Vändpunkten

I går lyssnade jag på Fredrik Reinfeldt. Statsminister tillika moderatledare.

Och jag blev imponerad.

Inledningen på Reinfeldts tal pekade mot en ökenvandring. Sifferexercis som mer liknade en föredragning av en SCB-tjänsteman skapade få glädjepunkter och färre applåder. Tänk om det åter var den trötte, administrativa statsministern som stod där. Hur skulle det kännas.

Men så vänder det.

Plötsligt kommer en glöd fram som inte märkts på år. Plötsligt skapas en känsla av en människa som vill något, som är tydlig i vad han vill och som pekar framåt.

Oavsett vad man tycker om innehållet i talet, om innehållet i den moderata politiken, var Reinfeldts tal ett lysande exempel på hur politisk retorik fungerar som bäst. Uppbyggnaden var suverän.

Först den lågmälda, administrativa inledningen med alla de fakta som de logos-bundna attraheras av.
I mitten en tydlig pathos-del där Reinfeldt pekar på sin och Alliansens tydlighet, deras regeringsduglighet och deras vilja att släppa fram ett vänsteralternativ för att stänga ute SD.
Och sedan ethos-avslutningen där statsministern lovade att kämpa än mer, än hårdare, än bättre för att vinna valet i september 2014.

Socialdemokraternas politik må vara lika ihålig som en schweizerost. Men deras bildsättande är helgjutet. Under flera år har de skapat en bild av en trött regering, en bild som till och med fått genomslag internt i allianspartierna. Medvetet, långsiktigt, skickligt har de manövrerat allmänhet, media och politiker att omfatta bilden av den trötta statsministern i den trötta regeringen.

Men i går kom sannolikt vändpunkten. Fredrik Reinfeldts tal i Almedalen 2013 kan gå till historien som det tal som vände vinden, som lade grunden till ytterligare fyra år av alliansstyre. Det är intressant.

Varför denna hyllningstext till den moderata partiledaren från mig som liberal? Kämpar jag för en moderat valseger?

Knappast.

Det finns de som menar att de fyra Allianspartiernas framtid bygger på en ökad splittring. Framförallt företrädare för de tre små partierna hävdar att tiden nu är mogen för att man ska gå till val enskilt och obundet. Valresultatet får bestämma vem man sedan ska samarbeta med.

Jag delar inte den analysen. Jag menar att det är nödvändigt att Alliansen, fram till sin sista dag - oavsett när den kommer, bär bilden av att vara ett framgångsprojekt. För Folkpartiet är det lika nödvändigt att Alliansledaren kan skapa en positiv bild av Alliansprojektet som för Moderaterna. Vår uppgift att vinna fler väljare blir inte enklare om fler inte ser något av allianspartierna som något alternativ.

I det har Reinfeldts tal i går en avgörande betydelse. Men för oss liberaler återstår det viktigaste.

I morgon talar Jan Björklund från Almedalens scen. Då måste han fortsätta skapa bilden av det liberala Sverige, det liberala partiet och den liberala politiken. Vi måste jobba utifrån insikten om att det inte är andra partiers svaghet, utan vår egen styrka, som skapar vår framtid. Klarar inte vi av att visa på att det Sverige som bärs av liberala värderingar är det Sverige som skapar din bästa framtid, är ansvaret vårt, och bara vårt.

I Örebro arbetar vi med att skapa den nya, alternativa bilden av staden Örebro. Vi gör det utan att snegla vare sig åt höger eller vänster. Vi förhåller oss inte till andra partier och deras politik när vi formar vår. Vi söker inte kortsiktiga, mediala framgångar när vi skapar den långsiktiga, framtidsinriktade politiken för Örebro.

Vi bygger vårt liberala Örebro utifrån vår ideologi, dagens och morgondagens utmaningar och alla de möjligheter och förutsättningar som finns i vår vardag. I Örebro. I Sverige. I världen.

Den resan måste Folkpartiet också göra nationellt. Vi är på väg med det partiprogram vi nu tillsammans skapar. Och vi kan ta ytterligare ett steg när Jan Björklund i morgon tar över Almedalen.

Media: DN, SVD, EX, SR, SVT

Utvecklingsvägar

Almedalen dag 3.

