Slutet, och början?

Stefan Löfven blir ny partiledare för Socialdemokraterna. För första gången tar en person det direkta klivet från LOs innersta kärna, sannolikt den person efter LOs ordförande med mest makt inom LO, till att bli ordförande för det forna arbetarepartiet. Det är historiskt.

Lika historiskt är sättet Löfven tillsätts på. Ett parti i sönderfall sätter de normala interndemokratiska processerna ur spel och låter styrelsen tillsätta partiordförande. Man har inte råd att vänta på demokratin. Man har inte råd att vänta på en kongress. Istället visar det sig tydligare än kanske någonsin att socialdemokratin är en toppstyrd rörelse, där den interna dialogen ersatts av information - uppifrån och ner. Kanske har det alltid varit så. Kanske är det de socialistiska rötterna som format detta parti där hierarikerna är så tydliga.

Och alltid är det toppen som bestämmer och rötterna som lyder. För mig med rötterna i den liberala rörelsen är denna acceptans att bli ledd rätt märklig och ofta skrämmande. Under den förra mandatperioden blev det övertydligt. Ena kommunfullmäktigemötet häcklade socialdemokraterna den liberala utbildningspolitiken. Men sedan, när deras skolpolitiske talesman valt att lägga partiets politik närmare den liberala, glömde de helt sin nyligen framförda politik för den nya som överheten bestämt. Så skulle det aldrig fungera i Folkpartiet. Att liberalism är en ideologi för individens rätt och rättigheter påverkar också det interna partiarbetet.

Nu blir alltså en LO-bas högst ansvarig för socialdemokratins framtid. Åter tydliggörs den ohälsosamma kopplingen mellan fack och parti. Frågan är vad det kommer att innebära, politiskt såväl som ekonomiskt.

Löfven har sina goda sidor. Han har visat förståelse för behovet av tydliga spelregler för arbetsmarknadens parter och verkar också inse det privata näringslivets centrala plats för såväl välfärd som tillväxt. Han känns i vissa lägen som en ganska pragmatisk gråsosse, en form av gammaldags samhällsbyggare.

Men vem vet var han egentligen står politiskt? Kommer han att kunna ena den sönderfallande socialdemokratin? Kommer han att klara av att hålla gränsen klar mellan parti och fackförening, eller kommer nu socialdemokratin att än tydligare bli en intresseorganisation för de socialdemokratiskt lagda fackombudsmännen? Kommer han i så fall att klara av att locka några andra än den innersta ombudsmannakretsen?

Och Löfven kommer också att stå inför utmaningen att leda ett parti som inte vet vad eller vart det vill och som har framtiden bakom sig. Ska han leda partiet mot ett mer pragmatiskt sätt att hantera vardagen? Vad händer i så fall med partiets rätt socialistiska vänsterflygel? Och om han likt en Juholt oblygt flirtar med denna vänsterfalang i högtidstalen - kommer han att klara av att lägga bättre förslag än Juholt när det väl kommer till kritan?

I skuggorna bakom socialdemokratins kris pågår det kristdemokratiska rikstinget. Innebär också det en förändring av det politiska landskapet? Kommer Hägglund att bli kvar, och vilket mandat kommer han i så fall att ha? Kommer partiet, trots sin litenhet, att klara av att hålla ihop - eller blir den värdekonservativa falangen så besviken om Hägglund sitter kvar att den lämnar för något nytt? Och vad händer om de verkligt värdekonservativa tar över? Vad händer i så fall med den mer allmänborgerliga delen av partiet? Vilket parti lockar dessa väljare?

Svensk politik står inför rätt många paradigmskiften just nu. Det politiska spelfältet blir allt smalare, alla samlas i mitten. Det innebär att utspelen, framförallt de som aldrig kommer att genomföras, blir allt yvigare. Frågan är om det är en framgångsväg för en stark, stabil och framtidsinriktad demokrati. I vart fall ser vi idag slutet på ett parti i svensk politik. Socialdemokraterna kommer oavsett hur det går för Löfven inte att vara samma parti i morgon som det var i går. Frågan är bara vad detta slut är början på?

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, EXp1, EXp2, EXp3, AB1, AB2, AB3, NA1, NA2