata med dem.

(Det är inte heller så märkligt. I alla fall där det krävs politiskt ansvar för svåra beslut så backar Baastad och Bondeson. Då är det tystnad som gäller. Det fungerar mot media. Men knappast mot andra parter...)

Detta är märkligt. Lennart Bondeson har som uppdrag att hantera frågan kring södra Marieberg. Han har någon form av fullmakt från sossarna att hitta en lösning på problemen för södra Marieberg. Man kan fråga sig varför, och hur?

Antingen har man en fungerande marknadsekonomi. Då får fastighetsägare ta ansvar för sina investeringar. Det spelar mindre roll om fastigheten är i Örebro centrum eller i södra Marieberg. När handelsmönster ändras, finns både vinnare och förlorare. Det är en del av marknadens funktion. I det spelet ska inte politiker blanda sig.

Men om politikerna börjar ge löften, till exempel om att hålla fastighetsägare skadeslösa när kommunen agerar, börjar man samtidigt marschen mot avgrunden. Frågan är vilka löften Baastad och Bondeson har gett, och vilka de har svikit? Är det därför de är så tysta och låtsas som om det regnar när nu fastighetsägarna vill att de agerar?

Baastad och Bondeson har en problematisk inställning till företag och företagande. De startar kommunala bolag på löpande band, bolag som konkurrerar med de privata. Samtidigt agerar de som om kommunen skulle ha pengar för att hantera marknadens funktioner. Det är lika dåligt idag som när sossarna försökte rädda varven på 1970-talet.

Och det är skrämmande om Baastad och Bondeson är beredda att ta ännu mer pengar från skolan och äldreomsorgen för att kasta i alla de svarta hål som deras näringspolitik gräver.

I går skrev jag en blogg om en kommun som saknar ledning. Idag visar den själv än en gång hur ledningslös den är.

Media: SR Örebro

Politiker är inte affärsmän

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att skapa förutsättningar för ett starkt, växande och fritt näringsliv. Det handlar om att politikerna ska sätta tydliga regler för näringslivet, exempelvis genom olika krav på tillstånd för byggen, för livsmedel, för miljö, men att sedan ge de privata bolagen ansvar för sin egen verksamhet. Tydliga upphandlingar. Användande av valfrihetssystem och utmaningsrätter.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att våga prioritera satsningar för att Örebro ska växa bättre än de städer vi konkurrerar med både nationellt och globalt. Det handlar inte om att satsa på enskilda bolag, det handlar om att bygga strukturer för att ge näringslivet kraft att själva växa.

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att öppna kommunens verksamheter för konkurrens från det privata. Kommunen ska alltid finansiera välfärden. Kommunen ska alltid ställa tuffa krav, följa upp, utvärdera, återkoppla och ställa till ansvar om det inte fungerar. Men det är otroligt om kommunen skulle vara bäst på att verkställa all välfärd. Konkurrens fungerar även inom välfärden. (Vilket också innebär att privata monopol aldrig kan accepteras av en liberal.)

En lokal liberal näringslivspolitik handlar om att begränsa den kommunala konkurrensen mot det lokala näringslivet så mycket som möjligt. Kommunala bolag ska vara undantag som bekräftar regeln att politikens uppgift är finansiering av offentlig välfärd.

Med den basen vill vi skapa ett bättre Företagar-Örebro efter valet 2014. Låt mig bli lite mer konkret:

Idag vill kommunledningen blanda sig i alla möjliga affärer.

Om tydlighet:

Björn Sundin (s) fixar till ett Truck Stop i Berglunda. Det finns inte möjlighet att driva projektet affärsmässigt. Så kommunen rycker in. Det kostar kommunen några tiotals miljoner i investeringar och några miljoner varje år. Är det kommunens uppgift att prioritera parkeringsplatser för lastbilar istället för skolor och äldreboenden? Knappast. I vart fall inte för en liberal. Affärsmässighet handlar om att privata initiativ ska drivas av privat kapital.

Lennart Bondeson (KD) rycker ut som en vit riddare när han ger IKEA möjlighet att bygga ett nytt varuhus och ett nytt affärscentrum i Norra Marieberg. Fastighetsägarna i Södra Marieberg ser risker med sina investeringar. Bondeson lovar kommunalt stöd och bildar samrådsgrupper. Kanske har han till och med lovat att kommunen ska in med pengar (uppgifterna går isär) när IKEA flyttar. Men varifrån ska han ta pengarna? Skolan? Äldreomsorgen? Affärsmässighet handlar också om att politiker inte ska lägga sig i med skattemedel när privata investeringar riskeras. Aktiebolag handlar om just riskkapital. Skattepengar handlar om välfärd, inte risker. Så bör en liberal agera.

På kort sikt kan det säkert kännas bra att som politiker få fixa till det för några bolag. Men på längre sikt innebär det ett svagare näringsliv. Örebro är ett typexempel på det. Under årtionden av socialdemokratiskt styre, där politiken också sökt styra näringslivet och göra dem beroende av kommunen, har den offentliga sektorn vuxit på den privata sektorns bekostnad. Det finns för få privata bolag i Örebro. Det finns för få starka privata bolag. Det finns för få växande privata bolag i Örebro. Och det innebär att det finns för få jobb.

Det kommer vi att ändra på när vi får makten efter valet 2014!

Näringslivspolitik handlar också om att våga prioritera vilka "infrastruktursatsningar" man ska göra.

Baastad (s) , Sundin (s) och Bondeson (kd) prioriterar bara ett område. Logistik. Det handlar om att bygga för lastbilar och lager. Är det vettigt? Logistik handlar om läge. Ligger vi rätt? Just nu gör vi det. Men allt talar för att transportvägarna kommer att gå annorlunda i framtiden. Frågan är bara när och hur skiftet kommer. Och hur miljön påverkar logistiken.

Logistik a la (s); lager och transporter, är i huvudsak en sektor med låglönejobb där det finns få arbeten med krav på hög kompetens, på spetskompetens och på forskningsintensivitet. Man bygger knappast framtidens spännande stad genom att satsa på plåtlådor med höjdlager eller asfaltplattor med dieselmackar. (Men kanske är det bra ur ett rent partitaktiskt perspektiv. Sossarna prioriterar de jobb där de själva tror att de ska kunna hämta flest väljare...)

Vi liberaler menar att vi istället måste se på den globala konkurrensen. Och då handlar det om att konkurrera med människor och mänsklig kompetens. Istället för att satsa 35 miljoner på en parkeringsplats för lastbilar hade vi hellre sett 35 miljoner till en professur och ett forskningscentra kring omvårdnadsteknologi vid Örebro Universitet. Om vi ska satsa pengar på infrastruktur, är det viktigare att satsa mer på den mentala infrastrukturen än på den fysiska. Visst ska vi dra nytta av vårt strategiska läge just idag. Men det är stor skillnad på den infrastruktur en stad för lagerlådor och lastbilar behöver, och den infrastruktur en stad med forskningscentra, gasellväxande IT-bolag och Vård- och omsorgsservicebolag behöver.

Örebros näringslivspolitik får en tydlig inriktning när vi får makten efter valet 2014.

Örebro har under årtionden av socialdemokratiskt styre blivit en högborg för kommunsocialismen. Kommunen har kunnat allt bäst, vetat allt bäst, gjort allt bäst. Socialdemokraterna har sagt nej till alla försök att öppna kommunen. Det har varit nej till friskolor. Det har varit nej till fria förskolor. Det har varit nej till alternativ inom äldreomsorgen. Och den politiken fortsätter.

Denna socialdemokratiska nej-sägarpolitik är en av grunderna för att Örebro idag har en sämre service, en sämre kvalitet inom såväl skola som äldreomsorg, och ändå högre kostnader än många andra kommuner.

En liberal välfärdspolitik bygger på att öppna slutna system för konkurrens. Vi menar att den kommunala skolan mår väl när den kompletteras med friskolor av olika slag. Vi menar att den kommunala äldreomsorgen mår väl när den kompletteras med äldreboenden som inte drivs av kommunen. Vi tror att teknisk service mår väl när den kompletteras av privata bolag.

Jag kommer att återkomma till vad valfrihet betyder inom äldreomsorgen i en kommande blogg.

Förutom att skapa en god konkurrens mellan det offentliga och det privata, skapas förutsättningar för nya och växande privata marknader. Världen förändras, och näringslivet likaså. Framtiden kommer i betydligt större omfattning än idag att karaktäriseras av serviceköp. Den stad som har en väl utvecklad servicebolagsstruktur är en vinnare.

