Inte Almedalen

I år är jag inte i Almedalen. Det är ett medvetet val. Har haft ett antal förfrågningar men tackat nej. Det är sex år sedan jag hade en riktig semester. Valåret 2006 blev det ingen. Majoritetsåren 2007-2010 lika illa. Så det är faktiskt ända till 2005 jag fått drömma mig tillbaka.

Annars är Almedalen rätt fascinerande. Det beskrivs ofta som ett mingelparty för politiker och samhällsorganisationer. Så är det.

Men det är också en tuppfäktning. Vem får flest seminarier? Vem får de bästa? Hetaste? Intressantaste? Vem får media?

Jag har varit i Almedalen både ensam och med familj. Det är väl rätt lätt att säga att det inte är någon hit att ta med familjen och tro att man ska kunna umgås. Ska man vara paneldeltagare på seminarierna, och kanske lyssna på någon partiledare, finns inte tid med så mycket bad, sol och lugna kvällar.

Men Almedalen är något jag tycker alla som har ett samhällsintresse någon gång borde besöka. Det finns enormt många intressanta föreläsare och seminarier. Det är gratis vidareutbildning i toppklass!

Och så kommer det intressanta utspel. Jag menar att statsminister Fredrik Reinfeldt har helt rätt i sina analyser av sossarnas nya SD-vänliga linje. Det som nu håller på att ske i svensk riksdag är att Juholt öppnar för ett mer samstämmigt tredje block som på väsentliga punkter kommer att driva en antiregeringspolitik. Det är inte bara att glänta på dörren för SD. Det är att öppna den på vid gavel!

Det finns en sida hos Håkan Juholt som oroar mig. Tyvärr känner jag igen den från den lokala politiken. Vem vet vad Juholt egentligen står för? Är han inte mest en sossepopulist som söker de enkla svaren på de rätta frågorna? Det spelar väl mindre roll om de är vänster eller höger, bara de passar in i den traditionella arbetarvärderingsportföljen...

Men denna traditionella arbetarvärderingsportfölj är inte någon upplyftande väska. Den är fylld med rätt mycket skräp. Där finns arbetare som skriker "Go home" åt arbetare från andra länder. Där finns bruksmentalitetens inskränkthet och ovilja att acceptera främlingar. Där finns arbetargrabbarnas förakt för högre utbildning. Där finns den nästan religiösa tron på socialdemokratin och på partiet. Där finns de ohälsosamma kopplingarna mellan fack och parti. Där finns den konservatism som tyckte att allt var bättre förr, inte minst på Palmes tid.

I de flesta av dessa frågor är avståndet mellan S och SD liten. Partierna blir delvis spegelbilder av varandra.

Under lång tid, från Palme med sin internationalism till Sahlin med sitt starka Stockholmsperspektiv, hölls dessa värderingar oftast nere, i vart fall i partiets centrala politik. Men vad händer nu?

I Örebro är det inte alls lika illa ännu. Men vem vet vad sossarna och Lena Baastad står för? Vilken politik vill de driva? Är det bara populism? Är det bara röstmaximering? Jag har, trots att jag jobbat nära Baastad och Sundin i många år nu, inte en aning om vad de står för. Det enda jag vet är att Sundin är Örebros bästa spindoktor någonsin, och att han i team med Baastad lyckats med att skapa en bild av en bra politiker - utan politik...

Men vad händer med ett parti som saknar politik får ledare som inte har förmågan att sätta de gränser som företrädarna gjort? Vem kommer efter Baastad? Hur hanterar Juholt och hans grabbar den sossiga bruksmentaliteten? Hur mycket är makten värd? En öppen dörr till SD?

Media: DN, Expressen