Mötte just en VD för ett av Sveriges större läkemedelsbolag. Snart på väg mot en lunch kring säkerheten kring slutförvaret av svenskt kärnbränsle. Eftermiddagen ägnas åt äldreomsorg. Först en offentlig utfrågning av Dagens Samhälle och därefter en debatt kring framtidens äldreboenden.

Även om det mesta av mitt engagemang i Almedalen kretsar kring äldreomsorg och vård möter jag också människor från många andra sammanhang. Det handlar om beslutsfattare inom svensk basindustri, om tjänstesektorn, från industrin, från universitetsvärlden och många andra sammanhang.

Och ständigt återkommer mina funderingar till vad detta kan innebära för Örebro.

Örebro borde kunna bättre. Men då gäller det att vi gör oss av med hundra år av socialdemokratiska ryggsäckar. Örebro borde kunna utvecklas från den förvuxna förändringsrädda bruksort vi idag i alldeles för stor utsträckning är, till en levande, framtidsinriktad, förändringsvillig stad. En liten stad i det globala sammanhanget, men en stad som lever med och i den globaliserade världen.

Folkpartiet i Örebro har börjat med sitt framtidsprojekt för Örebro. Ett projekt som både ska förändra verkligheten i Örebro och bilden av Örebro. Låt mig ta några exempel:

Örebro måste bli en universitetsstad värd namnet. Medan den nuvarande kommunledningen växlar ner det kommunala engagemanget i universitetet, vill Folkpartiet växla upp detsamma. Vi vill fortsätta med hel- och delfinansierade professurer vid universitetet utifrån de prioriteringar vi gör för vår profil. Folkpartiet tycker det är självklart att vi ska bli det nationella centret för forskning kring åldrande och omsorg. Tillsammans med de privata giganterna inom området, exempelvis Carema och Attendo, borde vi kunna skapa intressanta forskningsmiljöer och verksamhetskluster.

Örebro måste bli en stad för framtidens företagande. Det handlar om att skapa en stad för de nya, spännande, växande företagen i framtidens branscher. Örebro måste växla spår, från att ha varit en socialdemokratisk arena med låglönejobben i fokus, till att bli en stad för företag med jobb som kräver hög kompetens, och som ger sina medarbetare höga löner. Vi ska konkurrera globalt i de områden vi väljer att vara starka kring.

Örebro måste våga välja väg, kulturellt, miljömässigt, stadsbyggnadsmässigt. Den nuvarande kommunledningen verkar enbart fokusera på Vivalla. Allt jobb läggs på att genom externa jobb lyfta en enda stadsdel. Allt annat får stå tillbaka eller till och med backa. Vägar byggs genom villaområden. Miljöarbetet står tillbaka. Enorma kvartersstora byggprojekt har riskerat förfula staden. Cityutvecklingen har avstannat. Inga nya kulturprojekt finns på kartan. Folkpartiet vill vrida denna utveckling åt helt motsatt håll.

Vi vill utveckla stadskärnan, för utan en vacker, välfungerande stadskärna stannar hela staden.
Vi vill utveckla kulturen med nya uttryckssätt. För att kunna konkurrera om de bästa medarbetarna krävs kultur av nationell- och världsklass.
Vi vill utveckla boendet. Fler vackra hus. Fler vackra, höga hus. Fler toppklassiga bostadsområden. Trygghet och säkerhet i kombination med skönhet och funktionalitet byggs in i vår stad. Staden byggs för människan, inte för bilar och betong.
Vi vill värna natur och miljö. Vi värnar parkerna, grönytorna och vattnet i staden. Vi skapar en vacker stad genom att lägga in naturvärden överallt i stadens funktion. Biologisk mångfald på armlängds avstånd. Skönhet genom mångfald.

Det finns många funderingar som väcks när man lyssnar på intressanta människor i Almedalen. Och det blir så tydligt att Örebro idag är på fel väg. Den konservativa kommunledningen, konservatism till höger och vänster när den är som sämst, backar in i framtiden. De vet inte vart de vill, vad de vill, hur de vill. Detaljbeslut som tas för att komma rätt ut i media skymmer politikens viktigaste uppgift, att genom ett positivt ledarskap peka ut vägen mot framtiden.

Det finns ett tydligt oppositionsparti i Örebro. Ett parti med en egen agenda. Ett parti som inte av rädsla sneglar på vad de andra gör, inte triangulerar för att ligga rätt, inte lyssnar till media och de egna spindoktorerna för att komma "rätt" ut.