Örebro kommun under liberalt styre kommer att välkomna privat konkurrens inom välfärden. Det innebär att vi kommer att göra allt för att så många örebroare som möjligt ändå kommer att mena att den kommunalt utförda servicen, inom förskola, skola, äldreomsorg och så vidare, är den bästa.

När vi fått makten efter valet 2014 kommer vi att skapa ett öppnare Örebro för fler av framtidens serviceföretag!

Och sedan en "liten" avslutning om de kommunala bolagen. Just nu skapar Lena Baastad (s) en snabbt växande kommunal koncern. Bolag efter bolag slår upp sina portar. Låt mig visa en förenklad skiss:

Örebro Rådhus är moderbolaget.

Den största dottern är ÖBO. ÖBO har under sig ett bolag för vårdbostäder. Dessutom är ÖBO delägare i bolaget Västerport tillsammans med Örebro Porten.


Örebro Porten växer kontinuerligt. Bolaget har ett dotterbolag som heter Klädeshandlaren och är också delägare i bolaget Västerport. Man är dessutom huvudaktör i Gustavsviksbolagen.



Det nya fastighetsbolaget Futurum har hand om främst skol- och förskolelokaler.


Dessa är de tre stora.


Sedan kommer de andra:

Stadsnät - som snart bli samägt med Kumla kommun.
Gustavsviksbolagen, både själva badbolaget och utvecklingsbolaget.
KKL - Kilsbergens hotell- och konferenscenter.
Länsmusiken - Svenska Kammarorkesterns hemvist.


Nya bolag startas kontinuerligt. Just nu pågår en koncernbildning med Kumla kommun där de båda kommunerna ska skapa ett utvecklingsbolag, ett vindkraftbolag och ett stadsnätsbolag. Som en start. Sedan ska fler bolag komma...

Det är en koncern med just nu 14 aktiva bolag. Och det finns bolag i bakfickan.

Kommunala bolag är inte något liberalt guldägg. Snarare tvärs om. Kommunala bolag är dåliga för näringslivsklimatet, för demokratin och skapar stora risker för kommunens ekonomi.

Kommunala bolag riskerar hela tiden att snedvrida konkurrensen. Ett kommunalt bolag ska inte jobba för vinst men har samtidigt varenda skattekrona i ryggen. Inom alla områden där det finns privata alternativ riskerar kommunala bolag att förstöra för de privata företagen. Den långsiktiga utvecklingen av näringslivsklimatet blir sämre.

Kommunala bolag ska jobba efter aktiebolagslagstiftningen. Det innebär att huvuduppgiften är att se till bolagets bästa, inte till demokratins eller till örebroarnas bästa. Sköter inte styrelsen den uppgiften gör de inte sitt jobb. En bolagsstyrelse jobbar i det fördolda. Insynen är liten och vissa beslut så hemliga att en styrelseledamot kan bli skadeståndsskyldig om man berättar om dem. Demokrati är något annat. Det handlar om att öka möjligheten för alla örebroare. Och det handlar om öppenhet och insyn för alla örebroare, för media och för alla granskare.

Kommunala bolag får enligt lag inte ha som huvuduppgift att lämna vinst till kommunen. Men däremot är riskerna hela tiden lagda på skattebetalarna. När kommunala bolag går med förlust läggs bördan på örebroarna. Och eftersom vinsten inte får vara huvudsyfte, snedvrids konkurrensen mot de privata, som måste visa vinst för att kunna utvecklas och för att kunna möta svårare tider.

Det kan finnas skäl för vissa kommunala bolag. Länsmusiken AB är det tydligaste exemplet. En allmännytta värd namnet (d.v.s. inte en som dominerar och kontrollerar hyresmarknaden totalt) likaså. Kanske fungerar kommunens egen fastighetsförvaltning bättre i ett bolag (även om mina tveksamheter förstärkts). Men sedan???

