Aha - är det kris, eller?

Idag är det finansminister Borgs stora dag. Förr var det dagen B som i Budget, men på senare år är det snarare som en premiär på en film som alla redan kunnat se på YouTube. Allt som är viktigt läcker ut i förväg. Kvar finns bara helheten och de ekonomiska parametrar som budgeten vilar på.

Regeringens budget kan sammanfattas med tre ord: ANSVAR, Ansvar och ansvar. Sverige står starkt i en värld som knakar. Sverige är ett ekonomiskt ljus i ett europeiskt mörker. Sverige seglar på när de andra länspumpar. Eller för att använda en semiBorgsk väderliknelse: Sverige är en glimt av sommarsolen mellan molnen en regntung septemberdag.

Ansvar är bra. Och det finns flera andra bra saker i budgeten. En del påstår att Centern dragit vinstlotten med restaurangmomsen. Jag är inte så säker på det. Moderaterna får alltid mest för att de har ansvaret för hela budgeten. De har järnvägsinvesteringar och jobbsatsningar. Men Folkpartiets och Jan Björklunds olika skolsatsningar är sannolikt de som på sikt kommer att ha störst betydelse för Sveriges utveckling. Det handlar både om lärarlyft, om lärarkarriärer, om satsningar på läkare, sjuksköterskor och vårdutbildningar och om de  långsiktiga förändringarna av den svenska skolan som kommer med ett ökat fokus på kunskap. Här är mattelyftet det mest lysande exemplet.

Man kan uppleva att det finns rätt många funderingar från oppositionen hur man ska tackla regeringens goda ekonomiska hushållning. Vad ska man slå på? Och vilka alternativ ska man presentera. Det tydligaste exemplet är socialdemokraterna.

Hela sommaren fanns inte den ekonomiska krisen för Juholt, Jämtin och Waidelich. Då hade spenderbyxorna avgrundsdjupa fickor, fyllda med låtsaspengar. Det var bara att ösa. Man kunde lova än det ena och än det andra. Ju längre sommaren led desto ihåligare lät löftena. Men Juholt fortsatte i oförminskad takt.

Och nu, plötsligt, när regeringen lägger en stram budget, menar Waidelich att Borg ser för ljust på framtiden. Fascinerande. Vad har hänt? Vilka tidningar har han läst där budskapet om den internationella krisen beskrivs på ett sätt som även Waidelich och Juholt kan ta till sig? Vilka spindoktorer har sossarnas kontor på Sveavägen köpt in som givit motdirektiv mot sommarslöseriet? Vilka bevekelsegrunder finns, och vilka taktiska överväganden har gjorts för denna kontramarsch, eller för att tala politikerspråk: flipfloppolitik?

Ändå är det bra om socialdemokraterna nationellt inser att såväl Sverige som Europa och västvärlden står inför risker som vi tidigare inte ens vågat nämna. Ett sammanbrott för den monetära pakten och Euron. Ett Europa som slits sönder. Ett USA som inte klarar sin budget och som mister världsherraväldet. En diktatur som Kina som tar över. Burr.

I den lokala politiska ankdammen i Örebro har tyvärr inte denna insikt nått någon inom den nya majoriteten. Där finns fortfarande spenderbyxorna på. Där finns inga skäl att omvärdera de analyser som gjordes i maj... Där är det bara full fart mot avgrunden som gäller. De problem som sannolikt kommer får hanteras sedan, och helst av andra.

Den nya kommunledningen har säkert många goda egenskaper. Men den saknar totalt ekonomisk kunskap och grundläggande insikter om hur kommunal ekonomi ska skötas. Den inser inte behovet av överskott för att kunna säkra både välfärd och investeringar. Den inser inte hur investeringar och resultat samvarierar. Den klarar inte av att lyfta blicken från dagens löften, och ser därmed inte hur kostnaderna för dessa löften gräver gropar åt morgondagens välfärdstjänster. Ibland funderar jag till och med hur många av dem som förstår skillnaden mellan en resultat- och en balansräkning, mellan en investering och löpande drift.

Det är bra om partierna i riksdagen kan ha en någorlunda gemensam syn på den ekonomiska situationen. Av de rapporter jag fått från förmiddagens budgetberedning, är det ännu långt dit i Örebro.

