Rätt till heltid är en återvändsgränd.

Ska alla arbetsgivare, privata, civila och offentliga, tvingas till att bara anställa medarbetare på heltid? Eller ska det begränsas till de offentliga? Eller är det en återvändsgränd?

Under de senaste åren har jämställdheten nationellt åter blivit en fråga för fler politiska partier. Det har delvis sannolikt berott på Fi’s framgångar men även på att jämställdheten varit mer intressant för väljarna än tidigare. Olika partier har satsat på att hitta på egna förslag för att öka jämställdheten.

Tyvärr är flera av de som fått störst publicitet haft en tveksam liberal attityd. Jag har tidigare idag bloggat om fler oöverlåtbara föräldramånader och statens rätt att bestämma mer över föräldraskapet. Nyligen handlade det om kvotering av styrelseplatser i börsbolag och då och då poppar även rätten till heltid upp, senast nu som ett krav från S-kvinnor och fackförbundet Kommunal till Socialdemokraternas kongress.

Ibland får sådana förslag märkligt nog stöd från olika borgerliga partier. Ibland även från Folkpartiet. När det gäller rätten till heltid lutar partiet mot att delvis stödja vänsterpartierna. Även Folkpartiet vill ha rätten till heltid som norm inom offentlig sektor. Frågan är om denna norm är lagstyrda krav, eller en aktiv, men inte lagbunden, god personalpolitik.

Socialdemokrater och deras ekonomiska finansiärer i facket vill vare sig nöja sig med kollektivavtal eller god personalpolitik. De vill lagstifta. Tvinga offentliga och privata arbetsgivare att antingen anställa på heltid, eller inte alls. Vad det skulle innebära för arbetsmarknaden är rätt skrämmande. Hur många småföretagare skulle tvingas göra sig av med sina deltider helt enkelt för att man inte har råd med heltid? Som så ofta idag saknar socialdemokratisk politik förankring i verkligheten.

Men det finns även frågor inom den offentliga sektorn som måste lyftas.

Rätten till heltid inom offentlig sektor, ovillkorlig rätt oavsett om den är sprungen ur lagstiftning eller kollektivavtal, är ett avsteg från den offentliga sektorns uppdrag. Den offentliga sektorns uppdrag handlar aldrig om personalens behov och alltid om kundens oavsett om hon är gammal kvinna på äldreboendet, liten pojke på förskolan, ung kvinna i gymnasiet eller vuxen missbrukare i socialtjänsten.

Det är hennes behov som ska fyllas. Den offentliga organisationen är aldrig för sig själv och alltid för medborgarens. Och varje skattekrona ska användas rätt och effektivt för medborgarens skull, aldrig för organisationens.

Men med den ovillkorliga rätten till heltid så flyttas det perspektivet. Medlet blir målet. Det är viktigare att skapa former för hur alla ska vara anställda, än att skapa former för hur alla ska få en god service. Och kostnaderna, de väl använda skattepengarna, kommer i andra hand.

Privat sektor har ett uppdrag: Det är att ge ägaren till bolaget optimal avkastning, antingen kort- eller långsiktigt. Ibland tänker jag att det är betydligt enklare att styra ett bolag än en kommun. Det är bara att räkna. Intäkter och utgifter. Produktion och försäljning. VaruMarknadsanalys och konsumtionsmönster.

Men den offentliga sektorns uppdrag är betydligt svårare. Såväl intäkt som utgiftssidan har en annan betydelse. Men framförallt är uppdraget oklarare. Vilka behov ska uppfyllas? Till vem ska uppdraget riktas? Hur hanterar man produktionskostnader, mäter man kvalitet och effektiviserar i svårmätbar serviceproduktion?

Under lång tid struntade offentlig sektor i att mäta utfallet av vad man ville göra och vad verksamheten gjorde. Nu mäter vi mer – men det innebär inte att uppdraget blivit enklare. Men framförallt visar det att det går att skapa kvalitet, inte sällan bättre kvalitet med mindre eller i vart fall lika stora resurser, bara styreffekterna är de rätta.

I ett sådant fall måste kompassriktningen vara klar. Kvaliteten gäller alltid medborgarna i behov av kommunal service. Den kommunala organisationen är bara redskapet, aldrig målet.

Heltidsanställningar kan sannolikt vara en av de nödvändiga åtgärderna för att få fler att vilja jobba i offentlig sektor. Men minst lika viktigt är det att fundera över vilka lönenivåer som olika uppdrag har. Om en större kommun har 200 miljoner till att utveckla medarbetarskapet, är det då en ovillkorlig rätt till heltid som är det viktigaste? Eller ska vi öka lönerna för lika kvinnodominerade grupper som lärare, sjuksköterskor, socionomer, bibliotekarier?

Och om pengarna inte finns, ska vi i så fall sänka kvaliteten för den gamla kvinnan, för att ha råd med en heltid för den unga?

För mig är det självklart att det är medborgarna som kunder/servicetagare som är kommunernas, landstingens och statens mål. Det måste alltid finnas ett kundperspektiv, ett underifrånperspektiv på vår verksamhet och hur vi styr våra verksamheter.

Och när det gäller jämställdhet, god medarbetarpolitik och åtgärder, menar jag att lönedifferentiering och höjda löner för välutbildade kvinnor i offentlig sektor är betydligt mer verkningsfulla.