När vi vunnit valet 2014 och fått makten i Örebro kommer vi att inleda en bolagsavveckling och bolagsförsäljning. Det finns inga skäl att kommunen ska äga hotell, nöjesbad, campingplatser eller vindkraftparker. Det finns inga skäl för att det kommunala hyresbolaget ska äga 2/3 av alla hyresrätter. Det finns lika små skäl att kommunen ska äga den fiber som transporterar information som att kommunen skulle äga elledningarna. Det finns inga skäl för kommunen att konkurrera om näringslivsfastigheter med privata aktörer.

När vi säljer bolag, och minskar det kommunala inflytandet över det privata företagandet, skapar vi också växtkraft, tillväxt och nya jobb i Örebro. Det är liberalt!

Valet 2014 kommer att vara en av de tydligaste vattendelarna för den lokala jobb- och näringslivspolitiken. Mer kommunsocialism eller mer liberalism? Mer regleringar och snedvridande kommunal konkurrens, eller mer öppenhet och tydliga politiska prioriteringar på välfärdens finansiering?

Det är bara att välja.

Fattigdom

Läser på Johan Norbergs blog om hur världsfattigdomen minskat kraftigt de senaste årtiondena. Det är en fantastisk läsning. Några av Norbergs fakta (som är plockade från Världsbankens statistik):

-The proportion in extreme poverty ($1.25 a day) has been reduced from 52% in 1981 to 22% today.

- World population increased by more than 2 billion 1981-2008, but the number of poor was reduced by 650 million people.

- East Asia cut the proportion in extreme poverty from 77% in 1981 to 14% in 2008.


- 1999-2008, 454 million people escaped extreme poverty. That is 138,200 every day, 5,758 every hour, 96 every minute around the clock.

Rätt fantastiska siffror. Och bakom dem ligger en enorm minskning av mänskligt lidande. Vi borde glädja oss. Men siffrorna klingar ofta för döva öron.

För vår "sanna" världsbild visar ju nåt annat. Vi tror att fattigdomen ökar. Vi tror att klyftorna ökar. Vi tror att vi i väst suger ut de fattiga i syd. Vi tror och tror och tror så hårt så att inte fakta har någon chans att tränga igenom denna "sanna" världsbild.

Det finns i detta en rest av den vänsterhegemoniska tankevärld som vi i Sverige fortfarande dignar under. Den värld som socialdemokraterna så skickligt byggde upp under så lång tid. Den som hävdade att det svenska folkhemmet var den bästa platsen på jorden. Att vi skulle lära ut till de andra stackarna i världen, men att vi inget hade att lära. Att internationalism byggd på något annat än de socialistiska principerna, var något ont. Att USA egentligen var något ont, att marknadsekonomi, liberaliseringar och kapitalism, tillsammans var den onda axel som förtryckte folk och höll dem kvar i fattigdom.

Men så är inte fallet. Liberalismen och marknadsekonomins framgångar i bekämpandet av världsfattigdomen är exempellösa. Det är inte statliga regleringar som skapat detta ökade välstånd. Det är inte politikernas godhet som gjort det. Istället är det företagande, fokus på utbildning och utveckling och liberala handelsregler som gjort detta språng möjligt.

I Sverige (och i Örebro) har socialdemokraterna börjat prata om behoven av att minska barnfattigdomen. Oavsett att utvecklingen gått åt rätt håll sedan de själva hade makten, har frågan nu blivit het. Men frågan är om de vare sig ställer rätt frågor eller söker rätt svar.

Deras recept för att minska barnfattigdomen bygger alldeles för ofta på statliga eller kommunala interventioner. Det handlar om att staten ska fixa jobb. Det handlar om att kommunen ska starta bolag som ska fixa jobb. Det är ett överifrånperspektiv av guds nåde.

I Örebro har det gått så långt att de styrande socialdemokraterna avskaffar långsiktiga arbeten som ska stärka det civila samhället, för att ersätta dem med kommunala projekt. Det handlar om att Örebro kommun ska starta bolag som på den konkurrensutsatta marknaden ska konkurrera med privata företag och ge tillfälliga jobb åt arbetslösa. Det sker i Örebro, men Örebro är inte ensamt i denna socialistiska trend. Södertälje gick före, och ser nu baksidorna av satsningarna. Högre arbetslöshet. Slöseri med skattepengar.

