På rätt spår?

Jag sitter på tåget mot Stockholm. Om ett par timmar ska jag hoppa på nattåget. Kvart i sju i morgon bitti går jag av i Umeå och tar bussen till Lycksele. Inte helt optimalt bekvämt. Men det går.

Jag ska på resa med "min" beredning på Sveriges Kommuner och Landsting. Vi ska studera hur äldreomsorgen och primärvården kan fungera i glesbygden. Intressant och annorlunda, även för en som kommer från lilla Norrland - Bergslagen.

Planerna för resan togs redan i höstas. Och programmet var klart. Tidig flygresa från Arlanda på onsdag morgon. Åter med flyg torsdag kväll. Först tänkte jag också boka så. Men så funderade jag ett varv till. Och bokade tåg istället.

Tåget är inte snabbast. Det är inte heller bekvämast. Jag hade fått sova på ett hotell i natt istället för att klara av morgonflyget. Och jag hade hunnit hem sent torsdag kväll. Nu sover jag förhoppningsvis på ett lite skakigare tåg, får byta ett antal gånger och kommer inte hem förrän fredag kl 9.30.

Så varför detta tågåkande?

Helt enkelt för att jag är beredd att betala det priser för miljön och klimatet.

Det finns en gräns för allt. Och vi har alla olika gränser. Om jag, osannolikt nog, skulle bli vald till Europaparlamentariker, skulle jag behöva flyga till Bryssel gång efter gång. Och jag skulle göra det. Samtidigt skulle jag jobba stenhårt för att Europa skulle få ett gemensamt tågnät värt namnet. Det borde vara möjligt att åka nattåg till Bryssel, likaväl som till Luleå.

Men hela tiden måste man fundera över denna gräns, och vad man är beredd att göra för att inte överträda den.

Skälet till att jag åker tåg är naturligtvis att jag är orolig för klimatet och miljön. Jag vet att det finns människor som inte tror att klimatet håller på att förändras. Och jag vet att det finns människor som överhuvudtaget inte tänker på miljön. Jag kan inte klandra dem. Jag kan bara agera utifrån det jag vet, och det jag håller för sannolikt. Och jag tror mer på IPCC (FNs klimatpanel) än på de få forskare som säger annat. Och jag tror på vad Naturvårdsverket, Naturskyddsföreningen, Stockholm Resilience Center och många fler pekar mot vad gäller kraven på en förändrad syn på natur och miljö.

Så då är det bara att försöka leva som man lär.

Men samtidigt försöka att inte döma de som gör andra val.

Det är rätt enkelt som miljöengagerad att göra det. Det räcker med att se hur de bekanta reser världen runt, gång efter gång, bara för att det går och för att man söker en annan upplevelse än den nära. Det räcker med att se hur många sätter konsumtionen först, och att själva handladet blir det centrala. Och så vidare.

Men fördömanden leder ingen vart. Framförallt leder det inte till det samtal och den dialog som jag tror behövs för att vi ska hitta en bredare och djupare förståelse för hur viktigt det är att värna naturen, miljön och klimatet. Både för oss själva och för våra barn. Både för välfärden och tillväxten. Både för etiken och estetiken.

Så jag väljer att se mitt tågresande som en möjlighet istället för en uppoffring. En möjlighet till reflexion och eftertanke. En möjlighet att inte bara transportera sig, utan verkligen resa. Och en möjlighet att dra ett litet strå till den alltför lilla stack av åtgärder som borde värna naturen, miljön och klimatet.