Det finns ett parti i Örebro som vill visa på en väg mot en bättre framtid för Örebro. En framtid där förändring är spännande och utvecklande, inte skrämmande och avvecklande.

Det partiet är Folkpartiet. Den ideologin är liberalismen.

Örebro behöver mer liberalism. Örebro behöver mer av Folkpartiet.

Almedalen

Från och med i morgon ska jag försöka blogga en gång om dagen under Almedalens hetaste tid. Idag var det bara uppvärmning, trist för KD, och lördag åker jag hem trots två dagar kvar av veckan.

Det blir nog både lite riks och lite lokalt denna vecka. Det finns ju att fundera kring. Örebro satsar 100.000 på Almedalen enligt uppgift i NA idag. Är det rimligt? Knappast tycker jag. Det kanske blir en utveckling av detta under veckan.

Sedan lite äldreomsorg - ska medverka i panelsamtal 8 ggr under veckan.

Och några kommentarer kring de intressantare partiledartalen förståss.

Vi ses på bloggen i Almedalen.

Stolt liberal

Rätt ofta är jag en stolt liberal. Men ibland blir man extra stolt. Som när Jan Björklund talar i Almedalen en skön sommarkväll i juli 2012.

Jan Björklunds tal var bra. Det var engagerat. Det var laddat med sakpolitik. Det klappade inte alla medhårs Det vågade berätta om en politiker och ett parti som tar strid för sin ideologi och sina värderingar. Det gör mig stolt.

Jag blir stolt när Jan Björklund i inledningen talar om ett öppet och medmänskligt Sverige. Ett land som tar emot dem som behöver en fristad från våld och ödeläggelse. Ett land som välkomnar de mer än 600.000 invandrade svenskarna som varje dag går till jobbet, eller de 70.000 invandrade svenskarna som genom sina bolag ger sysselsättning åt 200.000. Ett land som först frågar de människor som kommer hit vad de kan bidra med till samhället, för att bibehålla dem som aktiva, starka, medskapande medborgare, istället för att passivisera dem i bidrag och utanförskap.

Jag blir stolt när Jan Björklund talar om det internationella engagemanget. Om ett Europa som behöver mer samarbete, inte mindre. Om en globaliserad värld som skapar större möjligheter till jobb och välstånd. Om en politik och en politiker som frimodigt bejakar såväl Europa som världen därutanför, EU och de nya växande ekonomierna i öst och syd. Det är skönt med en politiker som inte passivt betraktar värden eller som räddhågset vill stänga dörrarna, utan som tar utmaningarna på allvar och vill bygga Sverige starkt nog i den ökande globala konkurrensen.

Jag blir stolt när Jan Björklund lyfter behoven av kunskap och bildning utifrån så många aspekter. Visst är han utbildningsminister. Visst har han gjort mycket. Men mer återstår. Det handlar om en bättre skola för alla, oavsett var man bor. Det handlar om engagerade, goda lärare som värderas högre. Det handlar om forskning i världsklass.

Jag blir stolt när Jan Björklund vågar utmana de "sanningar" som definierat såväl arbetsrätt som skattepolitik de senaste decennierna. Behovet av att ge människor och företag möjligheter att konkurrera på en marknad som kännetecknas av globalisering och kunskapsinvesteringar. Behovet av att skapa trygghet på ett annat sätt än i går, för framtidens föränderliga värld. Behovet av att låta fler svenskar känna att staten inte straffbeskattar hårt arbete och dugliga arbetare. Den striden skapar stora och mäktiga fiender i såväl vänsterblocket som de konservativa facken. Men en liberal måste alltid våga stå upp för den lilla människan, för förändring och för internationalism.

Och jag blir kanske lite extra stolt när Jan Björklund talar miljö. När han talar om den Östersjö som långsamt håller på att dö, och kräver konkreta åtgärder för bland annat gödselbeskattning. När han lyfter de glömda miljöfrågorna, som naturvården och skogen. När klimatet inte bara blir kärnkraft. Så länge jag och många fler har jobbat för miljöfrågornas renässans hos Folkpartiet. Och nu hör vi åter den vind som tidigare fyllde seglen hos det parti som bar natur- och miljöpolitiken på sina axlar.