Det liberala alternativet är en helt annan väg. Det handlar om att göra skolan ännu bättre. Högre krav på bildning och kunskap. Tydligare fokus på att alla elever kan tillgodogöra sig kunskap och bildning. Individualisering måste innebära att varje elev ska prestera så bra som den eleven någonsin kan, inte att vissa elever får smitvägar. Det handlar om mer och bättre forskning, ökade resurser till universitet och mer internationellt forskarutbyte. Utbildning är den bästa vägen till arbete, och arbete är den enda vägen ur fattigdom!

Därför handlar den också om att skapa en bättre grund för ett starkare näringsliv. Minskad inblandning av det offentliga, vare sig det är stat eller kommun. Bättre förutsättningar för företag att starta och växa. Bättre möjligheter för företagare att värna sitt kapital i sina bolag, för att göra det möjligt att själva växa och att ge andra bolag riskkapital. Ingen illojal konkurrens.

Och det handlar om att stärka den civila sektorn. Det är i samhällen med starka horizontella band mellan människor, där man har tilltro till varandra, som företagandet växer och samhällena blir starka. Den offentliga sektorn kan stärka det arbetet, men måste hålla sig långt ifrån försöken att ta över, eller styra. Såväl den civila sektorn som det privata näringslivet mår bäst av om politikerna sätter goda ramar, men håller sig borta från försöken att detaljstyra.

Det finns idag en tydlig och ökande klyfta mellan den socialdemokrati som ofta talar företagande, men som är fast i 1970-talets socialistiska syn på samhällets roll, och den liberalism som vill ta företagandet in i framtiden. Världsbankens statistik borde få fler liberaler att frimodigt våga slåss för mer liberalism för minskad fattigdom och ökad välfärd.

Media: Exp, NA, DN, SVD1,

Blogg: Johan Norberg

Tre liberala utmaningar

Ibland gäller det att lämna det övergripande för att bli konkret. Men i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med. Denna dualism, vision och verklighet, är en av politikens svåraste avvägningar. Min mening är att svenska politiker alldeles för ofta hamnar i det konkreta, i procentsatser och detaljer. Ofta handlar det också om journalister som tycker det är enklare att mäta och att kunna hitta personer som drabbas av en procentförändring än som vill eller kan skriva om hur dagens procentförändringar påverkar morgondagens samhälle.

Min egen utmaning är den motsatta. Jag tycker inte att detaljfrågor inom politiken är speciellt intressanta. För att ta en liknelse: Det är inte företagsekonomin som är min drivkraft, det är nationalekonomin. Men en nationalekonom som inte kan förklara varför exempelvis euron är bra för småföretagandet har ingen framtid, i vart fall politiskt.

Därför krävs konkretion. Men för att upprepa: "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med."

När detta skrivs sitter jag på Lundsbrunn eftersom jag leder ett par seminarier om socialpolitik på Folkpartiets västkonferens. Konferensen ska lägga en grund till det pågående partiprogramsarbetet. Det handlar om att finna partiets plats i ett förändrat politiskt landskap. Vilka utmaningar står vår tolkning av liberalismen för de kommande åren? Det handlar om såväl kort sikt och lång sikt.

Ofta hamnar diskussionerna på detaljnivå. Det är svårt att frigöra sig från det vardagliga politiska arbetet. Mitt inspel handlar då om att "i konkretionen måste alltid berättelsen, visionen, om det framtida samhället finnas med." Och det går. Låt mig ta tre aktuella exempel ur dagens media som pekar på det liberala uppdraget:

Enligt SVT finns idag en majoritet för att skrota alliansens skattereform, den reform som skulle göra det enklare för enskilda att starta och driva företag. Skälet är att storföretag misstänks utnyttja ensamföretagare för att kringgå LAS. Vänsterpartierna vädrar morgonluft. Storföretagen är de facto dåliga. Företagare ser bara pengar.

Eller? För oss liberaler handlar det hela tiden om att slå vakt om den lilla människans individuella möjligheter. Att få en F-skattesedel kan jämföras med hur den liberale prästen Anders Chydenius för nästa 300 år sedan slogs för böndernas rätt att själva sälja sina varor på städernas marknadsplatser. Nu vill vänstern stänga stadsportarna för bönderna, bara för att några krämare utnyttjar deras arbetskraft. Det liberala vägvalet måste vara tydligt: Värna den enskilda människans rätt och möjligheter att starta och driva egna företag. Det måste vara den enskilda människans dröm om hur man själv ska forma sitt liv som ska få bestämma.

