Slutet, och början?

Stefan Löfven blir ny partiledare för Socialdemokraterna. För första gången tar en person det direkta klivet från LOs innersta kärna, sannolikt den person efter LOs ordförande med mest makt inom LO, till att bli ordförande för det forna arbetarepartiet. Det är historiskt.

Lika historiskt är sättet Löfven tillsätts på. Ett parti i sönderfall sätter de normala interndemokratiska processerna ur spel och låter styrelsen tillsätta partiordförande. Man har inte råd att vänta på demokratin. Man har inte råd att vänta på en kongress. Istället visar det sig tydligare än kanske någonsin att socialdemokratin är en toppstyrd rörelse, där den interna dialogen ersatts av information - uppifrån och ner. Kanske har det alltid varit så. Kanske är det de socialistiska rötterna som format detta parti där hierarikerna är så tydliga.

Och alltid är det toppen som bestämmer och rötterna som lyder. För mig med rötterna i den liberala rörelsen är denna acceptans att bli ledd rätt märklig och ofta skrämmande. Under den förra mandatperioden blev det övertydligt. Ena kommunfullmäktigemötet häcklade socialdemokraterna den liberala utbildningspolitiken. Men sedan, när deras skolpolitiske talesman valt att lägga partiets politik närmare den liberala, glömde de helt sin nyligen framförda politik för den nya som överheten bestämt. Så skulle det aldrig fungera i Folkpartiet. Att liberalism är en ideologi för individens rätt och rättigheter påverkar också det interna partiarbetet.

Nu blir alltså en LO-bas högst ansvarig för socialdemokratins framtid. Åter tydliggörs den ohälsosamma kopplingen mellan fack och parti. Frågan är vad det kommer att innebära, politiskt såväl som ekonomiskt.

Löfven har sina goda sidor. Han har visat förståelse för behovet av tydliga spelregler för arbetsmarknadens parter och verkar också inse det privata näringslivets centrala plats för såväl välfärd som tillväxt. Han känns i vissa lägen som en ganska pragmatisk gråsosse, en form av gammaldags samhällsbyggare.

Men vem vet var han egentligen står politiskt? Kommer han att kunna ena den sönderfallande socialdemokratin? Kommer han att klara av att hålla gränsen klar mellan parti och fackförening, eller kommer nu socialdemokratin att än tydligare bli en intresseorganisation för de socialdemokratiskt lagda fackombudsmännen? Kommer han i så fall att klara av att locka några andra än den innersta ombudsmannakretsen?

Och Löfven kommer också att stå inför utmaningen att leda ett parti som inte vet vad eller vart det vill och som har framtiden bakom sig. Ska han leda partiet mot ett mer pragmatiskt sätt att hantera vardagen? Vad händer i så fall med partiets rätt socialistiska vänsterflygel? Och om han likt en Juholt oblygt flirtar med denna vänsterfalang i högtidstalen - kommer han att klara av att lägga bättre förslag än Juholt när det väl kommer till kritan?

I skuggorna bakom socialdemokratins kris pågår det kristdemokratiska rikstinget. Innebär också det en förändring av det politiska landskapet? Kommer Hägglund att bli kvar, och vilket mandat kommer han i så fall att ha? Kommer partiet, trots sin litenhet, att klara av att hålla ihop - eller blir den värdekonservativa falangen så besviken om Hägglund sitter kvar att den lämnar för något nytt? Och vad händer om de verkligt värdekonservativa tar över? Vad händer i så fall med den mer allmänborgerliga delen av partiet? Vilket parti lockar dessa väljare?

Svensk politik står inför rätt många paradigmskiften just nu. Det politiska spelfältet blir allt smalare, alla samlas i mitten. Det innebär att utspelen, framförallt de som aldrig kommer att genomföras, blir allt yvigare. Frågan är om det är en framgångsväg för en stark, stabil och framtidsinriktad demokrati. I vart fall ser vi idag slutet på ett parti i svensk politik. Socialdemokraterna kommer oavsett hur det går för Löfven inte att vara samma parti i morgon som det var i går. Frågan är bara vad detta slut är början på?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, EXp1, EXp2, EXp3, AB1, AB2, AB3, NA1, NA2

Näste man till rakning?!