Det är så befriande med en partiledare och ett parti som vågar. Som vågar vara engagerat och engagerande. Som vågar ta strid med de mäktiga, konservativa krafterna inom såväl fack som bondekooperation. Som inte blir en kopia av vare sig höger eller vänster utan som håller den socialliberala fanan högt. Ett parti som vågar berätta vad partiets ideologi betyder, istället för att ständigt söka den politik som ska passa den just nu blåsande opionionsvinden. Ett parti som tar ledningen och vill leda, istället för de partier som bara lyssnar och blir ledda.

Svensk politik behöver en levande, kraftfull liberalism. Det bevisade Jan Björklund med all tydlighet i kväll.

Media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, EX1, EX2, AB1, AB2, SR1, SR2, SVT1, SVT2, NA, TV4

Inte Almedalen

I år är jag inte i Almedalen. Det är ett medvetet val. Har haft ett antal förfrågningar men tackat nej. Det är sex år sedan jag hade en riktig semester. Valåret 2006 blev det ingen. Majoritetsåren 2007-2010 lika illa. Så det är faktiskt ända till 2005 jag fått drömma mig tillbaka.

Annars är Almedalen rätt fascinerande. Det beskrivs ofta som ett mingelparty för politiker och samhällsorganisationer. Så är det.

Men det är också en tuppfäktning. Vem får flest seminarier? Vem får de bästa? Hetaste? Intressantaste? Vem får media?

Jag har varit i Almedalen både ensam och med familj. Det är väl rätt lätt att säga att det inte är någon hit att ta med familjen och tro att man ska kunna umgås. Ska man vara paneldeltagare på seminarierna, och kanske lyssna på någon partiledare, finns inte tid med så mycket bad, sol och lugna kvällar.

Men Almedalen är något jag tycker alla som har ett samhällsintresse någon gång borde besöka. Det finns enormt många intressanta föreläsare och seminarier. Det är gratis vidareutbildning i toppklass!

Och så kommer det intressanta utspel. Jag menar att statsminister Fredrik Reinfeldt har helt rätt i sina analyser av sossarnas nya SD-vänliga linje. Det som nu håller på att ske i svensk riksdag är att Juholt öppnar för ett mer samstämmigt tredje block som på väsentliga punkter kommer att driva en antiregeringspolitik. Det är inte bara att glänta på dörren för SD. Det är att öppna den på vid gavel!

Det finns en sida hos Håkan Juholt som oroar mig. Tyvärr känner jag igen den från den lokala politiken. Vem vet vad Juholt egentligen står för? Är han inte mest en sossepopulist som söker de enkla svaren på de rätta frågorna? Det spelar väl mindre roll om de är vänster eller höger, bara de passar in i den traditionella arbetarvärderingsportföljen...

Men denna traditionella arbetarvärderingsportfölj är inte någon upplyftande väska. Den är fylld med rätt mycket skräp. Där finns arbetare som skriker "Go home" åt arbetare från andra länder. Där finns bruksmentalitetens inskränkthet och ovilja att acceptera främlingar. Där finns arbetargrabbarnas förakt för högre utbildning. Där finns den nästan religiösa tron på socialdemokratin och på partiet. Där finns de ohälsosamma kopplingarna mellan fack och parti. Där finns den konservatism som tyckte att allt var bättre förr, inte minst på Palmes tid.

I de flesta av dessa frågor är avståndet mellan S och SD liten. Partierna blir delvis spegelbilder av varandra.

Under lång tid, från Palme med sin internationalism till Sahlin med sitt starka Stockholmsperspektiv, hölls dessa värderingar oftast nere, i vart fall i partiets centrala politik. Men vad händer nu?

I Örebro är det inte alls lika illa ännu. Men vem vet vad sossarna och Lena Baastad står för? Vilken politik vill de driva? Är det bara populism? Är det bara röstmaximering? Jag har, trots att jag jobbat nära Baastad och Sundin i många år nu, inte en aning om vad de står för. Det enda jag vet är att Sundin är Örebros bästa spindoktor någonsin, och att han i team med Baastad lyckats med att skapa en bild av en bra politiker - utan politik...

Men vad händer med ett parti som saknar politik får ledare som inte har förmågan att sätta de gränser som företrädarna gjort? Vem kommer efter Baastad? Hur hanterar Juholt och hans grabbar den sossiga bruksmentaliteten? Hur mycket är makten värd? En öppen dörr till SD?

Media: DN, Expressen