Och de onda storföretagen då? Om några regler måste ändras, måste det ske på ett sådant sätt att inte grunden för företagande försämras. Välfärden byggs inte av politiker som reglerar individens möjligheter att driva egna företag!

På DN-debatt skriver Jesus Alcalá om förbud mot heltäckande burka. En fråga som de flesta tassar kring som katten kring het gröt. Skiljelinjen mellan religionsfrihet och jämställdhet ställs på sin spets.

Jag menar att Alcalá har helt rätt. Heltäckande slöjor i skolan, där könskampen blir tydlig, är inte liberalt. Kvinnan görs till ett objekt. Men även mannen görs till ett objekt. I det ena fallet handlar det om att försvaga kvinnan, hon behöver skydd för männens blickar. I det andra handlar det om mannen som maktsymbol, stående över kvinnan. Men i båda fallen handlar det om att göra skillnad på människa och människa enbart beroende på kön.

I vilka andra fall skulle vi acceptera en liknande uppdelningar, byggt på religion och kön? Vi som inte ens tillåtit prästvigning av kristna män som menar att kvinnan inte får bli präst? I de flesta etiska och moraliska frågor som fått en politisk reglering finns religiösa toner. I vilka andra fall är det rätt att låta den egna, religiösa uppfattningen gå ut över andra människor? I vilka andra fall accepterar vi att kvinnor och män strukturellt och regelmässigt särbehandlas enbart på grund av deras kön? I vilka fall accepterar vi det när dessa kvinnor och män inte ens är vuxna, utan fortfarande är barn?

Ett samhälle måste bygga på ett antal grundprinciper. För ett liberalt samhälle, byggt på individualism, är dessa gemensamma grundprinciper ännu viktigare. Vi måste våga vara tydligare i vilka våra grundprinciper är. Människovärde. Demokrati. Jämställdhet. Frihet.

I Svenska Dagbladet pågår debatten om euron, EU och Sveriges roll i Europa. Vänsterpartiet har varit tydligast i sin kritik. Men det finns en enormt bred uppslutning bakom ett svenskt utanförstående när det gäller en av EUs mest centrala delar, den gemensamma valutan. Och grunden för denna uppslutning är tydligt nationalistisk. Det har gynnat Sverige att stå utanför. Låt européerna (det vi uppenbarligen inte fullt ut är) ta hand om sina problem själva.

Man kan rikta massor av kritik mot såväl EU som euron. Men det finns ett antal saker man inte får glömma. EU byggdes för fred och samverkan mellan europeiska stater som krigat i århundraden. Euron var ett politiskt projekt för att än mer smälta samman det tidigare så krigiska Europa. EU och euron handlar om fred, om samverkan, om samarbete, om mänskliga kontakter och om demokrati.

Genom euro-krisen hotas alla dessa numera självklara europeiska fundamenta. Förhoppningsvis hamnar vi inte i ett sönderfallande Europa där fientlighet åter råder. Men bara för 20 år sedan delades Europa av en järnridå, och terrorbalansens balanspunkt låg i Berlin. Det är lätt att glömma.

Och det som blir den liberala grundsatsen när det gäller euron handlar faktiskt om något mer än Europa, EU och euron. Det handlar om grunden för vår internationalism. För en liberal handlar internationalism om att bygga en värld för människan, oavsett ras, religion, social- eller ekonomisk bakgrund. Det kommer att innebära utmaningar för såväl länder som individer. Ibland handlar det om att dela med sig av sin styrka, eller sina ekonomiska överskott. Vi kan inte alltid stå bredvid och peka finger och kräva att de där andra ska lösa sina problem själva innan vi svenskar kommer in och samarbetar.

Euron blir därför en vågdelare mellan de partier som ofta säger internationalism, men som med det menar att vi bara ska samarbeta när vi själva tjänar på det, och oss liberaler som alltid sätter människan, oavsett var hon befinner sig, i centrum. Fundera på hur en värld skulle se ut, om Jonas Sjöstedts (v) tankar om internationell solidaritet - grundade i hans syn på EU och euron, fick bestämma. Eller de tankar som Jimmie Åkesson (sd) framför - så lika Vänsterpartiets... Och fundera på hur olik den världen är en liberal värld, hur ofullkomlig den än må vara.