Media: DN 1, DN 2, SVD 1, SVD 2, Expressen 1, Expressen 2, Aftonbladet, SR, SVT, TV4

Euron, Norberg och Waidelich

Bara så ni vet: Jag röstade nej till ett svenskt EU-inträde. Jag röstade ja till ett svenskt deltagande i Eurosamarbetet.

Märkligt?

Jag hade tre frågor som var viktiga för mig inför EU-inträdet där jag inte ansåg att EU då var rätt väg att gå. EUs militarisering. EU som ett europeiskt fort. EUs alkoholpolitik. Ett nej blev en nykter pacifists protest.

Men när vi väl var inne i EU var jag den förste att säga att det var dags att lämna folkomröstningen bakom sig. Vi hade valt väg. Nu gällde det att jobba för att EU skulle bli så bra som möjligt. Även för nyktra, pacifistiska naturvänner. Och en del har faktiskt hänt.

När vi skulle rösta om Euromedlemskapet var jag ute och kampanjade för Ja-sidan. För mig var det självklart att Sverige skulle gå med. Skälet var enkelt. Antingen väljer man att vara med i en förening, i sin helhet med alla dess fel och brister, eller så står man utanför. Vi har valt.

Och nu är Euron i gungning. Det är mer illa än vad man kan tro. Johan Norbergs artikel i Dagens Nyheter i går är ett intressant och tankeväckande inlägg. Och han har många poänger. För vad händer om/när Eurosamarbetet spricker?

Idag står en del Euromotståndare och ropar: Titta, vad var det vi sa? Usch vad dåligt det går för Euron. Skönt att vi inte röstade för ett medlemskap.

Sossarnas ekonomiskpolitiske talesman Tommy Waidelich går så långt att han säger att Sverige inte kommer att gå med "under hans livstid." Det är ett skrämmande, nationalistiskt färgat uttalande.

För vad händer om Euron spricker? Hur kommer Europa att förändras? Hur kommer samarbetet mellan staterna att se ut om de svaga sydeuropeiska staterna tvingas bryta sig ut? Hur hanterar vi det mellanstatliga samarbetet? Hur klarar vi en social stabilitet om exempelvis Grekland kastas ut, totaldevalverar nydrachmen och åter blir en fattigare kusin vid Medelhavet? Vad händer med tillväxten i Europa då? Och hur klarar vi då att finansiera den framtida välfärden, skolan, äldreomsorgen och klimatarbetet?

En av de allvarligaste utmaningarna Europa och USA står för idag är förhållandet till diktaturen Kina. Den kinesiska ledningens kritik mot USA i slutet av juli när det demokratiska systemet inte klarade av att leverera ekonomisk stabilitet, är sannolikt bara en västanfläkt mot vad som kommer. Ju mer Kina växer som ekonomisk makt, desto mer kommer deras agenda att bli ökad påverkan på världen. Och vad tycker vi om det? Hur ställer vi oss till kampen mellan ekonomisk instabilitet och demokrati å ena sidan och ekonomisk stabilitet och diktatur å den andra?

Innebär ett sönderfallande Eurosamarbete att allt fler önskar en stark ledare som tar tag i det som politikerna misslyckats med? Vilka är de bakomliggande krafterna bakom kravallerna i de svagaste Euro-länderna? Och vad händer med dessa krafter, om eller när Eurosamarbetet spricker?

Det finns idag inga enkla svar på hur vi ska rädda Europa, vare sig som Euro-zon eller som ett område som gått från krig och människoförföljande till demokrati, frihet och allt lägre gränser. Min blogg är fylld av frågetecken, men har väldigt få utropstecken.

Men en sak är säker: Det skulle vara oansvarigt att ställa sig på läktaren, peka finger åt Euro-länderna och säga åt dem: "Rätt åt er. Ni satte er själva i klistret. Nu får ni ta er ut bäst ni själva kan."

Kanske är Sveriges roll istället att i detta läge, utifrån den position vi ändå har utan Euron, att söka nya lösningar, hitta nya vägar och söka de kontroversiella förslagen för att rädda Eurosamarbetet, den Europeiska Unionen och därmed också demokratin, tillväxten, klimatet och friheten.

Media: DN, Aftonbladet, DN igen