Så drar då debatten igång igen. Som alltid när det närmar sig skolavslutning. Och rågångarna är kända.
På ena sida ateisterna - de som verkar hävda att alla sätt att peka på det faktum att rätt många av oss tror på något annat än det som syns och kan mätas är fel, framförallt när det gäller barn.
På den andra sidan de ljumma - de som kanske går i kyrkan till advent, eller använder den som ceremonilokal för bröllop och dop. De som gillar att barnen ändå får gå dit och vara med på traditionerna.
Två grupper som jag saknar i debatten är dels de som tar sin kristna tro lite mer på allvar, dels de som har en tro på en annan gudom. För de kristna kan diskussionen om skolavslutningar i kyrkan vara komplicerad. Är kyrkan bara en lokal som vilken som helst? Eller har den någon form av helighet i sig? Är den reserverad för gudstjänst, eller kan de hyras ut till allt och alla?
Är man mer konservativt lagd (den moderna konservatismen alltså:-)) lär det nog finnas många som tycker att kyrkan på något sätt är helig. Och i så fall borde inte kyrkan själv acceptera skolavslutningar som inte innehåller något religiöst innehåll. Men det kanske räcker med att sjunga en psalm...
Vad de som har en annan tro tycker vet jag inte. Jag gissar att de har olika inställning, men att många har lättare att förstå behovet av traditioner med religiös innebörd, även om denna innebörd inte alltid är i deras egen tradition. Det intressanta i debatten är ändå deras relativa tystnad i debatten. Frågan om skolavslutningar blir sällan en debatt mellan en biskop och en imam...
Nåväl - det var inte detta jag tänkte skriva lite om. Istället handlar det om kristendomens plats i skolan. Om den nu har någon sådan. Vilket jag menar att den har.
Sverige, världens mest sekulariserade land, är tydligt i att skolan är ickekonfessionell. Och det är både rätt och bra. Det är inte skolans uppgift att göra barn vare sig till kristna eller till muslimer eller till ateister för den delen.
Men Sverige är byggt på kristendomens grund. Mindre på den kristna tron. Mer på de kristna dogmerna - kristendomen. Det är den etik och de moraliska principer som förmedlats genom århundradena som ligger till grund för mycket i det samhällsbygge vi idag tar för självklart.
Om jag har rätt i det måste man i så fall fundera på hur vi för vidare dessa dogmer. Och vad alternativet är.
Skolan idag ger ingen religion och därmed inga dogmer något försteg. Alla ska behandlas lika. De judisk-kristna dogmerna har samma värde som de konfucianska eller de naturreligiösa. Men de religiösa dogmerna har också en filosofisk sida. Läser man den så kallade Bergspredikan som Jesus håll och som är någon form av komprimerat rättesnöre för oss kristna, handlar den lika mycket om dogmer som om själva tron. Dogmerna som håller ihop samhället. Tron som formar människan.
Som kristen ogillar jag skarpt när religionen blir en del av staten. Statskyrkan är en styggelse, främst för kyrkan som korrumperas av den makt som staten alltid står för. Men jag accepterar också att dessa dogmer varit en central del i formandet av det samhälle jag idag lever i. På gott och på ont. Men mest på gott, om jag får tycka.
Det är i det perspektivet jag helst vill se skolavslutningarna i kyrkan. Som en del av den traditionsöverföring som tidigare varit central, men som nu allt mer urholkas. Som en del av den traditionsöverföring, den normöverföring, som också är central för mig som liberal.
Men allt färre ser den. Idag är det normkritiken som gäller. Frågan är bara vilka normer vi ska kritisera?
De ateister som kritiserar kyrkan, religionen och de religiösa dogmerna står ofta så tomhänta med det alternativ de vill ersätta kristendomen med. Vilken långsiktigt hållbar etisk grund har ateisterna? Vilka grunder har de för sina moraliska ställningstaganden? Vilka dogmer vill de ska forma samhället istället för de religiösa?
Alldeles för sällan avkrävs de svar. Alldeles för ofta blir det ett grunt svammel om demokrati och jämlikhet och något annat. Men vad man grundar sina antaganden om detta på, och om de håller i längden, är för det mesta oklart.
Så frågan kvarstår: Vilka normer, dogmer är det vi ska kritisera? Och följdfrågan blir: Vad ska vi ersätta dessa normer och dogmer med, och på vilken grund bygger vi i så fall vårt samhälles dogmer, traditioner, etiska och moraliska överväganden?
Frågan om avslutningar i kyrkan kan tyckas vara en liten, marginell fråga. Men i sin litenhet rymmer den ändå hela synen på vad som egentligen grundlägger ett samhälle, vad som skapar ett samhälle som är bättre för fler.
Media: DN
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
3 kommentarer:
Berätta gärna vilka dogmer du tänker på.
Kanske dogmen om mening och mål med livet, dogmen om allas lika värde som skapade och älskade av Gud, dogmen om allas syndafall och behov av frälsning, dogmen om... ja, Staffan får som sagt gärna berätta.
Rent allmänt är det naturligtvis vanskligt med kristen förkunnelse i en sekulär skola (det borde kyrkan i huvudsak syssla med på andra arenor, även om enskilda besök och inbjudningar borde vara OK) och särskilt om den omgärdas med så många förbehåll att det inte längre är fråga om kristen förkunnelse utan något slags sekulärreligion; då är det bättre att avstå arenan helt.
Men ateisterna har det inte lätt heller, Camilla: först förkunna att undervisningen i skolan ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet och sen hävda att skolan ska undervisa om allas lika värde (que?). Hävda att skolan ska undervisa om allas lika värde och sedan om att det är en mänsklig eller i vart fall kvinnlig rättighet att ta ihjäl sin avkomma om den - med hjälp av samhällets erbjudna gratistester - visar oönskade och ekonomiskt ogynnsamma egenskaper som Downs syndrom eller gomspalt(!). Först förbjuda skolan att undervisa om en enskild jungfrufödelse som verklig, historisk händelse - och sedan befalla skolan att undervisa barnen om att även män kan föda barn, då och då om än mera sällan. Que?
Camilla: För det behövs minst en hel blogg. Men det kan exempelvis handla om människans jämlika, unika och oändliga värde och hennes värdighet, om att vi alla är syndare (onda som de gamla teologerna och liberalerna skulle sagt det) och att vi därför aldrig själva kan bli rättfärdiga, om att människan vare sig är jude eller grek, man eller kvinna, inför Gud, utan bara just människa, o.s.v.
Jag tror att kyrkan borde ha större problem med att öppna sina dörrar för halvsekulära skolavslutningar, än skolan borde ha att gå till kyrkan.
Och det finns ett värde i att sjunga "Nu tändas" eller "Den blomstertid" just därför att det är en del i den tradition som skapat det samhälle vi befinner oss i.
Skicka en kommentar