Företagande på individens villkor.
Vaktslåendet om ett antal liberala grundprinciper.
En djup och radikal internationalism.

Det går att få ihop visionen och konkretionen. Det är det arbetet vi måste intensifiera de kommande åren för att skapa en starkare svensk liberalism.

Media: DN, DN2, SVD1, SVD2, SVT

Örebro som regionalt centrum

Sedan jag tillträdde som kommunstyrelseordförande har jag arbetat för att Örebro ska bli det naturliga regionala centrumet, såväl för länet och arbetsmarknadsregionen som för den nya mellansvenska regionen. Jag har velat bryta med den tradition som tidigare kommunledningar arbetat med, en tradition där Örebro bara skulle vara starkt, bara skulle vara centrum och därmed alltid ha allt. Min vision är att Örebro ska vara ett starkt centrum, men ett vänligt och delande centrum.

Under fyra år har jag jobbat på det uppdraget. Det har varit svårt att få kommunen som administrativ enhet att acceptera det. Det finns också politiska skiljelinjer.

Inte förrän kommunen fick en ny chef, en som kom helt utifrån med nya ögon, så började visionen få fötter. Genom Staffan Isling har Örebro fått en enorm utveckling som regionalt centrum i länet. Han har till exempel numera kommundirektörsträffar med alla länskommuner.

Detta arbete vill jag fortsätta. Jag har bett kommundirektören analysera ett stort antal utvecklingsvägar som skulle stärka regionen, hela regionen. Det handlar om att hitta administrativa vägar som stöttar många kommuner. Upphandling, lönehantering, miljöskydd o.s.v. På många områden kan vi söka gemensamma lösningar. All verksamhet behöver inte heller ligga i Örebro. Kan vi stötta arbetsmarknaden i en kommun genom att lägga en verksamhet där, varför inte? Bara vi är kostnadseffektiva och kvalitetsskapande.

Det handlar också om näringslivet. Örebro måste stärkas som näringslivscentrum, men vi ska inte konkurrera med våra grannkommuner. Det spelar väldigt liten roll om ett nytt företag etablerar sig i Kumla, Hallsberg, Nora eller Lindesberg istället för i Örebro. Det är ändå väldigt sannolikt att de flesta hamnar här, att många bosätter sig här, handlar här och använder den större stadens kulturutbud.

Här finns en skarp skiljelinje mellan oss och socialdemokraterna. De har hittills i alla frågor drivit på att Örebro ska ha allt. Det har funnits en konkurrenssituation främst mellan Örebro, Kumla och Hallsberg. Detta måste brytas. Jag vill samarbeta med Kumla och Hallsberg, om kombiterminal och verksamhetsområden, om miljöteknik och vägar och järnvägar. På samma sätt vill jag att vi jobbar med våra andra länskommuner.

Och vi är på väg. De senaste kommunstyrelsesammanträdena har vi haft några små ärenden som är pusselbitar i ett större pussel. Det handlar om att stötta Karlskoga kring det så kallade X22 projektet. Det handlar om att stötta Kumla kring filmstudion. Det handlar om att stötta Hallsberg som järnvägsknutpunkt.

Mer finns att göra. Jag har varit i Nora och pratat järnväg. Jag har pratat risken för att ÖBO konkurrerar ut de andra kommunernas bostadsbolag med såväl centerpartister som sossar i många länskommuner. Jag har pratat gemensamma visioner kring pendling och boende med flera kommunföreträdare i våra grannkommuner. Visst finns det en sannolikhet att en professor på universitetet gärna skulle bo vid vackra Norasjön eller sköna Lindesjön om det fanns bra pendling.

Örebro har allt att vinna på att än mer bli ett vänligt regionalt centrum. Ett starkt centrum som ser möjligheterna med att samverka med, och ibland till och med stötta, grannkommunerna.

Överraskande Örebro. Överraskande starkt. Överraskande vänligt.

Förtur

Såväl Nerikes Allehanda som Radio Örebro berättar om universitetets begäran om förtur i tomtkön för en nyckelperson för universitetet och den nya läkarutbildningen. Jag uttalar mig i båda media om det rätta i att ge förtur.

Min mening är dessutom att det i många fall är för svårt att få förtur i tomtkön i Örebro. Varför? Är det inte bara eliten som gynnas på de vanliga örebroarnas bekostnad? Om man reagerar med magen är det så. Men som politiker och ledare för ett Örebro i utveckling kan man inte göra det. Frågan är nämligen mer komplicerad än så.

Örebro växer, förändras och utvecklas som aldrig förr. Koalitionen som lett Örebro de senaste fyra åren har skapat enormt goda förutsättningar för Örebro och örebroarna. Tusentals nya örebroare flyttar hit för att Örebro blivit så bra. Företag växer i en utsträckning som tidigare inte skådats. Arbetslösheten minskar kraftigt. Ekonomin är urstark och skapar förutsättningar för ännu mer utveckling, fler och bättre jobb och ännu bättre välfärd.

Men utvecklingen kommer inte av sig själv. Kommunledningens strategiska arbete med förändring och utveckling spelar en viktig roll. Vårt samarbete med universitetet är unikt. Vårt arbete med nyföretagande och växande företag spelar roll. Det är i det sammanhanget ett arbete med att skapa bättre förtursregler måste sättas in.

Under de senaste fyra åren har jag rätt många gånger fått samtal från företagare och från universitetet som visar på problemen med att rekrytera toppkompetens till Örebro. Ibland flyttar dessa toppkrafter till det socialdemokratiskt styrda Kumla, med som det verkar betydligt generösare regler. Men oftare blir de kvar i Stockholmsområdet.

Det innebär att Örebro riskerar att tappa toppkompetens. Utvecklingen blir sämre för såväl företag, universitet som kommun. En sämre utveckling leder till färre jobb i framtiden. Med fler välavlönade i Örebro ökar handeln och skapar nya arbetstillfällen. Det gynnar alla örebroare men framförallt de som söker de enklare jobben inom handel och service. Fler toppkrafter inom universitet och företagande skapar bättre företags- och forskningsklimat och ger oss enorma möjligheter att utveckla staden, jobben och välfärden.

Alternativet, att som rätt många av de som skriver inlägg på na.se, att låtsas som om den enda rättvisan är att låta alla alltid stå i samma köer, innebär stagnation, sämre utveckling och på sikt färre jobb och sämre välfärd.

Det går bra för Örebro...

Idag kan vi på Tvärsnytt se och höra om det goda läget för fastighetsbolagen i Örebro. Det finns få lokaler lediga för de företag som behöver hyra nytt eller utvidga sina lokaler.

Det går bra för Örebro!

Antalet nya örebroare är rekordhögt. De senaste två åren har mer än 3500 människor valt Örebro som bostadsort. Örebro är attraktivt och blir allt attraktivare. Med Folkpartiet i ledningen kommer Örebro att bli ett allt starkare alternativ som regionhuvudstad. Vi arbetar med våra grannkommuner, för att stärka hela regionen.

Örebro har en urstark ekonomi. Fjolåret var det bästa någonsin. Allt pekar på att vi även i år gör ett gott resultat. Men vi kan ännu bättre. Kvaliteten kan bli bättre. Effektiviteten likaså. Med Folkpartiet i ledningen kommer vi att få bättre kvalitet på vård, skola och omsorg, men samtidigt använda skattebetalarnas pengar mer varsamt.

Örebro blir ett tillväxtalternativ. Vi samarbetar med unviersitetet. Läkarutbildningen kommer att bli ett stort lyft för kommunen. Vi öppnar kommunen för fler utförare. Fler företagare kommer att kunna anställa fler när vi lägger grunden för valfrihet och egenmakt. Vi investerar för fler jobb; i torg och nya områden, i förskolor och järnvägsbroar, i naturvård och kunskap. Med Folkpartiet i ledningen kommer utvecklingen mot fler lokala företag, ökad sysselsättning och framtidsföretagande att fortsätta.

Detta är bara några småsaker om allt det positiva som händer i staden och kommunen. Människor får jobb, universitetet växer, staden blir vackrare, naturvärden säkras, kulturen får bättre villkor, idrotten har aldrig haft så goda förutsättningar.

Det går verkligen bra för Örebro!