Snart går Göran Hägglund. Det är bara en fråga om tid.

Allt annat känns idag som en osannolik utveckling. Stockholms län får sällskap av Uppsala. Allt fler kristdemokrater säger nu öppet att Hägglunds tid är över.

Jag tänker inte kommentera Hägglunds sannolika avgång så mycket, eller hans politiska tillgångar eller tillkortakommanden. Utifrån min horizont är Hägglund ofta bättre än sitt parti. Han är slagkraftig. Han är humoristisk. Han upplevs som kunnig inom sitt sakområde. Men under hans tid har Kristdemokrateras profil allt mer suddats ut. Som så ofta är det sannolikt inte enbart hans görande och verkande. Inom kristdemokratin finns allt ifrån strängt värdekonservativa högerkrafter, till de som upplevs som mer socialdemokratiska broderskapare. Hägglund har vandrat på en ofta slak lina mellan dessa krafter. Kanske är hans största brist att han inte varit stark nog att mer diktatoriskt driva sin egen linje (om nu det kan kallas brist - men det verkar så som en del andra partiledare jobbar idag med exempelvis budgetfrågor till dess riksdagsgruppen säger nej...)

Men jag vill återkomma till det jag bloggade om här om månaden. Om halveringstiden för politiker. Nu har Mona Sahlin, Maud Olofsson, Lars Ohly, de två språkrören och snart sannolikt även Göran Hägglund avgått frivilligt eller mer eller mindre tvingade. Kvar är Reinfeldt, Björklund och Åkesson. Och en del funderar över hur länge Reinfeldt kan sitta.

De nyvalda partiledarna, och de som de flesta räknar med ska komma, har ett gemensamt. Det är att de inte är valda för sin politiska profil, utan för att partiet hoppas på att de ska kunna vara rätt "medialt". Annie Lööf är kanske det tydligaste exemplet. Men även Gustav Fridolin är ett tydligt medialt val.

Jag menar att det finns två problem i det som nu händer i svensk politik. Och båda handlar om medias roll.

Det första är vilken roll media spelar i tillsättande eller avsättande av partiledare. Som Peter Wolodarski skriver finns det både en "krossa" och en "bygga" roll hos media. Om bilden sätts av dig som en förlorare så är du det under lång tid. Och om du anses vara en vinnare så blir du det. Politiken hamnar i bakgrunden.

Den andra är frågan om hur viktig ideologi och politik egentligen är. Centern, som har sina rötter i en djupt konservativ bonderörelse, har numera en partiledare som kallar sig socialliberal men som mer sannolikt borde betecknas nyliberal med tanke på vad hon tidigare skrivit och sagt. Men är det någon som bryr sig? Det viktiga är ju att hon kommer fram rätt i media!

Och Jonas Sjöstedt - hans politiska agenda verkar inte ligga speciellt långt från kommunisten Ohlys. Men han låter ju snällare och kommer säkert bättre ut i media!

Och Fridolin - är han liberal eller socialist? Det finns drag av båda i hans förkunnelse. Men det viktiga är ju att han är bra att hantera media!

Om möjligheten att komma ut rätt i media blir den grundläggande måttstocken för framtidens politiker står vi inför mångdubbla problem. Dels att det är journalisterna som, utan något allmänneligt uppdrag och ibland med personligt politiska intressen som grund, i praktiken tillsätter och avsätter de ledande politikerna. Dels att det är det mediala genomslaget, inte skillnaderna i politik eller framförallt i den långsiktigare ideologin, som blir avgörande. Dels att person och personkonflikter ersätter politik och politiska agendor. Dels att det i princip blir omöjligt för politiker att inte ha goda relationer med journalister - och ju godare relationer du har, desto större är sannolikheten att såväl journalistik som politik växer samman. Därmed riskerar såväl journalistikens granskande roll att försvinna, liksom politikens kritiska hållning till den inte så "fria" pressen.

Göran Hägglund kommer sannolikt att tvingas avgå. Kanske kommer han att efterträdas av en medialare person. Men om politiken inte förändras så kommer ändå den kristdemokratiska vägen att leda till att partiet blir en lite mer värdekonservativ del av det stora moderata samlingspartiet...

Media: DN, SVD, SR, SVT1 och SVT2, TV4-1

Bloggar: Kent Persson