Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.
Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.
Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)
Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.
De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.
Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.
Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.
Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!
Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!
Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!
Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.
Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...
Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1
Bloggar: Kent Persson
Det är något bortom bergen, bortom
Jag är de blå skymningarnas mästare
Visar inlägg med etikett Maud Olofsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maud Olofsson. Visa alla inlägg
2011-09-29
2011-07-06
Från ett litet parti
Folkpartiet är ett rätt litet parti. De socialliberala åsikterna delas idag av ungefär 7% av svenskarna. I Örebro är vi ett par procent fler. Som mest i modern tid har vi lockat ungefär 15 %.
Under alliansens tid har Folkpartiet backat med ungefär 4 %, från 11 till 7 %. Alliansen har uppenbarligen inte varit bra för Folkpartiet. Så nu ska vi gå ur!
Eller?
Jag blir så trött när jag läser centerpartisternas framgångslösning. När inte den egna politiken räcker till, så ska man skylla på någon annan. Nu är det moderaternas fel. Det är deras fel att de är för duktiga och därför ska man sluta. Det finns bara en sak att säga om det: Återvändsgata.
Vem tror att centerpartiet blir större bara för att man inte hänkar med modsen? Är det inte så att de politiska idéerna borde leda människorna till partiet? Är det inte där problemet ligger för centerpartisterna och deras parti. Förr var de ett bondeparti. Ordentligt konservativt. Sen blev de ett landsbygdsparti. Då fanns det tydliga röda strömmar inom partiet. Då samarbetade man gärna med sossarna. En del av denna också rätt konservativa centersocialism har levat kvar länge. I Örebro län har Centern varit en trogen del av den oändliga socialdemokratiska maktapparaten fram till förra valet. Och här har det gått bättre för partiet? Knappast.
Maud Olofsson insåg att de gamla centeridéerna var dödfödda. Hon har försökt skapa ett liberalt parti av centern. I vissa lägen ordentligt nyliberalt. I andra lägen rätt socialliberalt. Det har sannolikt varit nödvändigt. Men det är inte säkert att det leder till framgång.
27 % av svenskarna säger sig vara liberaler. Det är bara en grupp som är större, de oideologiska som har 7 % fler sympatisörer. Liberalerna finns inom flera partier. Det är knappast så att bara Folkpartiet har liberaler inom sig. Och liberalismen har vunnit så många segrar att rätt många av de oideologiska om de tänkte efter nog hade rätt mycket liberalism i sig. Den marknadsanpassade, styrda ekonomin, med ökande individualism och valfrihet, är idag normen (även om sossarna i t. ex. Örebro läns landsting fortfarande tror att politikerna, läs Marie-Louise Forssberg-Fransson, vet bättre om vad alla vill än örebroarna själva...).
Liberalismens segrar har inneburit att de flesta partier också ofta driver en någorlunda liberal politik inom många områden. För maktpartierna m och s är det nödvändigt att i stora delar ändå ha en politik som passar merparten av de 27 % liberaler. För Folkpartiet är liberalismen inget man kan välja bort. Miljöpartiet vill gärna framstå som lagom liberalt. Det är nästan så att även KD ibland verkar lite liberalt. Det är i denna mittfåra centerpartiet nu ska placera sig.
Är det sannolikt att det leder till omedelbar framgång? Knappast. Varför skulle just centern vara bättre än originalet Folkpartiet att sno åt sig av de 27 % liberaler? Inget talar för det. Men om man lägger ett par procent liberaler till de lika många landsbygdsväljarna, så klarar man i alla fall riksdagsspärren.
Det är dessa hårda fakta centerpartisterna borde fundera över. Då skulle nog tankarna om att lämna alliansen bli mindre framträdande.
Jag bloggade sju bloggar i februari om Folkpartiets framtid. Jag tror nämligen att liberalismen har en framtid, oavsett hur det ser ut med Alliansen efter valet 2014. Jag tror också att vi behöver ett flerpartisystem, där någon kan utmana maktpartierna m och s på fler områden.
Men jag var då, och är det fortfarande, mycket tydlig på att detta stärkande av Folkpartiet måste ske inom Allianssamarbetet. Det finns inga bärande skäl, vare sig partiegoistiska eller alliansegoistiska, att ens diskutera att lämna Alliansen. Om de små partierna skulle säkra sin överlevnad skulle de snarare driva frågan om gemensamma listor, att skapa en valkartell redan före valet 2014, där Allians för Sverige blev överskriften, medan partierna själva kan nominera under denna överbyggnad. Men den frågan verkar tyvärr död.
Det kontraproduktiva agerande som bland annat Örebros centerpartistiske länsordförande Lars Johansson hänger sig åt är enbart ett tragiskt exempel på ett parti som saknar både politisk inriktning och självförtroende. Det var inte bättre förr, när sossarna kunde styra orubbat i årtionde efter årtionde. Det kan bli bättre i morgon, om såväl Folkpartiet som Centerpartiet blir bättre på att driva en politik som attraherar fler. Eller så kanske man ska acceptera att man driver en politik som bara attraherar de 7 % som verkligen tänker socialliberalt, eller de 4 % som är landsbygdsliberaler...
Så istället för att skylla på de stora, stöddiga moderaterna måste vi göra ett bra hemarbete. För ingen av oss tjänar på att moderaterna blir svagare. Det räcker med att se hur det gick i Örebro. Det är inte på grund av vare sig Folkpartiets, Centerpartiets eller Kristdemokraternas svaghet som Koalition Örebro inte behöll makten. Det är på grund av att moderaterna här är svagare än i landet som vi inte klarade den uppgiften. Och resultatet? En röd kökkenmödding.
Är det den centerpartistiska framtidsdrömmen?
Media: SVD, DN
Under alliansens tid har Folkpartiet backat med ungefär 4 %, från 11 till 7 %. Alliansen har uppenbarligen inte varit bra för Folkpartiet. Så nu ska vi gå ur!
Eller?
Jag blir så trött när jag läser centerpartisternas framgångslösning. När inte den egna politiken räcker till, så ska man skylla på någon annan. Nu är det moderaternas fel. Det är deras fel att de är för duktiga och därför ska man sluta. Det finns bara en sak att säga om det: Återvändsgata.
Vem tror att centerpartiet blir större bara för att man inte hänkar med modsen? Är det inte så att de politiska idéerna borde leda människorna till partiet? Är det inte där problemet ligger för centerpartisterna och deras parti. Förr var de ett bondeparti. Ordentligt konservativt. Sen blev de ett landsbygdsparti. Då fanns det tydliga röda strömmar inom partiet. Då samarbetade man gärna med sossarna. En del av denna också rätt konservativa centersocialism har levat kvar länge. I Örebro län har Centern varit en trogen del av den oändliga socialdemokratiska maktapparaten fram till förra valet. Och här har det gått bättre för partiet? Knappast.
Maud Olofsson insåg att de gamla centeridéerna var dödfödda. Hon har försökt skapa ett liberalt parti av centern. I vissa lägen ordentligt nyliberalt. I andra lägen rätt socialliberalt. Det har sannolikt varit nödvändigt. Men det är inte säkert att det leder till framgång.
27 % av svenskarna säger sig vara liberaler. Det är bara en grupp som är större, de oideologiska som har 7 % fler sympatisörer. Liberalerna finns inom flera partier. Det är knappast så att bara Folkpartiet har liberaler inom sig. Och liberalismen har vunnit så många segrar att rätt många av de oideologiska om de tänkte efter nog hade rätt mycket liberalism i sig. Den marknadsanpassade, styrda ekonomin, med ökande individualism och valfrihet, är idag normen (även om sossarna i t. ex. Örebro läns landsting fortfarande tror att politikerna, läs Marie-Louise Forssberg-Fransson, vet bättre om vad alla vill än örebroarna själva...).
Liberalismens segrar har inneburit att de flesta partier också ofta driver en någorlunda liberal politik inom många områden. För maktpartierna m och s är det nödvändigt att i stora delar ändå ha en politik som passar merparten av de 27 % liberaler. För Folkpartiet är liberalismen inget man kan välja bort. Miljöpartiet vill gärna framstå som lagom liberalt. Det är nästan så att även KD ibland verkar lite liberalt. Det är i denna mittfåra centerpartiet nu ska placera sig.
Är det sannolikt att det leder till omedelbar framgång? Knappast. Varför skulle just centern vara bättre än originalet Folkpartiet att sno åt sig av de 27 % liberaler? Inget talar för det. Men om man lägger ett par procent liberaler till de lika många landsbygdsväljarna, så klarar man i alla fall riksdagsspärren.
Det är dessa hårda fakta centerpartisterna borde fundera över. Då skulle nog tankarna om att lämna alliansen bli mindre framträdande.
Jag bloggade sju bloggar i februari om Folkpartiets framtid. Jag tror nämligen att liberalismen har en framtid, oavsett hur det ser ut med Alliansen efter valet 2014. Jag tror också att vi behöver ett flerpartisystem, där någon kan utmana maktpartierna m och s på fler områden.
Men jag var då, och är det fortfarande, mycket tydlig på att detta stärkande av Folkpartiet måste ske inom Allianssamarbetet. Det finns inga bärande skäl, vare sig partiegoistiska eller alliansegoistiska, att ens diskutera att lämna Alliansen. Om de små partierna skulle säkra sin överlevnad skulle de snarare driva frågan om gemensamma listor, att skapa en valkartell redan före valet 2014, där Allians för Sverige blev överskriften, medan partierna själva kan nominera under denna överbyggnad. Men den frågan verkar tyvärr död.
Det kontraproduktiva agerande som bland annat Örebros centerpartistiske länsordförande Lars Johansson hänger sig åt är enbart ett tragiskt exempel på ett parti som saknar både politisk inriktning och självförtroende. Det var inte bättre förr, när sossarna kunde styra orubbat i årtionde efter årtionde. Det kan bli bättre i morgon, om såväl Folkpartiet som Centerpartiet blir bättre på att driva en politik som attraherar fler. Eller så kanske man ska acceptera att man driver en politik som bara attraherar de 7 % som verkligen tänker socialliberalt, eller de 4 % som är landsbygdsliberaler...
Så istället för att skylla på de stora, stöddiga moderaterna måste vi göra ett bra hemarbete. För ingen av oss tjänar på att moderaterna blir svagare. Det räcker med att se hur det gick i Örebro. Det är inte på grund av vare sig Folkpartiets, Centerpartiets eller Kristdemokraternas svaghet som Koalition Örebro inte behöll makten. Det är på grund av att moderaterna här är svagare än i landet som vi inte klarade den uppgiften. Och resultatet? En röd kökkenmödding.
Är det den centerpartistiska framtidsdrömmen?
Media: SVD, DN
2011-04-06
Halveringstid?
Nu börjar sannolikt drevet gå mot Maud Olofsson. Flera mer eller mindre tunga centerpartister går nu öppet ut och säger att det är dags. I DN, i SR, på SVT och i Expressen.
Jag tänker inte kommentera Olofssons goda eller dåliga sidor. Hon har säkert båda delar, som alla människor. Men det finns två intressanta förändringar som skett under hennes ledning.
Den första är att Centerpartiet idag allt oftare beskriver sig som ett liberalt parti. Jag, som medlem i det parti som burit svensk liberalism några år längre, delar inte denna syn i allt. Centerpartiet har många liberala drag. Men det finns också helt andra strömningar i partiet. Det finns en stark vänsterrörelse som sannolikt ligger närmare socialdemokraterna än Folkpartiet. Det finns även en konservativ rörelse där en del företrädare inte alls har någon liberal ådra, snarare tvärsom. Men det är, och kommer än mer att bli, intressant om Centerns liberala vandring fortsätter. Svenskt partisystem behöver starka ideologiska partier som motvikt mot de två stora oideologiska.
Den andra är den försvagning av partiet som skett, främst lokalt men även nationellt. Med den utveckling av politiken som skett de senaste tio åren är det inte förvånande att Centerpartiet, liksom Folkpartiet, håller sig kring 6-7 %. Det är snarare förvånande när det går bättre. Det handlar om medial logik. Det handlar om politikens pragmatisering. Det handlar om regeringsställningslogiken. Men den lokala försvagningen är intressantare. Centerpartiet har varit enormt starkt i många kommuner. Det är man fortfarande. Men främst i små kommuner i svensk glesbygd. I Sveriges Kommuner och Landsting är nu Folkpartiet ett starkare lokalt parti än Centerpartiet, eftersom vi är mer framträdande i de folkrika delarna av Sverige.
Men det finns en annan utveckling som är lika intressant. Och det är partiledarnas halveringstid. Förr kunde en partiledare sitta i 20, kanske 30 år. Idag är Maud Olofsson äldst med sina 10. När man har gjort två val börjar man bli en föredetting, allt ointressantare medialt, gammal (oavsett ålder). Istället söker kanske främst media, men även partister, yngre krafter som ska ta över. Håkan Juholt är väl undantaget som bekräftar regeln. Men det befäster väl snarare socialdemokraternas problem än visar på ett aktivt alternativt tänk.
Jag är tveksam till den ungdomisering av partiledandet som rätt många efterfrågar. Jag är inte alls säker på att den som är 25, 30 eller 35 har bättre kompetens att leda än den som är 55, 60 eller 65. Det är fascinerande att i USA är det OK att kandidera till president som 70+, i Sverige diskuterar man partiledaralternativ som många är runt 30 och knappt någon över 40...
På samma sätt är frågan om hur länge man ska sitta som politiker för svår för att svara generellt. Det finns skäl för att man ska sitta länge. Ett gott och öppet ledarskap, där man söker samverkan mellan samhällets olika aktörer, har inget bäst före-datum. Men ett långt ledarskap kan ofta säker förstelna både parti och ledare.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se betydligt kortare partiledarperioder. Som mest kanske 8 år, två valrörelser. Allt oftare bara en enda valrörelse. Att en partiledare sitter i tio år blir nog ett undanta.
Är det bra? Jag tvekar.
Jag tänker inte kommentera Olofssons goda eller dåliga sidor. Hon har säkert båda delar, som alla människor. Men det finns två intressanta förändringar som skett under hennes ledning.
Den första är att Centerpartiet idag allt oftare beskriver sig som ett liberalt parti. Jag, som medlem i det parti som burit svensk liberalism några år längre, delar inte denna syn i allt. Centerpartiet har många liberala drag. Men det finns också helt andra strömningar i partiet. Det finns en stark vänsterrörelse som sannolikt ligger närmare socialdemokraterna än Folkpartiet. Det finns även en konservativ rörelse där en del företrädare inte alls har någon liberal ådra, snarare tvärsom. Men det är, och kommer än mer att bli, intressant om Centerns liberala vandring fortsätter. Svenskt partisystem behöver starka ideologiska partier som motvikt mot de två stora oideologiska.
Den andra är den försvagning av partiet som skett, främst lokalt men även nationellt. Med den utveckling av politiken som skett de senaste tio åren är det inte förvånande att Centerpartiet, liksom Folkpartiet, håller sig kring 6-7 %. Det är snarare förvånande när det går bättre. Det handlar om medial logik. Det handlar om politikens pragmatisering. Det handlar om regeringsställningslogiken. Men den lokala försvagningen är intressantare. Centerpartiet har varit enormt starkt i många kommuner. Det är man fortfarande. Men främst i små kommuner i svensk glesbygd. I Sveriges Kommuner och Landsting är nu Folkpartiet ett starkare lokalt parti än Centerpartiet, eftersom vi är mer framträdande i de folkrika delarna av Sverige.
Men det finns en annan utveckling som är lika intressant. Och det är partiledarnas halveringstid. Förr kunde en partiledare sitta i 20, kanske 30 år. Idag är Maud Olofsson äldst med sina 10. När man har gjort två val börjar man bli en föredetting, allt ointressantare medialt, gammal (oavsett ålder). Istället söker kanske främst media, men även partister, yngre krafter som ska ta över. Håkan Juholt är väl undantaget som bekräftar regeln. Men det befäster väl snarare socialdemokraternas problem än visar på ett aktivt alternativt tänk.
Jag är tveksam till den ungdomisering av partiledandet som rätt många efterfrågar. Jag är inte alls säker på att den som är 25, 30 eller 35 har bättre kompetens att leda än den som är 55, 60 eller 65. Det är fascinerande att i USA är det OK att kandidera till president som 70+, i Sverige diskuterar man partiledaralternativ som många är runt 30 och knappt någon över 40...
På samma sätt är frågan om hur länge man ska sitta som politiker för svår för att svara generellt. Det finns skäl för att man ska sitta länge. Ett gott och öppet ledarskap, där man söker samverkan mellan samhällets olika aktörer, har inget bäst före-datum. Men ett långt ledarskap kan ofta säker förstelna både parti och ledare.
Jag tror att vi i framtiden kommer att se betydligt kortare partiledarperioder. Som mest kanske 8 år, två valrörelser. Allt oftare bara en enda valrörelse. Att en partiledare sitter i tio år blir nog ett undanta.
Är det bra? Jag tvekar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)