Några timmar senare lyssnar jag på Jan Björklund i Agenda. Han får svara på ungefär samma frågor som alltid. Varför har det inte vänt? Vad kunde du gjort snabbare? Vems är felet?
Och i artikel efter artikel, i blogg efter blogg, i inslag efter inslag, kan man läsa om vad som orsakat krisen. Och vad man ska göra för att rädda den svenska skolan.
Eller kan man?
Ja - man kan läsa om vad som har orsakat krisen. Beroende om man kommer från vänster eller höger i politiken, om man dessutom kommer från professionen (lärare/pedagog/forskare) så läggs ytterligare ett raster till förklaringsmodellerna. En okomplett lista på förklaringsmodeller kan se ut så här:
- Det är valfrihetens fel! (En del forskare, vänsterpolitiker)
- Det är resursbrist! (Grönvänster)
- Det är brist på status hos läraryrket! (De flesta utom de kommunpolitiker som styr skolan...)
- Det är kommunaliseringens fel! (Folkpartiet och lärarfack)
- Det är fel undervisningsmetoder! (Folkpartiet i synnerhet, men även andra Allianspartier och forskare)
- Det är för mycket uppföljning! (Vänsterpartierna och en del skolfolk)
- Det är för lite och fel sorts uppföljning! (Allianspartierna och resten av skolfolket)
Och hur ska man lösa det hela?
Listan ser då ut så här:
- XXX
- YYY
- ZZZ
- En gemensam skolkommission!
Sannolikt kommer flera av dessa åtgärder att leda till resultat, om och när de genomförs. Och regeringen har ännu fler på gång. Jag måste ärligt säga att jag imponeras av Jan Björklund och hans engagemang för skolan och skolpolitiken. Det finns en underliggande styrka i hans agerande som i vart fall hos mig skapar respekt för det han försöker göra.
Men samtidigt funderar jag om han egentligen har makt över situationen. Om det överhuvudtaget är en skolpolitisk fråga. Eller om det ens är en politisk fråga.
Om det Peter Wolodarski skriver är sant (vilken man ju inte har skäl att betvivla) håller hela västvärlden på att sacka efter. Öst tar makten. Väst tar ledigt. Och tänk om det är just så enkelt. Och så komplicerat.
Tänk om skolans problem i grunden inte egentligen handlar om vare sig lärarlöner, ordning och reda, betyg, lärarutbildning, katederundervisning, eller något annat av alla de förslag alla möjliga experter eller andra lägger. Tänk om allt detta inte är grunden för problemen, utan istället frukten av en annan förändring. En mer djupgående, mer svårhanterbar, mindre politisk.
Tänk om det istället handlar om ett värderingsskifte.
Tänk om skolans problem handlar om hur vi ser på världen, hur vi ser på varandra, hur vi ser på oss själva.
Västvärlden håller på att genomgå en dramatisk förändring av grunden för samhällsbygget. Och Sverige ligger i framkant. Från ett samhälle som i vart fall i teorin baserades på (som man säger i den första regeringsförklaringen från Alliansen) en judisk/kristen etik och moral. Till - ja till vaddå?
Kanske är jag bara en förvirrad själ som är ensam i mina grubblerier kring vart världen är på väg och vilken grund vårt samhällsbygge vilar på. Men när jag är ute och pratar med människor kan jag ibland tycka att det är fler som bär på samma funderingar.
Kanske ska jag i några bloggar framöver fundera kring dessa värderingsförskjutningar och vad de skulle kunna innebära. Låt mig bara peka på en (enormt förenklad) sådan:
Har vi vandrat från Hyland-Sverige till Robinson-Sverige?
Hylands Hörna var hela Sveriges TV-program. Lättsamma sketcher blandades med musik och samtal. Allt handlade om att skapa gemenskap kring ett TV-program där alla kunde vara med. Gemenskapen var själva grundbulten för programmet. Det handlade om att välja till. Samtidigt kunde man följa tävlingar där spetskunskaper stod i centrum. 10.000:- kronorsfrågan var bara en där du mätte din egen kunskap mot världens samlade.
När Robinson damp ner i rutan var fortfarande svensk TV en rätt enhetlig aktör. Men programidén var helt annorlunda. Nu handlade det delvis om kamp. Men framförallt om att skapa pakter, om att vara tillräckligt gatsmart för att kunna tala väl och tala illa om de andra programdeltagarna utan att det skadade dig själv, och framförallt om att rösta ut rätt personer.
Och sedan dess har vi sett program efter program där det i olika grad handlar om att rösta bort människor, om att hitta sätt att dupera dina motspelare, om att hitta vägar att styra, eller manipulera, andra till att göra det du själv tjänar mest på.
Inte var det så att världen var god 1970 och blev ond 1997. Men Robinson är en del i en större kontext som handlar om förändrade samhällsvärderingar. Och sådana påverkar oss alla. Och de påverkar skolan.
I ett samhälle där det är viktigare att skapa pakter för att manipulera och rösta bort andra, än att kämpa för att bli bäst, för att kunna jämföra dig mot hela världens samlade kunskaper, kämpar politiker av alla olika schatteringar en ojämn kamp med sina förslag om en annan skola. I ett samhälle där motsättningarna mot de andra (och där utanförskap och innanförskap är något man tillfälligtvis förtjänar eller avtvingas) är den bärande idén, får den gemensamma skolutvecklingen en rätt tuff motvind att jobba mot.
De värderingar som bär Robinson-samhället är inte allenarådande. De är inte ens de viktigaste. Men att de finns och att de manifesteras är ett tecken på att samhället förändrats. Och det ställer tre frågor på sin spets:
Till vad håller samhället på att förändras?
Är det bra?
Vad ska vi göra åt det?
Media: DN, SVT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar